Vecka 1 i min mat- och träningsutmaning

Jag får, helt förståeligt, massor med frågor om min mat- och träningsutmaning som jag gör nu. Jag har valt att inte skriva om den särskilt mycket av flera anledningar. Dels är det ett program som man betalar för och då vill jag inte ge bort min PT:s receptbank och träningsupplägg gratis till er. Det känns inte schysst. För det andra var jag så rädd och tveksam när jag började denna utmaning och min PT sa att jag kan gå in utan krav och kan när som helst lämna. Men efter soulsearching kom jag fram till att jag VILL göra detta och att jag SKA klara det. MEN, det har bara gått en vecka och om jag efter 8 veckor står där och tycker att det är ett fantastiskt upplägg kommer jag berätta allt! Men om det i slutet visade sig vara något som jag inte vill rekommendera er så kommer jag då välja att inte göra det. Förstår ni hur jag menar? För till syvende och sist handlar detta om en rejäl omställning i maten, träning varje dag och fokus är för mig viktnedgång. Vad alla deltagare i min grupp har gemensamt är dock en längtan efter bra mat- och träningsrutiner och förhoppningsvis en kropp som blir starkare, härligare och sundare.

Nu tänkte jag dock berätta om mina tankar efter den första veckan. De första dagarna LED jag! Dels var jag otroligt hungrig och dels så åt jag mat som jag inte gillade. Jag bodde på hotell och fick inte äta hotellbuffé och trista mellanmål fick jag ta med mig. Och inte kunde jag mysa till det med kanelbullar och godis på tåget. Ni hör. Jag tyckte extremt synd om mig själv! Men jag följde planen till punkt och pricka. Hungern försvann efter några dagar. Och i en vecka nu har jag känt mig konstant tillfredställd och med noll sug på godis. Att hoppa över snacks på fredagen och godis på lördagen var busenkelt. Det behövdes inte ens någon ansträngning från min sida. Och det känns helt sjukt eftersom jag för kände mig OTROLIGT förfördelad om jag inte fick äta godis. Jag visste på förhand att min stora bov är just känslan av att det är synd om mig, ”alla andra får men inte jag” och därför försökte jag inför detta att mentalt förbereda mig. Och som David säger ”du får vad du vill, men nu VÄLJER du bort”. (Han har rätt) Hungern var en annan faktor som provocerade mig. ”Jag ska väl inte SVÄLTA!!!!!” sa jag dramatiskt till David på telefon. Han bad mig ge det några dagar för jag äter sex gånger per dag så inte var det svält. Snarare omställning. (Han hade rätt). Slutligen var det maten. Jag åt i början några recept som inte alls passade mig. ”Jag ska väl inte äta mat som är VIIIIIIIDRIG” snyftade jag till David. Han sa bara ”ät något annat imorgon och testa dig fram till dem du gillar”. (Han hade rätt). För 90% av recepten har varit toppengoda och hur härliga som helst.

Så nu när all dramatik börjar lägga sig känns matbiten faktiskt helt ok. Det enda problemet är att kombinera detta med maten som familjen äter. Estrid har varit extremt uppmärksam, mycket mer än jag trodde, och direkt märkt om jag äter annorlunda. Jag har försökt att avdramatisera det hela med att vi idag äter rester, jag var sugen på något annat eller sagt halva sanningen med att ”mamma ska träna supermycket i 8 veckor och då behöver mina muskler att jag äter lite annorlunda”. Så halva veckan får hon egen mat och andra halvan äter vi min mat (med mackor på stand by för henne).

Träningen har jag inte alls kunnat göra eftersom jag varit hemskt förkyld. Men i söndags rev jag av ett pass med pappa och Fredrik. Därför har jag inte riktigt känt på träningsbiten. Den är intensiv eftersom vi tränar varje dag. Vi har ett minipass som ska göras dagligen och varannan dag läggs ett fokusområde på och varannan dag ett annat område. Slutligen lägger vi till två riktigt tunga träningspass två gånger i veckan. Det blir med andra ord väldigt mycket träning. Jag älskar de tunga passen men känner redan nu att det känns läskigt att klara av att träna varje dag. Jag får försöka hitta en bra rutin för det. Och åter igen inte tycka synd om mig själv. För jag gillar inte att göra samma träning om och om igen och det blir det ju nu med samma sak en hel vecka. Här är det stålsättning och mental träning som gäller.

Det som motiverar mig mest är dock kvinnan jag vill vara. Hon har nämligen pannben! Jag ger så lätt upp så fort något inte är kul. Och jag vill vara en kvinna som liksom köttar, maler, knegar och grisar ner sig! Allt för att klara av målet framför sig. När motivationen tryter tänker jag på denna kvinna och känner att inte fan ska jag ge upp. Nu ska jag bara ner med huvudet och kötta mig igenom det hela.

Första veckan har gett resultat på både vikt och midjemått vilket är positivt eftersom jag har ett konkret viktmål för vår IVF. Jag fick en väldigt bra fråga på instagram och det var hur det var att göra en sån här utmaning med ätstörningar. Svaret är enkelt, du ska INTE göra detta om du har ätstörningar. Det är många matregler vilket kan vara triggande. Det är också ett oerhört fokus på mat eftersom man äter sex gånger om dagen. Det känns som allt jag gör är att äta, planera, laga, handla, frysa in, göra mellis osv. Det kan också vara triggande. Detta görs i en grupp och om du är benägen att jämföra dig med andra och känna dig som skit om du inte ”håller deras tempo” ska du inte göra det här. Också triggande. Du ska heller inte göra det om du har en bakgrund med ätstörningar och inte har mental kapacitet än att styra ditt ätstörningsmonster när det tittar fram. Jag känner att jag har den kapaciteten nu. Jag känner mig inte mer duktig nu med denna kost än med kosten tidigare. Jag känner mig inte heller mer vacker eller fin. Jag är samma. Jag känner dock att det ska bli skönt att gå ner i vikt och komma i mina gamla kläder, att allt inte sitter så hårt och att jag en gång för alla har blivit av med mitt känsloätande.

Så för att sammanfatta den första veckan. Jag är försiktigt positiv till att jag kommer klara detta. Jag är otroligt stolt över att jag vann över ”tyck synd om mig”-tänket. Jag är lättad att jag vågat vara helt öppen för vänner och familj om den här resan vilket underlättat massor. Jag är också tacksam för att mitt sug försvunnit för det var lite som ett straff ibland. Den här känslan av att kroppen arbetar emot en och att man aldrig är tillfredsställd. Och de stunder när det känns extra jobbigt så har jag en liten lista i min mobil där jag skriver upp sånt jag saknar och vill göra när utmaningen är klar.

• LÖSGODIS!
• baka kanelbullar!
• Bjuda vänner på middag som är mer än kycklingfilé! Svulstig gryta med rejäl efterrätt får stå på menyn.
• Åka till Ystad saltsjöbad med Hedda och äta hotellfrukost, gå på spa, få massage och ansiktsbehandling, äta trerätters på kvällen och sova på hotell
• köpa en klänning från Needle & thread
• Köpa drömstövlar!
• Äta pasta och vitt bröd! Surdegsfralla med ost och marmelad!
• Ha en sjujäkla live-loppis med alla kläder som blivit för stora!

Och slutligen, när jag behöver en liten pick me up så shoppar jag på nätet. Ja, kanske inte så hållbart men otroligt härligt och roligt och jag känner mig snäll, bäst och mysig! =)