Välkommen till Frida Kummerfelds blogg.

Därför passar jag och David så bra ihop

Jag och David passar verkligen bra ihop. Jag funderar mycket på varför just vi lyckats hålla ihop så länge. Jag tror det är en kombination av tur, naivitet, vänskap och hårt arbete.

Vi träffades unga, jag var bara 21. Besatta av den romantiska sinnebilden av one true love kastade vi oss in i vår relation och flyttade ihop direkt och flyttade sedan tillsammans till Stockholm blott sex månader senare. Folk himlade med ögonen och sa att det aldrig skulle hålla och att vi gick för fort fram. Men lämnade ”åt vårt öde” i Stockholm utan vänner och familj hade vi bara varandra. Det passade oss att göra allt ihop och det var inget alternativ att dumpa den andra bara för att det blev jobbigt eller trist.

Jag var som sagt så ung och hade en massa inre problem och David är i sin tur den snällaste och mest tålmodiga person. Ingen annan hade orkat alla tårar, all vånda, all ångest och oro. Men han pallade det. Om och om igen. Å andra sidan är David dålig på att kommunicera. Han lyssnar mer än han pratar. Jag pratar hellre än lyssnar. Därför har det varit mitt ansvar att se till att vi har kommunicerat om problem och jag har alltid vågat ta upp obekväma saker. Jag pallar det. Om och om igen.

David är min bästa vän! Det har han varit länge länge. Hos honom fick jag den intellektuella stimulering jag saknat. Jag fick någon att dela mina intressen med och skrattade som jag aldrig skrattat förut. Vår vänskap har plockat upp oss när vi fastnat i en tråkig rutt. För vi vill så genuint varandras bästa. Det går inte att stå i vägen för sin bästa väns drömmar. Det bara går inte. Istället vill man vara sin bästa väns största supporter och hejaklack. Och det är vi.

David har pluggat blott några veckor och jag lider redan ska ni veta! Det läses och läses och inte blir disken skött som jag önskar. Och när JAG är trött finns det ingen som kan fixa åt mig. Att ha en studerande man är inte kompatibelt med en diva. MEN, som igår, berättade David om något nytt han lärt sig. Han var så intresserad av det och jag, som själv är väldigt intresserad av psykologi, älskar att få lära mig de här sakerna. Då känner jag att odiskad disk må lukta apa, men en gemensam dröm trumfar ändå allt.

Vad skulle hända om du började våga drömma?

Det kan ju inte komma som en överraskning för dig att jag älskar att drömma. Jag gör det varje dag tror jag. Drömmer stort och smått och för mig är det livselixir. Det handlar inte om att jag längtar bort. Tvärtom får jag mening i nuet genom att ha drömmar. Jag är verkligen en övertygad troende att man måste lista sina drömmar för att ha en chans att nå dem. Det kan låta enkelt. Dröm, skriv ner och låt drömmarna slå in. Nåja, fullt så spikrakt är det inte.

Jag vill börja med att skriva om ordet ”varför”. Om du har en dröm så måste du kunna besvara frågan ”varför är det din dröm”. Till exempel så är min dröm att arbeta fulltid som influencer. Varför? Jo, för jag känner att jag har ett viktigt budskap som jag vill sprida till så många som möjligt, jag har en kreativ personlighet som jag vill få större användning av och jag vill ha ett arbete där jag arbetar hemifrån. Det är mitt varför. Jag tror att om du inte kan besvara ditt varför så är drömmen inte en genuin dröm. Möjligen är den någon annans. Din familjs, din mans eller din kompis dröm som du tror bör vara även din dröm. Om din dröm är genuin men du ändå inte kan besvara ditt ”varför” måste du konkretisera din dröm mer. För annars är det bara en fantasi. Det är svårt att jobba för att förverkliga en fantasi.

Det finns massvis med människor som inte har drömmar. Som inte ens kan föreställa sig vad de skulle kunna ha som drömmar. De anser sig inte vara värdiga drömmar, att det är trams, orealistiskt eller att det de drömmer om känns så långt borta att de inte ens vågar ta det i sin mun. Jag tror livet blir fattigare utan drömmar. Jag kommer inte heller på en massa drömmar rätt upp och ner. Nej, jag måste locka fram dem och vrida och vända på dem tills de är helt rätt för mig. För egen del består denna process av att tillföra en massa intryck i mitt liv. Jag är besatt av samhällsfrågor och lyssnar slaviskt på radion varje dag. Jag älskar kultur och anser att teater, musikaler, utställningar, musik m.m. tillför så mycket kreativitet och energi i mig så att drömmarna får en fin grogrund.

