Tagged: fertilitet

En möjlig förklaring till min viktuppgång?

Härom veckan fick jag ett samtal från vår fertilitetsläkare. Hon berättade att efter två olika blodprover kunde hon konstatera att jag lider av en autoimmun sjukdom som heter autoimmun hypetyreos. Då har man en inflammation i sköldkörteln och immunförsvaret skapar antikroppar som förstör sköldkörteln. En av de vanligaste symptomen för detta är viktuppgång eftersom den förstörda sköldkörteln medför en försvagad ämnesomsättning.

Det är ingen allvarlig sjukdom och jag är inte ledsen. Tvärtom tycker jag att det förklarar så himla mycket. Jag vet med mig att jag haft en kost som varit lite extra unnig och att min träning inte varit regelbunden. Men tanken har ändå slagit mig flera gånger att jag inte tycker min viktuppgång varit i relation till min livsstil.

Eftersom sköldkörteln är superviktig när man ska bli gravid och början av graviditeten (who knew!?) har jag nu fått medicin som jag ska äta under en längre tid. Kanske för alltid. Det får tiden utvisa. Den autoimmuna sjukdomen har som det ser ut gått tillbaka, men antikropparna är på en väldigt hög nivå. Därför vet vi inte hur min medicinering kommer se ut i framtiden.

Medicinen jag tar kommer bland annat hjälpa till att få tillbaka en naturlig ämnesomsättning och jag hoppas att det kan hjälpa mig lite extra i den viktnedgångsprocess som jag just nu håller på med. Jag känner mig så tacksam för den svenska vården. Det är snabbt och enkelt, medicin skrivs ut och går på högkostnadsskydd och läkarbesöken gör detsamma. Medicin går att beställa online och få i brevlådan. Det finns så väldigt mycket hjälp att få och det gör mig så glad. Jag känner mig väldigt väl omhändertagen och respekterad.

Så även om det var ett oväntat besked från läkaren, och det först lät lite skrämmande, är jag faktiskt trygg, lugn och till och med glad. Jag tror det kommer hjälpa mig mycket att ha fått en diagnos och medicin för att åtgärda det.

Den uteblivna äggledarspolningen.

Igår var jag tillbaka hos doktorn för att göra en äggledarspolning. Jag kände mig väldigt nervös inför det hela. Det blev dock ingen spolning. Min livmoderslemhinna var för tjock och måste genom medicin stötas ut i form av en blödning. Ja, lite medicinskt och tekniskt men typ så kan man förklara det. Det hänger ihop med utebliven ägglossning och varför den har uteblivit vet vi inte. Det kan ha med min övervikt att göra. Först när den underbara doktorn sa att östrogen lagras i fettet hos överviktiga vilket kan påverka ägglossningen kände jag ett sting av skam. Det där jävla fettet liksom. Men inom någon sekund tog jag mig själv tillbaka. Den där primitiva skammen är inte mitt defaultläge längre.

Jag blir inte lyckligare, eller smalare för den delen, av att vara arg och besviken på mig själv. Det är inte heller så att vi VET att detta har med min vikt att göra. Läkaren utgår från statistiska troliga anledningar. Jag kände mig dock inte besviken av att undersökningen inte blev av. Jag har ingen stress. Det verkar som att jag har gott om ägg och jag får ju ändå ingen behandling förrän jag gått ner i vikt. Nu ska jag ta medicin, få igång en blödning och sen göra ett nytt försök om ca två veckor.

När jag satte mig i bilen hem kände jag lycka. Vilken resa jag gjort. Från den otroliga skammen jag kände inför min kropp under min graviditet och förlossning. Till att idag gå runt, ännu tjockare, och känna mig värdig. När jag kom hem stod det fotojobb på schemat. Jag skulle fotas i trosor. Avklätt med valkar, gropar och bristningar. För några år sedan hade det inte gått. Jag hade varit så färgad av läkarbesöket att jag avskydde min kropp. Idag gick fotograferingen så sjukt bra. Jag kände mig som en supermodel of the universe. Stark, positiv och hoppfull.

Min läkare är underbar. Jag frågade vad jag skulle göra den närmsta tiden. Om jag skulle använda ägglossningtest, när vi bäst ska ha sex och om hur jag ska veta om det finns ägglossning eller inte. Hon log mot mig, ja, man ser det på hennes ögon fast hon bär mask. Hon sa att nu ska jag bara njuta av livet, försöka gå ner i vikt på ett snällt sätt och älska med min man när andan faller på och inte enligt något schema.

Tankar efter besöket hos fertilitetsläkaren.

Igår var vi och gjorde ett nytt försök hos en fertilitetsläkare. Denna gång hade vi verkligen kommit rätt och fick träffa både en läkare och en sjuksköterska. Fick jag frågor om min vikt? JA! Var det mycket prat om vikt? JA! Kände jag mig ledsen en enda gång? NEJ! Jag kände mig fantastisk efter läkarbesöket. Så glad, positiv, motiverad och peppad! Jag sa till läkaren det jag hade planerat att säga, nämligen att jag är medveten om min vikt och hur den spelar roll inom ramen för en sådan här process, men att jag önskar att våra problem utreds på fler sätt än kopplat till min vikt. Och svaret på detta var att vi givetvis skulle få all möjlig hjälp och den totala utredningen.

