Tagged: förlossning

Internationella barnmorskedagen och ett tal om frihet

internationella barnmorskedagen-1
Idag är det internationella barnmorskedagen och jag vill verkligen uppmärksamma det. Jag vill särskilt uppmärksamma förlossningsvården. Många kvinnor är idag rädda för att föda och det är förfärligt. Ja, inte bara förfärligt det är ett haveri. Den råa ångest som bor i den gravida kroppen kan vara som tortyr. En konstant oro inför att man ska bli skadad. Jag blev skadad, och är idag helt återställd, men 24 timmar efter min förlossning började jag genast oroa mig för om jag skulle kunna föda barn igen.

Jag oroar mig fortfarande. Jag oroar mig för att jag inte ska få lov att föda med kejsarsnitt. Att det ska bli tjafsigt och krävas mängder av övertalning för att en läkare ska godkänna detta för mig. Jag oroar mig för att jag trots en tid för kejsarsnitt ska få värkar före utsatt tid, tvingas föda vaginalt, och gå sönder en gång till.

och då är jag inte ens gravid.
internationella barnmorskedagen-2
Den råa ångesten bor i kvinnor som är gravida eller vill bli gravida. Oavsett om det är en befogad oro eller inte så är det upplevelsen av oron som är det som måste adresseras. Det borde givetvis vara självklart att kvinnor idag ska få tillgång till en trygg, säker och evidensbaserad vård med mesta möjliga valfrihet.

Jag vill påstå att vi har ett problem med förlossningsvården för att det är kvinnor som blir gravida och inte män. Vården är inte jämställd. Jag, och många med mig, hade problem under och efter graviditeten men fick höra att det var ett normalt inslag och därmed något man bara behövde finna sig i. Detta trots att min foglossning var så hemskt att jag enbart kunde trippa fram med små små långsamma steg från vecka 19.

En trygg förlossningsvård är inte ett faktum när kvinnor måste böna om ett kejsarsnitt. En trygg förlossningsvård är inte ett faktum när svåra gravidproblem inte enkelt medför sjukskrivning. En trygg förlossningsvård är inte ett faktum när kvinnor i månader innan beräknat datum plågas av den råa ångesten och oroar sig för att inte få plats på ett sjukhus i närheten.

Låt oss aldrig nöja oss med mindre än förlossningsvård av högsta rang.

Estrid och min nygamla vajayjay fyller tre år!

Estrid 3 år-2
Estrid 3 år-1
Estrid 3 år-3

Idag fyller min älskade unge tre år. Hon är charmig, rolig, spännande att prata med, intelligent, omtänksam, lillgammal och alldeles alldeles underbar. Det finns inga ord för att beskriva denna dag. Idag ska vi fira Estrid MEN även mig. För varje år när Estrid fyller år firar jag min vajayay och hur fint hon läkte efter förlossningen. Vi firar Estrid med en tur till Danmark och den blå planeten och jag firar mitt gudomliga underliv med lite internetshopping. Det kommer med andra ord bli en fabulös dag!

Idag är även kärlekens dag vilket känns så himla himla fint. Tänk att få fira kärlekens dag med de två jag älskar mest i livet. Och nu pratar jag om Estrid och David och inte om något annat…

Veckonytt #27

Ny vecka, nya tag och vi börjar veckan med ett inspirerande veckonytt!
veckonytt1
Evelina har gjort ett inlägg med recept på vitaminshots med jordgubbar och blåbär. Och det ser amazing ut!
veckonytt2
Dessa 16 förlossningsbilder är underbara! Tänk vad kvinnokroppen klarar av! <3 <3 <3
Beata Rydén Blog
Beata har skrivit ett mycket bra och tänkvärt inlägg om jämförelse. Hög igenkänning! Tack för att du tar upp det här viktiga!
veckonytt4
The glitter guide har gjort världens bästa inlägg på vad man ska packa för en vecka på semester i Europa!
veckonytt5
Supermodellen Chrissy Teigen (åh sån girlcrush på henne) drabbades av en förlossningsdepression. I tidningen glamour skrev hon ett otroligt fint och ärligt brev om sin upplevelse av förlossningsdepression. Så modigt av henne och viktigt att vi kvinnor är öppna och ärliga och delar våra berättelser med varandra.
veckonytt6
Ett litet tips till er fellow bloggare där ute. Hur fin är inte denna bloggplaneringsbok? Åh, I want it! Tack career girl daily!