Vad händer sen då? När man hittat din dröm och besvarat sitt varför? Då händer underverk!

Veckonytt #150

Först och främst, hur sjukt är det inte att jag gjort 150 stycken veckonytt! Så mycket inspiration! Jag är på ett oförskämt gott humör idag. Vaknade klockan 05.00, var på gymmet 6.30 för en spinningklass. Detta för att jag tänkte ”det skulle kunna vara kul…”. Vem har jag ens blivit? Men i denna träningsglada anda, särskilt efter all joggingyra här på bloggen, vill jag dela denna artikel Löpcoachens 5 bästa skäl att börja springa.

Nu börjar det mörkna ute och det betyder en sak! Mer belysning åt folket! Jag är suuuuperkräsen när det kommer till lampor, och David är ännu värre. Så vi lever i mörker istället för att ha ordnad belysning som vanligt folk. Jag gillar iallafall väldigt mycket den här lampan från Granit. Vi får se om den passerar nålsögat som kallas David.

Jag tänker mycket på vad som håller ihop en relation och vad som tvärtom förstör den. Det här väldigt intressant. ”Det här handlar vardagsbråken om…egentligen”. Oj vad jag kan känna igen mig i att bråk från min sida härstammar från en känsla av att jag inte blivit sedd.

Läder läder läder! I höst ska allt vara läder! Här kommer tre amazing plagg i fuskläder. En jacka från NA-KD.

FANTASTISK skjorta från Weekday.

MEN GUUUUUD dessa byxor från Weekday är LIVET!

Det går just nu en dokumentär på tv om polischefen Göran Lindberg som dömdes för hemska sexualbrott. Men jag vettefanken om jag vill se den. Producenten bakom dokumentären är Pål Hollender som i en dokumentär filmade sig själv när han hade sex med prostituerade och betalade dem. En man som förnedrat kvinnor gör en film om en annan man som förnedrat kvinnor. Det känns inte riktigt bra.

Oj vad jag letat efter en vit stickad tröja med små bollar. Det här är förvisso en kofta men den ser alldeles perfekt ut! Tänk denna med svarta läderbyxor. ÅHHHHH!

Jag har länge drömt om en tavla från konstnären Linneá Andersson. Jag tycker hon gör sådana fantastiska statementpieces som hade varit sååå vackra i vårt hem. Nu släpper hon, tillsammans med Arket, en filt med ett av hennes mönster. Alltså MÅSTE ha! (Kan man rama in en filt och ha på väggen!?).

Slutligen vill jag hylla ett annat samarbete. Palmgrens, som gör ikoniska väskor i läder och rotting har nu en kollektion designad av Emma Olbers. GUD vad dessa väskor är vackra. Jag önskar mig one och each och in every colour!

Det stora inlägget om DET loppet

Så kom D-day igår! Dagen när jag skulle springa DET loppet. Den där milen som jag pratat om evigheter, och drömt om att springa i säkert 15 år. Jag har nämligen aldrig sprungit en mil och alltid velat klara det.

Jag vaknade igår och kände mig rejält nervös. Känslorna var all over the place och jag hann lacka på David, gråta en skvätt och stresskissa säkert 5 gånger innan det var dags för mitt lopp. Först sprang Estrid sitt lopp. Hennes första lopp. Och som hon sprang! Hon flög fram 500 meter och kom i mål med ett stort leende över läpparna. Och hon fick sin första medalj! ”En tung som inte var en chokladpeng”. Hon ville sova med sin medalj bredvid sig igår kväll. <3 Väldigt fint att se att hur mycket det betydde för henne.

Klockan 14.05 var det dags för mig. Startskottet gick och jag började springa. Jag försökte hålla nere tempot men kände att jag drog på lite väl snabbt för att alla andra var så himla snabba. Det gjorde att loppet kändes väldigt tungt redan från början. Nästan omedelbart insåg jag att jag hamnade sist och det kändes ok. Jag tänkte att det kommer säkert vara människor som tar ut sig och börjar gå och som jag kan springa förbi. Men efter ett tag insåg jag att det nog inte skulle bli så. Då började hjärnspökena. Jag var stressad över att vara sist, jag skämdes (?) inför åskådarna och de löpare som sprang halvmaraton som sprang förbi mig. Och för att jag göra saken värre så funktionären på cykel, som ska cykla längst bak på loppet, låg en meter ifrån mig under 10 km! Snacka om psykning! Jag hade henne bokstavligen flåsande i nacken.

