Tagged: fråga frida

Fråga Frida: hur ser din träning ut?

Det här är en lite klurig fråga för mig att svara på. För i mitt huvud går jag alltid direkt till träning = gymbesök och det får jag ju inte till. Alltså går det skit med träningen. Men det är ju inte sant. Särskilt inte med tanke på att jag aktivt arbetat med att byta ut “träning” mot “rörelse”. Då blir ju frågan “hur går det med min rörelse”. Återigen kan gamla huvudspöken spela ett spratt eftersom ribban riskerar att sättas alldeles för högt. Jag borde röra mig alla dagar i veckan! Och det gör jag ju inte. Alltså så går det skit med rörelsen. Men det är ju inte sant.

Det går faktiskt ganska så bra. Jag besöker gymmet och gör mig fredagsdans, jag yogar hemma och jag försöker göra PW.s ett par gånger i veckan. Så om man slår ut den senaste tiden har jag nog snittat 2-3 rörelsepass i veckan. Och det är ju min målbild när jag tittar på en glad motionär. Är jag nöjd? Nej, jag skulle vilja få in rörelse varje dag och 2-3 träningspass. Men om man jämför där jag var för några år sedan och att jag aldrig någonsin kunde känna positiva känslor vid rörelse har jag gjort en fantastisk resa.

Och jag är kvar på resan. Istället för att bli nedslagen och hängig för att jag inte gör det rätt, så ser jag på min resa med nyfikenhet. Om jag kommit den bit redan, var är jag om ett halvår? Jag försöker hela tiden fokusera på det jag gör istället för det jag inte gör och så har jag kvinnan jag vill vara i mina tankar hela tiden. Då håller jag mig positiv och motiverad.

Sen vet ni hur det är, det är alldeles för enkelt att börja se det man inte gjorde, passen som inte blev av, resultaten som uteblir och att man fastnar i jämförelsefällan. Men i den fällan vill jag inte hamna mer. Så för första gången väljer jag att, på frågan hur går det med träningen, svara “BRA”. Utan “men”. Utan reservationer. Utan ursäkter. Så tackar som frågar. Det går BRA!

Fråga Frida: Hur hittar jag ro med mig själv?

Vilken otroligt bra och fin fråga! Att ha inre ro är så otroligt viktigt! Det är när man har oro i själen som livet blir så himla svårt. Först och främst tror jag på att våga tro på och därefter känna att du är tillräcklig! Vi lever med otroliga krav på oss själva där vi ska vara fulländande inom livets alla områden hela tiden. Det funkar inte. När vi lyser på ett område kommer ett annat område stå lite mer i skuggan. Trots detta försöker människor vara perfekta. Det är ett race omöjligt att vinna.

Många tror att det bara är stress som skapar oro i själen. För mig är stress den ena extremen som skapar oro och passivitet är den andra. Jag tycker inte om stillastående i livet. Och tyvärr har jag en tendens att lätt hamna där om jag inte får en bra start direkt på dagen och kommer igång. Jag försöker vara väldigt medveten om detta eftersom en hel dag av att göra ingenting inte får mig att må bra. Det skapar stress och oro. Jag mår som bäst när jag jobbar hårt och slappnar av rejält. Jag mår bra av känslan av att vara produktiv och efteråt mår jag bra av att göra ingenting. Men båda delarna måste få finnas med.

En annan del som skapar oro är när man har för många måsten. Och jag påstår att dessa måsten ofta grundar sig i andras förväntningar. Ja-sägare är så otroligt rädd att göra andra besvikna att man tar på sig en massa saker som man ska fixa med och så blir man överväldigad. Det är dags att sluta med det. Du måste veta vilka värden du prioriterar. Vad andra tycker och tänker, eller vad du tror att andra tycker och tänker, kan inte spela in när du bestämmer vad du ska göra under dina dagar. Du måste prioritera de aspekter i ditt liv som är viktigast för dig.

Lyssna på din kropp. Ofta hör vi talas om detta när det kommer till kroppens signaler på att den behöver vila. Och det är såklart sant. Men jag tycker även min kropp signalerar när den behöver frisk luft, solljus och mat. Skalmans ät-och-sov-klocka är ganska så finurlig faktiskt och jag föreställer mig ofta att jag har en sådan inne i mig. Och jag måste följa den för annars börjar den ringa något förskräckligt och slutar inte förrän jag gjort vad klockan säger åt mig att göra.

