Tagged: ivf

Vecka 6 i min mat- och träningsutmaning och fråga frida: hur gör man en livsstilsförändring och hur behåller man uthållighet?

Nu är det 11 dagar kvar av min mat- och träningsutmaning och jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Jag minns när jag skulle börja med detta och det kändes nästan oöverstigligt med 8 veckor! Jag är stolt över två saker. Dels att jag verkligen gjort mitt yttersta för att följa programmet men också för att jag valt att lyssna inåt i stor utsträckning. Nu mot slutet av programmet börjar träningen bli väldigt mycket och tidskrävande och då känns den inte särskilt kul. Jag upplever att den blir, för mig, hetsig, och då väljer jag att trappa ner den lite. Jag vill nämligen vårda den träningsglädje som jag fått tack vare det här programmet. Nu är tanken att vi ska maxa hela vägen in i kaklet för att gå ur programmet med bästa möjliga resultat. Och för dem som gillar det så är det toppen, men jag gillar inte det. Då tappar jag fokus på att det här är ett sätt att leva och går in i quick fix mode.

Igår var jag ledsen, hängig, trött, PMS:ig och utmattad efter en dag av vabb och tjaffs. Godisskåpet var så otroligt lockande. Jag gick till David och sa som det var. Han gav mig alla de argument som jag i stunden inte kunde ge mig själv. Jag kände mig arg, frustrerad och att det var hemskt synd om mig. Men inne i mig finns den här djupa längtan efter kvinnan jag vill vara och hon känsloäter inte. Hon gör bara inte det! Så jag avstod. Jag kände mig inte duktig. Jag kände mig inte som en bättre person som avstod godis. Men jag kände mig stark. Att jag bestämmer över mitt huvud och att jag lärt mig hantera mina känslor och rida ut dem. Jag kände mig lättad som lyckades bespara mig alla de tvivelaktiga känslor som för mig uppstår när man hanterat känslor med mat. Det är den stora vinsten för mig. Det gör mig mer stolt än något annat.

Jag fick en fråga av en av er. “Hur gör man en livsstilsförändring och hur behåller man uthållighet?”. Eftersom jag är mitt i en livsstilsförändring och kämpar med uthållighet så tänkte jag att det kunde vara passande att svara på detta när man står i stormens öga.

Svaret på hur man gör en livsstilsförändring är att hitta ditt “varför”. Det måste gå djupare än “jag vill bli smal”, “jag vill känna mig fin”, “jag vill få bra kondition”. Mycket mycket djupare än så. Jag klarade för första gången att göra denna livsstilförändring för att mitt varför är otroligt skrämmande. “Jag vill gå ner i vikt så att vi kan få IVF så att Davids och mitt äktenskap aldrig kantas av bitterhet från hans sida för att hans fru inte kämpade för ett till gemensamt barn”. Du kan tycka vad du vill om mitt varför och det är helt ok. Ens varför måste vara otroligt personligt och starkt. Min vilja av att göra David lycklig, att ha ett starkt äktenskap och min rädsla för att någon av oss ska leva med bitterhet är mitt varför. Mitt andra varför är “jag vill leva i total frihet”. Jag orkar inte leva mer med känsloätande, tvivel kring mat, oro över min framtida hälsa, obekväm när min tjocka rumpa inte riktigt får plats i flygplansstolen osv.

Jag vill inte vara särskilt smal. Jag vill mest vara vanlig, vad det nu är. Jag vill kunna gå in i vilken affär som helst och veta att i vart fall den största storleken på plaggen kommer passa mig. Jag vill kunna åka alla karuseller med Estrid (det kommer aldrig hända men jag vill veta att min kropp inte är i vägen). Jag vill känna min kropp och veta vad törst, hunger och mättnad på riktigt känns som. Jag vill kunna springa milen. Jag vill känna att jag är sundhetens gudinna! (ja, varför nöja sig med att man är en sund morsa liksom!?).

Vad vill du förändra i ditt liv? När du vet det börjar du tänka ut ditt varför. Sen kommer vi till den svåra biten. Uthållighet.

Uthållighet behöver inte vara så svårt har jag märkt. Genom att minska mina valmöjligheter, ha en “nu köttar jag detta”-mentalitet, mycket mutor och belöningar och total ärlighet mot vänner och familj har jag fått mycket gratis. Jag ser det som en livslång resa och därför är inget någonsin “kört”. Det gör inget om jag missar ett träningspass eller gör ett avsteg från min plan. Men innan jag gör avsteget ställer jag mig frågan: “tänk igenom avsteget noga och svara ärligt, hur kommer jag må långsiktigt när jag gjort detta avsteg”. Om svaret är att jag är medveten om avsteget och det kommer kännas bra i det långa loppet så gör jag det. Men oftast har mitt svar varit att det kommer kännas bra i stunden men efteråt kommer jag gräma mig för att jag inte hedrade mina åtaganden. Då VÄLJER jag att hålla mig till planen. Ingen tvingar mig. Det är inte synd om mig. Jag gör ett medvetet val. Det är empowering!

När jag gjort avsteg från planen som efteråt visade sig inte skänka mig glädje är jag snäll mot mig själv. Jag hänger inte upp mig på det, men jag analyserar noga varför jag gjorde avsteget. Och försöker göra en plan för hur jag kan agera annorlunda nästa gång jag befinner mig i en liknande situation.