Jag hade bestämt mig för att jag inte fick gå. Om jag började gå var jag tvungen att bryta. Men efter 7,5 km gick det inte längre. Mina ben var SÅ stumma och mitt smalben gjorde så ont så jag var tvungen att gå. Jag gick en km i rask fart. De sista 1,5 km växlade jag mellan att springa och gå. Då hade min vad börjat krampa men jag kämpade på. Jag kom in sist i mål, typ när folk börjar packa ihop och gå hem. Men när jag hörde min familj tjoa så började jag också tjoa. Och då började alla andra också tjoa. Och jag, sist i loppet, var den enda som fick en krans för den hade David fixat till mig. Han fixade en till Estrid också! <3

Efter loppet var det blandade känslor. Jag hade ju inte klarat det. Jag hade inte sprungit hela vägen. Det kändes som jag hade misslyckats. Jag hade negativa känslor från att ha legat sist hela loppet och haft cyklisten som psykade mig hela vägen. Och jag mådde fysiskt inte så bra. Jag hade tagit ut mig rejält så jag mådde rätt kass när vi kom hem. Svag, yr, illamående och konstig i kroppen. La mig på sängen och somnade bums. Efter två resorb, en timmes sömn och en varm dusch kände jag mig bättre. Pizza i soffan framför en film och delad godispåse med Estrid gjorde det hela bättre.

Hur känner jag mig idag efter loppet då? Först och främst har jag en djävulsk träningsvärk! =) Men jag känner mig väldigt glad. Varför började jag springa till att börja med? Jo, jag ville bli lika duktig på att springa som Estrid. Jag ville vara en förebild för henne. Och det var jag igår. Det är en sak att säga ”det gör inget om man kommer sist, det viktiga är att man hade roligt och gjorde sitt egna bästa”. Det är en helt annan att kunna visa det!

Jag kände igår att nä, nu ska jag inte jogga mer. Det var nog inte för mig. Idag känner jag att jooooo, klart jag ska ut igen! Jag ska bara ta mig förbi mina ömmande smalben och träningsvärk.

Jag vill också passa på att rikta ett STORT tack till alla er som peppade mig igår. HERREGUD vad ni var engagerade. FB, SMS, instagram det bara vällde in pepp, hejarop, glädje och lyckönskningar. Stort stort tack för det! Jag kände mig som OS-Frida igår! Och faktiskt, även i OS är det någon som måste komma sist…! 😉

En titt på vad jag hittat på på sistone.

Ska vi ta en titt på roliga saker vi gjort på sistone? Vi har officiellt bytt säsong och Estrid vill vara utklädd till pepparkaksgubbe hela tiden. Jag vill pussa ihjäl henne för hon är så gullig. Hon ser aningens skeptisk ut…

Vår gulliga charmknutte!

Dahliorna är helt magnifika nu och jag plockar in blomster hela tiden!

Det gäller att passa på nu innan frosten smyger sig på oss.

Titta bara så mycket skönhet jag kan plocka in!

Jag har övat inför mitt lopp som ju går av stapeln IDAG! Nerverna är mycket närvarande och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Jag har officiellt tagit steget in i höstmyset med extra fokus på mjukkläder, hemmaspa och tända ljus.

Jag spenderar mycket tid i biblioteket och läser, skapar, bloggar och blir inspirerad. Husets bästa rum!

Här är mitt mysiga kryp in.

Jag har finlunchat på Poke poke Malmö och planerat spännande nyheter.

Alltså! Det här kan man ju leva på varje dag!

På fredag avslöjas den stora hemligheten!!! åhhhhhh!

Jag läser just nu de polyglotta älskarna av Lina Wolff och så övar vi bokstäver med Estrid. Men bara när hon själv tar intiativ. Vill inte göra en prestationsprinsessa av henne.

Jag har ätit lyxfrukost på Hotel Noble house i Malmö, tillsammans med Carro, Klara och Olivia.

Det här är min favoritplats i Malmö just nu för frukost, AW och kreativt häng. Underbar plats!