I helgen var jag orolig i själen. Jag kom inte igång och kände mig trött och passiv. Jag är ofta inte så på veckodagarna för då har jag ett hederligt veckoschema att förhålla mig till. Jag har nu bestämt att ha det på helgen också. Det kanske låter tråkigt men det är precis tvärt om. Det är en ram, inte ett minutschema, som hjälper mig att hålla igång. Det hjälper mig att hålla mig konsistens i små steg istället för att leva i extremerna “stress” och “passivitet”. Men skulle ett veckoschema vara just en sådan triggar för dig som skapar stor olust och oro så är detta tips inte till dig. men för oss andra så är en to-dolista fortfarande otroligt användbart och bra.

Fråga Frida: Hur hanterar man impostor syndrome?

Impostor syndrome är när man ifrågasätter sina kunskaper, talanger och framgångar. När man istället går runt och känner sig som en bedragare och bara väntar på att omgivningen ska komma på en som en som inte alls kan alla de här sakerna man säger sig kunna. Trots flertalet bevis på att man faktiskt är kunnig lever personer med impostor syndrome med en känsla av att de inte förtjänar det de har eftersom allt är ett enda stort bedrägeri. Det är en otroligt jobbig känsla och bottnar i dålig självkänsla. Impostor syndrome finns hos vissa som en konstant följeslagare och hos andra dyker den upp vid vissa specifika tillfällen. Som tur är kan man arbeta bort det helt och hållet.

Det förvånar kanske ingen när jag säger att impostor syndrome är vanligt hos högpresterande kvinnor, duktiga flickor och perfektionister. Det är för att hos dessa kvinnor är behovet att vara perfekt det största och allt som inte är perfektion är istället ett misslyckande. Men ingen är perfekt och alla har vi möjlighet att lära och utvecklas. Denna utvecklingspotential ser dock inte den duktiga flickan som något positivt utan istället något som gör henne icke-perfekt och därmed ett bedrägeri. “För hade hennes arbetsgivare vetat att hon inte kunde allt så hade hon inte fått jobbet”. “Hade hennes vänner vetat att hon har de här dåliga sidorna hade de aldrig varit vän med henne” osv.

Jag påstår att impostor syndrome är ett resultat av dålig självkänsla för det är då man inte kan älska hela sig själv oavsett yttre faktorer. Då hänger självkärleken på resultat, prestationer, utseende och bedrifter. Jag har också haft stunder när jag har känt mig som en bedragare och bara väntat på att jag ska bli påkommen. Vid dessa tillfällen har jag försökt prata med mig själv som jag hade pratat med en vän. Jag har fått jobbet, uppdraget eller möjligheten på grund av den jag är just nu och det jag kan just nu. Trots att jag inte är perfekt har jag tillräckligt med kunskap vid denna tidpunkt för att få göra det jag gör. Jag har också jobbat mycket med känslan av jag är värdig det jag gör. De möjligheter och framgångar jag har är jag faktiskt värdig av. Jag behöver inte vara perfekt för att få vara värdig. Jag är värdig dem precis som jag är vid denna stund. Man får nämligen lov att tycka att man är bra.

När du känner impostor syndrome krypa på dig så börja tala till dig själv som om du pratade med din vän. Låt inte hjärnan löpa amok utan tala ner dig själv. Jag vet att du har alla argument innerst inne. Där inne finns berättelsen om dina drömmar, framgångar, utmaningar och kunskaper. Och samtidigt måste du jobba med din självkänsla. För om den är bra så är det inte lika viktigt att vara perfekt, leverera perfekt och vara felfri. Då är det enklare att vara snäll och förlåtande mot en själv. Det kan också hjälpa att veta att du inte är ensam om den här känslan. Du kanske jämför dig med strålande kvinnor och tänker att du är en bedragare för att du inte är lika kompetent som de kvinnorna. Men då ska du veta att till och med Michelle Obama har lidit av impostor syndrome. Det är nämligen en känsla som inte är kopplad till verkligheten utan något som bottnar i den egna osäkerheten.

