Du kanske minns att jag samlar nobelvinnarböcker till Estrids 18-års dag? När Svetlana Aleksijevitj vann nobelpriset köpte jag en bok till Estrid och en till mig och nu har jag äntligen läst min. Nämligen kriget har inget kvinnligt ansikte som jag verkligen inte kunde lägga ifrån mig. När man talar om krig och soldater talas det alltid om männen. Det har fått människor att förutsätta att krig bara drabbar män, att män är de enda som slåss i ett krig och att tiden efter krig bara är traumatisk för männen som varit i brinnande strid. Detta är bara halva delen av vår historia. Under många år har Aleksijevitj talat med massvis med kvinnor från Sovjetunionen som aktivt deltog i andra världskriget. De var fältsjuksköterskor och sprang ut i kulregn för att släpa iväg sårade soldater, de var pricksskyttar, kommunikatörer och allt annat som behövs i ett krig. Deras upplevelse var tusen gånger värre för de hade inga kläder som passade och slirade runt på snöiga och blodiga åkrar i stövlar 6 storlekar för stora.
De gjorde en heroisk insats men när kriget var över, och även dessa krigsveteraner återvände hem möttes de av tystnad, spe och glåpord. När männen prisades som hjältar fick kvinnorna en horstämpel och att de varit i kriget för att ligga med soldaterna. När en man fick en medalj för att ha räddat en annan soldat glömdes fältsjuksköterskan bort som räddat hundratals soldater, även när hon själv blev skjuten.
Detta är en otroligt viktigt bok och den var fantastisk att läsa. En otrolig skildring över hur historien gång på gång skrivs om så att den bara porträtterar männen och inte kvinnorna. Jag är helt övertygad om att det vi lärt oss på historielektionerna inte är hela sanningen, vi vet bara det som dem innan oss valt att visa och berätta. Vem vet hur många kvinnliga hjältar vars namn och heroiska eftermäle aldrig kom oss till del.
Jag rekommenderar dig verkligen att läsa denna!
En fantastisk bok. Rekommenderar den om Tjernobyl också
den köpte jag till Estrid!