Att få starta en morgon med två ostörda timmars prat med fantastiska kvinnor ger energi för en vecka! Som jag tycker om dessa kvinnor!

Och man ska alltid matcha outfit med sin väninna!

Jag har gjort en photoshoot för märket stronger tillsammans med fotografen Caroline. Ute på heden i Skanör, bland kossorna, mötte vi soluppgången i en fantastisk photoshoot!

Jag har haft kvar denna bukett som ett fint minne från en härlig middag med vänner får någon vecka sedan.

Lite så har mitt liv sett ut på sistone. Nu min vän, nu ska jag ladda för att för FÖRSTA GÅNGEN I LIVET SPRINGA MILEN!!!

Nu har du chansen att testa Grand hotels lyxiga matkasse!

INLÄGG I SAMARBETE MED GRAND I LUND

Färdiglagad lyxig restaurangmat som står på bordet inom 20 minuter! Låter det för bra för att vara sant!? Haha I know, men det är sant. Grand hotel i Lund erbjuder sin lyxiga matkasse och jag har äran att erbjuda er rabatt med hela 20% på beställningen. Ordinariepris för matkassen är annars för två personer är 498 kr, för fyra personer 996 kr och för sex personer 1488 kr.

Koden är LYX20 och innebär som sagt 20% på en matkasse fram till den 30 september 2019. Beställ via lyxvardag@granddeli.se senast på tisdag för leverans måndag kommande vecka (hämtas i butiken på Klostergatan 11 från klockan 14). Om du önskar att få maten levererad hem går det bra att beställa Grand Delis Lyxvardag via www.hungrig.se. 

Man får tid att dricka findricka ur festligt glas tillsammans med hela familjen. Ingen som behöver stå i köket och fixa och dona. Man bara sitter där, precis som på restaurang, och inväntar lyxen. Detta är den magiska biten i vardagspusslet och humörhöjaren i höstrusket.

Varje leverans innehåller tre olika middagar förpackade för två, fyra eller fler personer. Denna vecka innehöll min matkasse bl. a. rimmad oxbringa med rostade rotfrukter, mangold och pepparrotssås. Serverat med kokt potatis. Alltså! Alla älskade det, även Estrid. Det blev dragkamp om de sista bitarna.

Man hinner pussas och bara vara! <3 Det är det bästa med alla tillval man göra i livet som förenklar för en. Det där som går att lejja bort till någon annan innebär extra mycket kvalitetstid med sina älsklingar.

Här kan du läsa mer om konceptet, titta på tidigare och kommande matsedlar och göra en beställning. Och du, detta bör enligt mig inte sparas till helgen. Nej, det ska ätas mitt i veckan. Det är i den stressiga vardagen man vill unna sig den här lyxen. Då känns den så mycket härligare. Och du, en sak till… Det blir i princip noll disk! 😉

Såhär lever jag mer i nuet

Det har tjatats om mindfulness under flera år nu men faktum är att leva i nuet gör fantastiska saker med själen. Jag har slösat bort åratal på att drömma mig bort. ”Då” ”sen” ”efter att…” och så vidare. Jag vågar mig på att gissa att du kan känna igen det här. Vi längtar efter något. En plats, en känsla, ett beslut, ett klädesplagg osv men vi drar oss för att söka det just nu. Istället väntar vi. Sen, när jag har mer pengar då ska vi skaffa barn. Eller sen, när jag väger 10 kilo mindre då ska jag köpa en sådan kappa. Under tiden tickar livet sakteligen framåt och du står fast. Om allt för lång tid går riskerar man att tappa bort sig själv på vägen. Man hade en massa drömmar, men tiden gick och efter ett tag vet man inte längre alls vad man vill.

Man tappar bort sig själv.

Därför tycker jag att man är skyldig sig själv att leva i nuet. En drink på en torsdag, skinnbyxor på en plussizekropp eller den där lätta foundationen ”fast” att man har acne. För det är först då, när man gör det där man längtar efter och inte låter hjärnspökena stå i vägen som man känner att man lever. Nu för tiden när jag gör det jag vill göra prick nu och inte då, sen, när, efter så kan jag bli hög på känslan av hur levande jag känner mig. Och jag ska berätta ett konkret exempel.