Nu för tiden när impostor syndrome kryper på mig så viftar jag bara bort det. Jag har inte tid för det tramset, jag har viktigare saker att göra. Som att leva, njuta och känna mig tillräcklig och värdig.

Ett av mina viktigaste smycken

Jag fick en följarfråga om jag inte kunde visa smycken och berätta lite mer om det. Så himla bra fråga! Idag visar jag upp denna ring! Det är en av mina vikigaste smycken.

Det är en ring som jag själv designat, som jag fick av mina föräldrar i examenspresent när jag gick ut juristprogrammet. Den är gjord av nedsmält guld från min gammelmormor Karlas ringar och stenarna kommer också från hennes ringar. Det finns en otrolig styrka i denna ring.

Min gammelmormor karla var en av Tysklands första kvinnliga jurister. Kanske den första i det distrikt hon bodde i, därom tvistar de lärde. Men hon var iallafall en fantastisk kvinna som levde före sin tid. Att få barn var en begränsning för henne, en kvinna som levde innan preventivmedlens tid. Hon var nog en mycket bristfällig mor för allt hon ville var att arbeta och förverkliga sig. Hon lät sin mor bo hemma hos sig och oma Frida fick sköta barnen och hushållen. Min gammelmorfar Hans fick laga mat och ta hand om hemmet han med.

Denna ring har jag burit vid varje tillfälle jag kände rädsla, osäkerhet eller nervositet inför. Jag har tittat på ringen och tänkt på Karlas utmaningar i livet och att inget i mitt liv någonsin kan utgöra samma prövningar som de hon fick utstå. Hon var den mest glamorösa kvinna ni kan tänka er. Insvept i hatt och päls och juveler, med två stora schäfrar på varje sida om sig. Alltid uppklädd, fixad och med en enorm pondus. Och i sovrummet stod rader av rader med peruker så att hon alltid kunde ha en perfekt frisyr som inte hade ett strå av grått i sig.

Min powerring! Som betyder allt för mig och alltid alltid kommer påminna mig om denna starka kvinna jag har förmånen att vara släkt med. Och dela efternamn med.

Fråga Frida: Vilka är dina 15 bästa böcker?

Jag fick en så härlig fråga av en av er och det var om jag inte kunde visa min 15 bästa böcker. Med tanke på att jag har ett helt bibliotek i vårt hus och verkligen försöker läsa mycket så var det en väldigt härlig fråga att få. De här böckerna är en blandning av böcker i olika genrer och det är verkligen så jag vill ha det med min läsning. Här har du mina favvisar.

  1. Therese Bohman – aftonland. Boken handlar om Karolina som är professor vid Stockholms universitet. Hon är singel efter uppbrottet av en lång relation och navigerar mellan den akademiska världens stelhet och sitt passionerade intresse för den snygga doktoranden hon ska handleda. Det är en roman om kärlek, konst och ensamhet och krocken när den något stela och intellektuella Karolina möter det sexuella, pulserande och farliga i intresset av sin doktorand.
  2. Svetlana Aleksijevitj – Kriget har inget kvinnligt ansikte. Svetlana vann nobelpriset i litteratur 2015 och då läste jag den här boken. Den handlar om kvinnorna som stred sida vid sida med männen. De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Boken bygger på hundratals djup­intervjuer och är helt fantastisk.
  3. Majgull Axelsson – Jag heter inte Miriam. Det här är den bästa bok jag läst i HELA MITT LIV! Den är magnifik! Vi får möta Miriam som vid sin dödsbädd avslöjar att hon egentligen inte alls heter Miriam. Berättelsen låter oss följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. Miriam kommer till Sverige med de vita bussarna och gör allt för att dölja sitt romska förflutna eftersom rasismen mot romer på denna tid var mycket stor i Sverige. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

4. Therese Bohman – den andra kvinnan. Ännu en bok av Bohman som jag tycker mycket om. Den här boken handlar om en kvinna som arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv. Hon möter den gifta läkaren Carl Malmberg och de inleder en passionerad kärlekshistoria. Under tiden är kvinnan en älskarinna som bara längtar bort.