Nu är vi inne i ruljansen och ska göra en utredning på varför vi inte fått ett syskon till Estrid. Vi fick massor av information om vad som kan vara problemet och kommer få göra en full utredning. Givetvis talade vi om min vikt av den enkla anledningen att vi kommer inte få någon som helst behandling så länge mitt BMI är över 35. Och just nu är det på 39. Jag kände ingen skam eller skuld. Jag fick information på ett sakligt sätt och förstod att det ingår i läkarens medicinska skyldighet att berätta de här sakerna för mig. Så konkret vet jag att jag måste gå ner 13 kilo för att nå BMI 35. Det är först i augusti som resultatet på Davids spermieprover kommer meddelas och den tidsutdräkten gör mig ingenting alls. För 3-4 månader är precis vad jag behöver för att nå, eller åtminstone komma nära, BMI 35.

Jag har oroat mig en tid för att jag fått ett bakre framfall efter min sfinkterruptur. Min läkare undersökte mig och sa att ja det finns ett litet framfall men som med knipövningar inte ska ställa till besvär. Jag hade också många äggblåsor och ingen vet varför, men jag kände mig mäkta stolt över min ena äggblåsa på 14 mm! Det kan vara så att jag inte har ägglossning regelbundet vilket kan vara kopplat till min övervikt. Men återigen så kände jag ingen skam för jag kände att läkaren tar ett helhetsgrepp om mig och aldrig en enda gång snöade in på min vikt. Nu vet jag konkret vad som ska göras. Och antingen går jag ner i vikt och vet att jag gjorde vad som krävdes. Eller så går jag inte ner i vikt men då kan jag inte heller gnälla över att vi inte fick prova all behandling som erbjöds.

Jag bar detta till läkarbesöket. Och när både sjuksköterska och läkare ger komplimanger för ens outfit då VET man att man har kommit till läkaren och syrran som the ONE för mig! Anledningen till att vi går privat är eftersom vi inte kan få offentlig vård eftersom vi redan har ett barn. Det innebär att utredningen kostar samma patienttaxa som i offentlig vård, men om vi sen behöver gå vidare med IVF eller annan behandling så bekostar vi det själva. Så det är ingen skillnad på själva vården, utan det handlar om reglerna kring att de som inte har några barn alls prioriteras. Likaså äe BMI-gränsen vid offentlig vård på BMI 30. Och det är för att ju “bättre normalvikt” en kvinna har desto bättre är hennes möjligheter att få en lyckad behandling. Eftersom skattebetalarna bekostar den offentliga vården har man ett lägre BMI medan det inom privatvård handlar om att jag som patient bekostar det själv och då är medveten om att jag tar risken att göra behandling vid ett högre BMI. Jag kommer sträva efter att nå BMI 30, men just nu är fokus på 35. Ett steg i taget liksom.

Jag har givetvis spenderat väldigt mycket tid på att tänka på hur jag ska gå ner i vikt utan att gammalt skit kommer tillbaka. Och jag har en plan. Jag är osäker på om jag ska dela den med er eftersom det är så lätt att det spär på dålig självkänsla, jämförelse eller att man tar min plan som ens egen. Jag tror jag kommer säga såhär. Jag kommer röra på mig mer än innan. Jag kommer tacka nej till en del som jag tidigare ätit. Jag kommer prioritera lördagsgodis framför annat snacks. Jag kommer hålla koll på energin jag stoppar i mig. MEN, och detta är den STORA skillnaden. Jag är på en helt annan mental plats nu där dessa bitar känns som en utmaning men inte som ett straff. Idag är jag så mentalt stark att jag faktiskt känner att jag inte kommer vara en slav under allt eller inget, jag kommer kunna se framgång som mer än numret på vågen och jag lever idag som kvinnan jag vill vara hade levt imorgon.

Jag har en kompis som ska göra en egen hälsoresa och vi kommer, så länge vi har en positiv inverkan på varandra, att peppa varann och göra detta ihop. Jag vill dela det fula med någon. Skammen som blossar upp när man känner hur man med nöd och näppe får plats i flygplansstolen. Hur usel man känner sig när inget från ens senaste onlinebeställning passar. Ja, ni vet det där som ni också förstår. Jag kan alltid prata med David, men han förstår inte så som ni förstår.


När vi kom hem från läkaren stod plommonträdet i full blom. Ute lös solen, himlen var knallblå och temperaturen mätte 20 grader. Och jag känner hopp. För oaktat om det blir barn eller inte så vann jag något stort på läkarbesöket. Trots samtal om det som förr var det fulaste i mitt liv satt jag där avslappnad, inlyssnade, positiv och glad.