Jag har MÄNGDER av inspirationsbilder på min telefon. Jag märkte att flera av dem tittade jag längtande på och tänkte att sen, när jag gått ner i vikt, då ska jag också gestalta den här bilden. Men varje gång jag längtande tittade på en bild och seds avfärdade och sköt den på framtiden kände jag ett litet självhat mot min kropp. Jävla tjocka kropp som hindrar mig från att ta en sådan bild.

Ja, du hör ju själv så knäppt det är. Så jag bestämde mig. Den bilden kan jag göra idag, imorgon, every day! Jag behöver inte vänta tills jag ser ut på ett visst sätt. Varför kan jag inte nu ta den här bilden? Jag började utmana mig själv. Nya poser som kändes ovana för en plussizekropp. Lite mer avklätt, kanske osminkat, sen helt plötsligt en baddräktsbild och kors i taket en BIKINIBILD!

När Ulla Popken ville samarbeta med mig visste jag direkt att jag ville göra samarbete kring deras underkläder. Dels för att jag vill öppna era ögon för ett märke som gör inkluderande och snygga underkläder i flertalet storlekar och dels för att utmana mig själv. Jag vill vara den som vågar fota mig i underkläder. För jag vill visa mig själv och världen att jag har rätt att visa min kropp trots att den inte är normsmal. Jag har rätt till vackra underkläder. Jag har rätt att tycka att jag är fin. Jag har rätt att existera!

Jag känner mig otroligt fin i detta set. Det är bekvämt, sitter som en smäck, true to size och framförallt roligare än många stora underkläder som bara är basic. Jag vill väl också ha leopard och lite va-va-voom! Bh:n hittar du här och trosorna här.

Berätta för mig, vad hade du gjort eller köpt om ditt huvudspöke inte var i vägen för dina drömmar?

Men blir jag inte ensam om kvällarna?

Jag fick en fråga om jag inte blivit hemskt ensam om kvällarna då när David jobbade och pluggade? Och om jag inte kände mig ensam nu om David satt och pluggade igen på kvällen. Och svaret är NEJ! Det har varit det lyxigaste ever. SÅ mycket egentid trots att jag lever i ett äktenskap. Helt fantastiskt faktiskt. Jag har kunnat vältra mig i mina serier, mina böcker och mina kvällsnöjen. Jag är väldigt introvert av mig och den största utmaningen för mig i rollen som fru och mamma är bristen på egentid. Jag får aldrig tillräckligt känns det som. Nu njuter jag av att sitta inne i biblioteket och göra allt det jag tycker om.

Nu längtar jag riktigt till kvällarna. Jag kurar i mitt bibliotek med tända ljus och en stor kopp te. Sen surfar jag runt, tittar på modeinspiration, svarar på mail, skickar mail och planerar photoshoots. En annan fördel är att jag skamlöst kan sitta med snoken i telefonen i timmar. Det finns ingen som känner sig bortprioriterad och jag kan göra det jag älskar. Vilket är att connecta med er här på bloggen och på insta.

Jag kan förstå om man är extrovert och har ett behov av det sociala att det hade varit en utmaning att ha en man som pluggar och gör det flera kvällar i veckan. Jag kan verkligen se hur man hade känt sig ensam i sitt äktenskap. Men där kommer min introverta sida (för första gången typ) äntligen till pass.

Just nu sitter jag och planerar tre outfit-fotografering med höstmode och en med träningskläder. Det ska planeras rabattkoder som ni ska få lyxa till det med. Och sen, där vid halv tio, kryper jag ner i sängen och känner att jag har det bästa av båda världar. För en oväntad fördel som vi märkt av dessa två första heltidsskoldagar för David är att vi har kunnat samåka hem. SÅ mysigt. Då har vi fått 40 minuters ostörd tid att prata av oss om dagen. Helt magiskt har det varit.

Den stora förändringen i vårt liv

Vårt liv har nu tagit en rejäl sväng och vi kommer under en tid leva ett helt annat liv än vi gjorde förut. Men du, brygg en kopp te, ta några kakor. Slå dig ner i en skön fåtölj för nu blir det ett långt inlägg.

Långt innan jag och David träffades sökte han in på psykologprogrammet, men han kom inte in. Sen började han med fotogrejen, kom in på en bra skola, och valde att satsa på fotografyrket. Och i över 10 år har han livnärt som heltidsarbetande fotograf. Under åren hade han ett återkommande mantra om att han ville hjälpa människor och att han inte gjorde det som fotograf. Han velade om han skulle vara frilans eller anställd. Fotograf eller något helt annat. Psykolog? Ingenjör? Vad för ingenjör då? Arkitekt? Han livskrisade rejält.