5. Dilsa Demirbag-Sten – stamtavlor. Den här boken får du söka upp på biblioteket eller bokbörsen. Och gör det, för den är fantastisk! Jag är väldigt intresserad av hederskultur och det har varit ett kvinnoförtryck som jag både politiskt och juridiskt arbetat för att bekämpa. Denna bok handlar om Dilsa Demirbag-Stens kurdiska arv och hur det är att ha sina rötter i två kulturer, utan att vara rotad i någon av dem. Hon berättar om starka kvinnor och kärleken till bergen där hon är född. Men hon redogör också för traditioner som hon idag tar avstånd från, som kvinnans underordnade ställning, tvångsgiftermål och hedersmord. Otroligt gripande berättelse.

6. Lucy Diamond – Snöfall över strandcaféet. Denna författare gör några av mina bästa chiclits och att läsa denna bok över jultiden är en och skär magi. Det handlar om Evie som driver det mysiga caféet. Äntligen är det jul och hon ska få en perfekt jul med sin nya pojkvän Ed. Allt är upplagt för romantik, öppen brasa och strandpromenader tills Eds exfru hör av sig. Sen kommer fler oväntade gäster, snöstorm av familjedraman. En feel-good bok som är underbar att dyka ner i med en kopp te och en mysig filt.

7. Roxane Gay – Bad feminist. OMG! Jag ÄLSKAR denna bok! Detta är en essäsamling som avhandlar allt från Alfapet, fat camps, våldtäkter, Bill Cosby, Hungerspelen och Fifty shades of grey, till varför man gillar hiphop fast man vet att texterna är sexistiska. Det handlar kort och gott om att vilja vara feminist, men att det tycks krävas perfektion för att få kalla sig det. Denna bok gör upp med kravet på perfektion och visar vägen för att det är ok att vara en bad feminist.

8. Torbjörn Flygt – underdog. Denna bok läste vi på gymnasiet och den blev så viktigt för mig. Den handlar om en alldeles vanlig familj i sjuttiotalets Malmö. Det gav mig en inblick i hur mina föräldrars tjugoårstid var. Den är så varmt och fint skrivet om den ensamstående mamman Bodil, sonen Johan som är berättaren och den begåvade men mycket mobbade systern Monika. Jag kände så igen mig i denna Monika och minns att jag blev otroligt rörd av denna bok. Den vann Augustpriset 2001.

9. Geir Gulliksen – Berättelse om ett äktenskap. Denna bok handlar om ett äktenskap när det tar slut. Den är så vanlig på ett sätt. En sårbar, sörjande och stundtals patetisk man som försöker reda ut sig själv när han inte längre är i ett äktenskap. Trots detta simpla tema och att det är en väldigt kort bok är den så innehållsrik. Vartenda ord är magi och jag älskar älskar älskar den!

10. Denise Rudberg – serien om Marianne Jidhoff. Detta är en serie, nu uppe i 10 delar, som är mina favoritdeckare! De handlar om den före detta åklagarsekreteraren Marianne som börjar leda en liten hemlig grupp inom polisen, som jobbar med mediauppmärksammade brott. Det är elegant crime och lika delar lyx och flärd som spänning och mord. Dessa böcker är världens mysigaste att sluka och jag är avundsjuk på dig som har hela serien framför dig.

11. Nora Roberts alla chiclits. Åh, denna ljuvliga författare! Hon skriver chiclits som ingen annan! Jag är besatt och köper alla sekunden de kommer ut. Hon skriver dem ofta i en serie om tre och det är alltid snygga män, kvinnor med stora personligheter och ljuv romantik. De är roliga, lättlästa och VÄRLDENS mysigaste!

12. Anna Jörgensdotter – Pappa pralin. Detta var den VIKTIGASTE boken för mig som tonåring. Huvudrollen är ätstörd, med ett självskadebeteende och sådär svår som man själv var (ville vara) som tonåring. Det var total ungdomssvärta när den är som bäst och jag läste den om och om igen! Den är söndertummad, understruken och överstruken och betyder väldigt mycket om mig. Den är precis en sådan bok man behöver som tonåring.