Brev till mitt barn

brev till mitt barn-1
För två år sedan väntade vi på att du skulle komma. Det var en gråmulen påsk med regn och kalla vindar. Men när du närmade dig detta livet sprack himlen upp och solen lös varm och stark. Sen den stunden har du varit solen i mitt liv. På eftermiddagen fladdrar min mage till för jag kan inte bärga mig efter att få hämta dig på förskolan. Efter att få höra dig ropa ”mamma” och komma springande mot mig. Jag är din mamma. Det gör att vi ibland bråkar och det händer att mammas tålamod tar slut. Jag försöker ge dig utrymme att upptäcka ditt liv, men som mamma måste jag sätta gränser. Ibland blir jag för arg och jag skriker och ibland måste jag hålla dig hårt för att inte tappa dig ur mitt grepp när du vägrar gå in i bilen. Vår vardag präglas just nu av starka viljor och en kamp om hårborstning, tandborstning, frukost, pyjamas, blöjbyte och nattning. Men varje kväll när du somnat så önskar jag att jag fick väcka dig så vi kunde umgås bara en liten stund till.

Jag blir aldrig trött på dig. Och mitt minne är som ett såll där de jobbiga stunderna suddas bort sekunden vi kramas, torkar tårarna, säger förlåt till varandra och blir vänner igen. Känslorna av glädje och stolthet tar så stor plats och att de tråkiga känslorna inte får plats alls. De får bara flyta in en kort stund och sen ut lika snabbt igen. Så stor är kärleken till dig. Den fyller hela mitt modershjärta.

När jag tittar på dig så ser jag det vackraste ansiktet och den finaste kroppen. Du är fulländad på alla sätt och vis. Jag älskar dina små tår med naglarna jag aldrig får klippa och din fina runda gump. Jag älskar dina långa ben som sparkar ilsket när vi ska byta blöja. Jag älskar dina små händer som skapar konst, pyssel och ömt smeker min kind om jag är ledsen. Jag älskar din fina mun som säger de roligaste sakerna och som skriker de högsta skriken. Jag älskar ditt lockiga hår som du vägrar ha i en tofs. Jag älskar din hjärna och ditt intellekt. Jag kan titta på dig i evigheter och att få höra dig berätta som saker får det att svida i mitt hjärta för kärleken får inte längre plats utan får hjärtat att spänna i sömmen. Jag blir mallig när du räknar 1,2,3,4,5,6,7,8,10,4 och när du hoppar högt jämfota fast du bara är två år.

Du är en liten flicka med stort intellekt. Du är modig, självsäker och rolig, och väldigt medveten om allt detta. När du tappar något i golvet, och jag blir arg, säger du ”pang i bygget” för då vet du att jag börjar skratta istället. Det är det vi gör i vår familj. Vi skrattar, ofta och mycket och varje dag. Jag kunde inte bett om en bättre dotter. Du är perfekt för mig, din kropp passar perfekt intill min kropp när vi sover nära, din närvaro passar perfekt inom mig och din personlighet passar mig perfekt för du skänker mig glädje och du tvingar mig att arbeta med mina sämre sidor.

Två år är 730 dagar är 17520 timmar är 1.051.200 timmar och jag hade inte velat vara utan en enda sekund av den miljonen timmar. Du är mitt allt, mitt liv, min luft och min livlina. Det är din närhet jag behöver för att sudda bort en dålig dag. Det är din lukt jag behöver för att känna total trygghet. Du är det finaste som hänt mig och pappa och varje kväll när du sover säger vi att vi är de lyckligaste som fick dig.

Grattis på födelsedagen Estrid Viola Svensson. Mamma älskar dig mer än igår och imorgon älskar jag dig mer än idag. Kärleken till dig blir bara större och aldrig mindre och för dig gör jag allt.

Ikväll äter vi tårta och öppnar paket. Sen bråkar vi säkert om tandborstningen och jag tänker att jag orkar inte en minut till. Men sen sover du och när jag hör din lilla snarkning kommer jag få tårar i ögonen och vilja väcka dig så jag får umgås bara en liten stund till för det enda som jag kan minnas är att du är det bästa som någonsin hänt mig.

På den lyckligaste dagen dog hon

på den lyckligaste dagen dog hon-1
Härom dagen födde en kvinna i Kristianstad tvillingar. Äntligen var dagen kommen då hon skulle få träffa sina älskade och efterlängtade barn. Men på denna lyckligaste av dagar dog hon. Vid avlägsnandet av moderkakan uppstod kraftiga blödningar och modern dog. Hon hade tidigare fött tvillingar genom kejsarsnitt, men denna gång fick hon inte ett kejsarsnitt.

Det är som om det talas om en annan tid eller ett annat land. Det kan väl inte ske i Sverige, år 2017, att mödrar dör när de föder barn? Hur har det blivit att så att kvinnor är rädda för att föda barn, rädda för att skadas eller dö? Kvinnor är rädda för att inte få plats på BB och skickas vidare, och vidare och vidare. Och nu gör sig vissa kvinnor redo för att föda barn i bilen. Jag har läst om kvinnor i Afrika som fick vandra till ett sjukhus, föda, och sen vandra hem igen. Kommer jag också behöva ut och vandra? Meningen är väl att kvinnan i Afrika ska leva i ett samhälle som strävar efter att bli mer som Sverige och inte tvärt om?