För ett år sedan bestämde vi att David skulle satsa på att komma in på psykologprogrammet. Det första hindret att ta sig förbi var att han hade 30 oklarare poäng hos CSN vilket skulle medföra en termin utan CSN. Det skulle vi inte ha råd med så David skrev in sig på engelska på distans. Mellan januari och juni arbetade David heltid, pluggade heltid OCH pluggade till högskoleprovet. Jag var ensamstående mamma. Jag roddade allt själv här hemma. David var på jobbet för att sedan gå direkt upp i sin studio och plugga. På helgerna var han iväg på biblioteket och pluggade och jag och Estrid var solo.

Det var en väldigt slitsam tid, men samtidigt nog den mest romantiska. Jag fick en helt ny mening i mitt arbete där jag kände att nu var jag main provider och min inkomst skulle bli den här familjens stabila grund. Vi sparade ihop en bra buffert under tiden och det kändes så romantiskt att göra detta som ett team. Men fy vad slitigt det var. Stunder ville jag vråla och skrika på honom. ”JAG HAR INTE PLUGGAT JURISTPROGRAMMET OCH GJORT ALLT RÄTT FÖR ATT MIN KONSTNÄRSMAN SKA PAJJA DET GÖTTIGA LIVET!!!!”.

Jag skrek inte. Tro det eller ej. Jag bet ihop. För visst, jag gjorde alla ”rätt”. Jag pluggade en bra utbildning, skaffade ett bra jobb, ordning och reda, pengar på fredag. Men jag är ju gift med en annan individ. Jag kan inte skydda mig från en annan individs utveckling. Jag kan bara välja att antingen motarbeta den eller omfamna den. Jag valde att omfamna den.

Så kom dagen när David skrev högskoleprovet. Vi visste att han behövde skriva 1,7 för att komma in på psykologprogrammet. När resultatet kom hade han skrivit ett poäng från 1,7 och landade på 1,65. Besvikelsen var total. Första intaget redovisades och han kom föga förvånande inte in. Efter att andraintaget visat att han inte heller nu blev antagen accepterade vi besvikelsen. Vi samlade oss rätt fort. Satte genast ögonen och motivationen på nästa termin och nästa högskoleprov. Vi var i denna stund tacksamma att David inte berättat något på jobbet eller jag här i bloggen. Han kom ju inte in.

Så i måndag för två veckor sedan ringde David. ”Kan vi prata”. Dessa ödesdigra ord. Jag hann tänka 1) någon har fått cancer, 2) Någon har dött eller 3) David har varit i en bilolycka.

”Jag har kommit in på psykologprogrammet”

Jag förstod ingenting. Hur kunde han ha kommit in? Terminen hade ju redan börjat. Jo, för ibland ska man ha tur som en tok och någon dök inte upp till uppropet och en plats blev ledig. Universitetet kontaktade David och sa att platsen är din om du vill ha den och kan ta den omedelbart. David fick kontakta sin arbetsgivare och begära tjänstledigt på dagen. Och nu är vi här. Nu lever jag med en student, och vi samåker in till stan och hem. Vi storhandlar på Willys, gör storkok och matlådor och säger upp onödiga (enligt David) streamingtjänster.

Visst är det en viss oro att ha en man som är student när man lever vuxenliv med två bilar, villa och åtaganden. Det kan vara lite pressande att känna att det ekonomiska ansvaret vilar på mig. Men å andra sidan kommer det komma så mycket underbart ur denna livsförändring. Livsglädjen i David är påtaglig och det gör mig som fru så innerligt glad. Och vi har intressanta samtal om allt han lär sig. Han är klippt och skuren för rollen som psykolog och jag är så stolt över honom. Han har mer tid med oss efter jobbet eftersom han inte kommer hem lika sent och framförallt är han en underbar förebild för Estrid. Han visar att man inte måste välja rätt från första början eller att det inte bara finns ett rätt val utan att det kan finnas flera rätta val. Att det gör att göra en karriärförändring mitt i livet. Att man kan plugga fast man är närmare 40 än 30.

Vilket team vi är. Jag och min man. Nu påbörjar vi en helt ny era i vårt liv. Läskigt, nervös och alldeles alldeles underbart.