13. Alexander Solsjenitsyn – En dag i Ivan Denisovitjs liv. Även denna bok läste jag på gymnasiet och jag älskade den! Det verkar som att jag generellt har en tjusning för ryska och sovjetiska författare! Anna Karenina liksom! Berättelsen utspelar sig i ett sibiriskt specialläger för politiska fångar och skildrar en typisk dag i fången Ivan Denisovitjs liv i januari 1951. Trots det tunga temat så segrar hoppet, värdigheten och medmänskligheten. Det låter så simpelt. En bok om en dag? Men den är totalt genialisk och helt fantastisk!

14. Åsne Seierstad – två systrar. Jag är så intresserad av integrationsfrågor och vad som kan gro i utanförskapets mörkaste vrår. Den här boken handlar om två systrar som lämnar Norge och ansluter sig till IS. En skrämmande och otroligt verklig beskrivning av hur denna extremism kan ta över två tjejer. Den är förfärlig, skrämmande och djupt hjärtskärande och helt fantastisk.

15. Elin Wägner – norrtullsligan. Åh en helt fantastisk bok i mitt feministiska bibliotek. Den handlar om fyra unga tjejer som på det tidigare nittonhundratalet arbetar i Stockholm. De utsätts för sexuella trakasserier, diskriminering och lever utan anställningstrygghet och med en minimal lön. Flickorna blir en underbar vänskapsgrupp som trots svårigheterna de möter håller ihop och hjälper varandra genom svårigheter, krossade hjärtan och förstörda drömmar. Det är mer än hundra år sedan denna bok skrevs och ändå är den väldigt aktuell. En liten lättläst bok som ger så mycket.

Detta var mina 15 favoritböcker. Vilka är dina?

Fråga Frida: Kan du tipsa om träningskläder?

INLÄGG INNEHÅLLER ADLINKS

Vi vet alla att träning är sååååå viktigt. Det är svårt att undgå denna information när vi dagligen bombarderas med detta. Jag förstår att för den som kan träna helt oproblematiskt så är detta inget konstigt, men för alla oss som på ett eller annat sätt har dåliga minnen och känslor kopplat till träning vill jag ta ett annat grepp. Nämligen modegreppet. Det jag menar är att jag tror att ett fokusskifte kan gynna oss som har svårt att träna. Bort med tankar om hälsa, viktnedgång, mål, resultat och kondition. Istället kan vi se detta som en möjlighet till något annat. Nämligen en sportig garderob. Nu kanske du undrar varför en det ens är lönt att ha en sportig garderob om man inte tränar. Jo, det ska jag nu berätta. En sportig garderob uppmuntrar till rörelse och motion och det är det vi ska fokusera på. Inte behöver vi T-R-Ä-N-A. Vi är glada hurtiga motionärer som inte jagar resultat på gymmet. Istället har vi svinsnygga träningskläder vi drar på söndagsmorgnar när vi promenerar för att köpa frukostfrallor. Och känner man sig sämst i rummet på ett gym så hjälper det faktiskt att känna sig superbekväm och snygg i sina träningskläder. Då får man den där extra dosen power man behöver. Därför ska jag nu välja ut de allra snyggaste träningskläderna där ute just nu.

Först ut är röda träningsstights från ASOS som går upp till storlek 58. Den snygga tjocktröjan från Adidas är perfekt att dra på för höstiga promenader eller efter ett yogapass.

Den rosa sport-bh:n från Nike har extra support vilket såklart är superviktigt om man har en större byst. Denna vill jag matcha med galet mjuka och fina yogatights från Nike.

Jag älskar de blå träningsshortsen från Adidas. De har tights innershorts vilket gör så att man slipper lårskav. Varför inte matcha tightsen med ett svinsnyggt djurmönstrat linne, också från Adidas.

Jag fortsätter på shortstemat. Dessa rosa MEGASNYGGA shorts från Nike går upp till storlek 4XL och matchas bäst med ett snyggt svart baslinne från Nike.

Ofta har man redan svarta träningstights och då tycker jag man istället kan uppdatera garderoben med snygga överdelar. Den quiltade jackan från adidas är en riktig dröm tycker jag. Och den gröna långärmade tröjan från PUMA är så snygg!

Det svarta linnet är från ASOS plussizeavdelning och går upp till storlek 58. Och slutligen har vi en superfin t-shirt från Under armour som är riktigt snygg till svarta tights.