Personligen tar jag mycket illa vid mig av den här tragedin. Min moderkaka kom inte heller ut och det var extremt på alla sätt och vis. Blodigt, smärtsamt och sen akut iväg till operation. När jag vaknade var jag avtvättad, men inte tillräckligt väl och jag kände mig som ett slaktdjur när David fick tvätta av mig noggrannare. Och jag var rädd att jag skulle dö. Och länge tänkte jag på detta att jag hade maximal otur just vid min förlossning och att alla inte har det så här. Men så läser jag regelbundet om denna undermåliga förlossningsvård. Sjukhus stänger ner, kvinnor skadas, kvinnor felbehandlas, kvinnor tas inte på allvar. Och mitt hjärta fryser till is när jag ens närmar mig tanken om jag kunde ha dött? Jag har ingen erfarenhet av att föda barn, jag vet inte om jag var ett normalfall, akutfall eller något mitt emellan. Men vad ska jag egentligen tro när jag gång på gång ser hur den svenska förlossningsvården totalt havererar?

Vid ett tillfälle sa David till mig att det skulle ingen börja ta på allvar förrän en kvinna dog vid förlossningen. Och nu hände det. Men det tycks fortfarande inte tas på allvar. Varför måste vi dö? Varför måste vi skadas? Varför måste vi felbehandlas? Och varför nekas vi planerat kejsarsnitt? Varför måste vi dö?

På den lyckligaste dagen dog hon.

Förlossningsdepression och hur jag klarade den

förlossningsdepression-1
Som jag berättat tidigare fick jag, efter min förlossning, en förlossningsdepression. Det är nu lite mer än ett år sedan jag började behandla min förlossningsdepression och jag tänkte att det nu är dags för en lite uppdatering.

Runt november/december 2015 fick jag omgående en tid hos mödravårdspsykologerna i Malmö. Jag fick träffa en psykolog som remitterade mig vidare med förslaget att jag skulle börja medicinera med antidepressiv medicin. Jag vägrade, jag upplevde sådan otrolig skam inför att jag skulle äta medicin. Jag som ju är så stark, så kapabel. Men efter samtal med David valde jag att prova. Effekten var fantastisk och jag är otroligt glad att jag började med medicinen. Sanningen är den att jag nog borde ha börjat med sådan medicin långt innan jag ens blev gravid, för medicinen hjälpte med annan ångestproblematik som jag länge levt med.

Det här är bara min berättelse, och varje människas berättelse är unik. Det är inte säkert att du kommer ha liknande upplevelse och mina ord är inte en läkares. Men min personliga upplevelse av att äta antidepressiva är att jag blivit en aning avtrubbad. Jag känner fortfarande stor glädje och kärlek men jag blir inte ledsen, saker bekymrar mig inte och jag får inte längre ångestpåslag. För vissa kan det vara skrämmande att bli lite avtrubbad men för mig har det bara varit otroligt skönt. Innan var det som om tankarna var en bisvärm i huvudet som bara körde runt runt utan någon som helst paus. Nu, är det som att alla bina flyger simultant i en fin cirkel. Det är som att mitt huvud fått en paus.

För en tid sedan testade jag att gå av medicinen, men det funkade inte. Den sköna känslan i huvudet försvann sakteligen och jag upplevde att jag kände som förr i tiden och gick tillbaka i samma tankespår. Så därför påbörjade jag medicineringen igen. Och jag är otroligt nöjd med det beslutet. Jag känner ingen skam för att jag äter antidepressiva istället känner jag sådan stolthet över att jag vågade söka hjälp och ta emot den. Det känns som jag fått livet tillbaka och jag är energisk, glad, bekymmersfri och framförallt mer harmonisk. Det innebär inte att jag går runt som med en kastrull på huvudet och saliv som sakta rinner ur min slappa leende mun. Jag blir fortfarande stressad, sur, arg eller ledsen men de reaktionerna är proportionerliga. Känsloyttringarna är inte så otroligt starka och de tar inte över mig som förr.

Med detta inlägg vill jag visa dig att det finns hjälp att få, att man inte behöver må dåligt och framförallt att det inte är skamligt att behöva be om hjälp. Jag var en riktigt fårskalle som var emot det förr, för gud vilken livskvalité jag har idag.

Det är än idag lite jobbigt att tänka på min förlossning och förlossningsdepression. Jag känner att jag förlorat något jag aldrig kan få tillbaka, nämligen den första tiden med mitt första barn. Men samtidigt vet jag att det inte finns något jag kan göra för att vrida tillbaka tiden. Å andra sidan är jag på något sätt glad att det hände för nu i retrospektiv är det uppenbart att jag nog under en längre tid hade depressiva tendenser. Och den glädje, harmoni och livslust jag har idag är enorm. Lite som en nyfrälst vill jag vakna på morgonen, öppna fönstret och yla ”jag vill tacka livet”. Ja, lite så.