Du är värd riktigt snygga träningskläder nu! Inte sen när du tränat fram den kroppen du drömmer om. För vet du, du kanske får vänta för alltid då. Så lev nu och känn dig vacker, sportig och modig just nu istället!

Fråga Frida: Bör man klä sig efter sin kroppsform?

Under en väldigt lång tid var det väldigt viktigt med att klä sig efter klädregler. Damtidningar berättade högt och tydligt om alla do’s and dons’s som man var tvungen att förhålla sig till. Man skulle undvika vissa färger och mönster. Inte bredrandigt till den kurviga kroppen. Inte vita jeans på en stor rumpa. Hade du en viss kroppsform skulle du klä dig på ett sätt och hade du en annan form skulle du klä dig på ett annat sätt.

Men alltså NEJ! Detta är så förlegat tycker jag. Detta andas Damernas världs moderåd 1954. För det enkla svaret är att man ska klä sig precis så som man vill. Och för att veta vad man egentligen gillar måste man våga testa en massa olika slags färger, mönster och plagg. Tillslut utkristalliseras en stil man trivs bäst i.

Jag hade själv en väldigt massa klädregler, men som jag inte ens visste om att jag hade. Mina klädregler var tydligen uppdelade i outfits att bära nu och outfits att bära när jag blev smal. Tror du dessa klädregler var härliga, inspirerande och glädjefyllda för mig? Nej, självklart var de inte det.

När jag började köpa alla de plagg, stilar och outfits som jag längtade efter började en otrolig glädje komma över mig. Garderoben fylldes av kashmir, jeans, kostymer, sidenkjolar, läderplagg, ja en massa härliga och inspirerande plagg som jag drömt om så länge.

Så nej, jag tycker inte man ska klä sig efter sin kroppsform. Istället tycker jag att man ska klä sig på det sätt som gör att man känner sig så vacker som det bara går. Jag älskar den kvinnliga stilen. Den som skapar kurvor, markerar midjan och förlänger benen. Men jag har en moderegel och det är att inte förfula sig själv. Inte köpa kläder som är för små eller för stora. Att man inte ska gömma sig. Man är skyldig sig själv att show up as your best self!

Fråga Frida: hur får man självkänsla och självförtroende i arbetslivet?

Åh, vilken underbar fråga jag fick av en av er. Den är ju så viktig att reflektera över lite då och då. Först och främst tänker jag att det är viktigt att bena ut vad skillnaden egentligen är på självkänsla och självförtroende.

Självförtroende handlar om en tro på sin egen förmåga. Att man litar på att man är kapabel, att man kan klara av saker och när du lyckas med något ökar ditt självförtroende. Alltså, tron på dig själv ökar också. Men självkänsla, det är något helt annat. Självkänsla är känslan du har inför dig själv och den du är. Där självförtroende är i jämförelse med mätbara saker som exempelvis resultat är självkänslan enbart kopplad till kärleken du känner inför dig själv och den du är.

Och dessa behöver inte alls gå hand i hand. Men en bra självkänsla hjälper till att ge ett bra självförtroende. I min ungdom hade jag superbra självförtroende men obefintlig självkänsla. Det innebar att jag behövde söka bekräftelse hela tiden för att må bra. Jag behövde prestera på topp för att känna mig på topp. Andra behövde tycka att jag var cool, smart eller snygg flr att jag själv skulle känna att jag var de sakerna. Med en bra självkänsla vet jag idag att mitt värde inte ligger i mina prestationer. Jag behöver inte heller längre att någon annan talar om för mig att jag är cool, smart eller snygg. Det är en känsla som redan finns i mig. Om någon tycker jag är smart är det en härlig komplimang. Om någon tycker jag är ful så är det såklart inte så kul, men det förgör inte mig, utan blir bara ett litet moln på en annars ganska klar himmel.

I arbetslivet tror jag det är väldigt vanligt att självförtroendet får ta täten. Vi känner oss bra på jobbet om vi presterar bra, men många känner sig dåliga om de gör ett misstag eller kanske inte förstår. Många som har dålig självkänsla beskriver att de går runt och tror att alla andra när som helst ska komma på dem som bedragare. En skojare. En katt bland hermeliner som egentligen inte alls vet vad den gör. För egen del tycker jag livet, och arbetslivet, blir som härligast när man har en bra, alltså RIKTIGT bra, självkänsla och ett lite sådär lagom härligt med självförtroende. Ingen vill vara den pompösa kollegan som går på om sin egen förträfflighet. Ett självförtroende utan medföljande självkänsla skapar en person som behöver hävda sig, tävla och jämföra vilket är allt annat än en härlig kollega.

För att få en bra självkänsla på jobbet har jag tre tips.
1) Lista varje dag minst tre bra saker du gjort.
2) Definiera inte ditt värde genom dina mot- eller medgångar på jobbet.
3) Stå upp för dig själv och ta ingen skit. Det gäller oaktat om kritiken kommer utifrån, eller inifrån dig själv.

För att få ett bra självförtroende har jag följande tips.
1) Fira alla framgångar, små som stora. Unna dig och belöna dig och uppmärksamma dig själv, inför dig själv, när du klarat av något.
2) Var inte missunsam mot kollegor utan våga tro på att framgången är stor nog att kunna dela på. En annan framgång är inte per automatik ditt nederlag.
3) Våga utmana dig själv och uppmärksamma dig själv när du klarat något du tidigare inte vågade göra.

Viktigast är dock att fokusera på självkänsla. För utan grundläggande egenkärlek är självförtroende ingenting värt tycker jag. Då blir livet bara en enda lång jakt på uppmärksamhet, bekräftelse och snabba kickar.

Fråga Frida: kan man vara tjock och snygg?

Ibland tänker jag att vi av någon märkligt invand dålig vana automtiskt kopplar samman våran vikt med vårt utseende. Att man per automatik är ful för att man är överviktig. Eller har en kropp som på annat sätt inte är idealbilden av en vacker människa. För visst händer det hela tiden att vi tänker att en viss person är otroligt vacker samtidigt som den personen själv tycker att den är ful. Det finns en tjej jag följer på instagram som har en, enligt mitt tycke, helt magisk badonkadonk! Japp, jag pratar om hennes rumpa. Den är så sjukt jäkla persikohärlig. Så jag skrev det till henne. Svaret jag fick förvånade mig verkligen när det visade sig att just denna rumpa är det hon har komplex för. 

Det må vara ett slitet uttryck men skönhet är i betraktarens ögon. Därför är det ett otroligt slöseri med tid att slita ut sig för att nå ett utseende som alla tycker är vackert. För till och med om man skulle mejsla fram ett utseende helt i enlighet med rådande ideal kan man ge sig tusan på att det lik förbaskat kommer finnas en hel drös med människor som inte finner idealet attraktivt.

Jag får även en känsla av att människor lite slentrianmässigt talar ner sitt eget utseende. Och lite som av en vana hasplar ur att om man gick ner fem kilo så skulle man se riktigt bra ut. Men om personen verkligen lutade sig inåt skulle hen känna att hen faktiskt ser bra ut precis just nu. Jag tror att anledningen till att just tjocka per automatik tycker att de är fula är för att övervikt är raka motsatsen till idealpersonens utseende. 

Hänger du med på vart jag vill komma? 

Det finns alltså egentligen inget samband mellan vikt och skönhet. Däremot tror jag att tjocka människor förfular sig själva. Vad menar jag med detta provokativa uttalande? Jo, att tjocka skäms så förfärligt för sin vikt och sin kropp att de bara vill smälta in i omgivningen. Det är få som klär i capritights och tunika, tältliknande plagg och foppatofflor. Men den tjocka människan vill bara försvinna in i en kokong och inte titta ut förrän hon är en perfekt fjäril redo att möta världen. Det är så sorgligt för det finns inget som säger att du inte kan vara en fjäril prick just nu.

Och alldeles oaktat vad min vikt varit och att jag alltid velat vara en fjäril har det funnits personer som fann mig mer eller mindre snygg. Även i mitt smalaste jag var det säkert lika många människor som tyckte jag var inte deras kopp te som det finns idag.

När det kommer till kritan är det för mig rätt ointressant vad andra tycker. Jag är inte satt på denna jorden för att behaga min omgivning med min skönhet. Jag är satt på denna jorden för att leva mitt bästa liv. Därför lever jag för mig. JAG ska se min skönhet och jag ska möta världen som mitt bästa jag. FÖR MIG!