Mest av allt försöker jag njuta på vägen. Göra resan speciell och härlig. Unna mig massage, kläder och upplevelser.

Vecka 5 i min mat- och träningsutmaning.

Jag har nu gjort mer än halva utmaningen och jag har så otroligt många tankar och känslor. Jag drabbas av jämförelse med de andra deltagarna och kan känna mig dålig när mina resultat inte är som deras. Samtidigt känner jag en otrolig mental styrka där jag VET vad som är bäst för mig. Jag vet att jag kan göra som jag alltid gjort tidigare, dvs kortsiktig och destruktivt, eller med det mindset jag har idag, dvs långsiktig och hållbart.

Jag kommer när dessa 8 veckor är över hålla en live där jag svarar på alla era frågor. Då kommer jag ge ett slutgiltigt svar på vad jag tyckte om det här programmet. Men snart är det över och det känns skönt. Jag är helt säker på att jag kommer klara det för det är bara tre veckor kvar och det var svårare i början när det kändes som jag skulle göra det här så otroligt länge. Nu kan jag känna vittring på slutet och vägrar falla vid målsnöret. Och det gör mig stolt, för det jag främst ville bevisa för mig själv är att jag har pannben. Men inom rimliga gränser.

Jag är glad att jag har en stor respekt för mig själv. Jag ser vissa som gör andra träningsutmaningar som tränar fast de är sjuka vilket känns helt galet. Jag tycker det är destruktivt. Man kan ju få inflammation i hjärtmuskeln. Likaså vill jag inte gå hungrig. Det känns så ovärdigt. Och kanske det är vad som krävs för en snabb viktnedgång, men då är en sådan viktnedgång inte för mig. Jag tror att detta dock gjort att jag inte gått ner fullt så mycket än så länge som jag hade förväntat mig. Stundtals gör det mig uppgiven och stundtals känner jag mig stark i att jag ändå till syvende och sist vet vad som känns bäst för mig.

Vad jag vet med säkerhet vet är att det iallafall inte går att gå ner i vikt och sedan bli lycklig. Man måste vara lycklig först för att kunna göra förändringarna.

Jag längtar efter att träna och känner mig rastlös nu när jag är sjuk. Vi får våra veckoutmaningar och jag är så taggad på att köra dem med min pappa. Så fort jag är frisk så jag komma igång igen!

Vecka 4 i min mat- och träningsutmaning.

Nu har jag gjort halva min mat- och träningsutmaning och det har verkligen varit en utmaning! Och jag har gett upp hundra gånger, men bara i fem minuter och sedan hoppat upp på hästen igen. Och det är pannben för mig. Förr hade jag gett upp, och då under en längre tid. Vad jag insett under denna fjärde, ganska svåra vecka, var att alldeles oavsett vilken utmaning eller förändring man gör så är stöd så otroligt viktigt. Det kan kännas pinsamt att till sin närhet berätta om en förändring man vill göra. För vad ska de tycka?

Men alldeles oavsett om det handlar om träning, hitta kärleken, börja ett särskilt intresse, säga upp sig eller bosätta sig i en husvagn så ÄR det så skönt att dela det med andra. För det är först då de kan hjälpa dig på det sätt DU behöver. Om du inte lägga korten på bordet kan de bara känna sig fram till vad du behöver och då kan det lätt bli fel.

Min familj har varit ett otroligt stöd när det kommer till träningen. Och största stödet har David varit. Jag hade nog aldrig klarat detta utan honom. Min akilleshäl är maten och att jag inte gillar att laga den. Det är dödstråkigt och det gör att jag är benägen att hoppa över mål för att jag helt enkelt inte pallar fixa. Varje gång jag känner så har jag sagt till David och han har fixat till mig. Det är mentalt skönt också för då känns det som att den här IVF-resan är lite jobbig för honom också. Att det inte bara är jag som gör jobbet. Nu gör vi båda jobbet, på olika håll, och möt i mitten mot målet.

Återigen har min irriterande kortsiktighet gjort sig påmind. Jag stirrar mig blind på vågen och blir frustrerad när inget händer. Jag ser bara vad vägningen innan sa och glömmer bort att se helheten. Jag vet att detta inte är positivt från mig, och hade jag inte gjort denna så viktfokuserade IVF-resa hade jag slängt vågen. Men nu är det som det är och jag försöker göra det bästa av det. Denna kortsiktighet gör att jag tänker och analysera detta hela tiden och det är så dränerande. Det har påverkat mitt humör på sistone. Dränerad, trött och håglös.

Men idag var jag hos vår IVF-läkare för en äggledarspolning och både hon och sköterskan ÖVERRÖSTE mig med beröm för den viktnedgång jag haft hitintills och det kändes så bra. Det är lite larvigt kanske men jag kom in och kände mig misslyckad och gick därifrån med förnyad energi och ett nytt jävlar anamma. En av er läsare skrev till mig på instagram, att hennes motto under hennes IVF-resa var “I can do hard things” och det lät så jäkla coolt och häftigt. Nu går jag in i vecka fem med jävlar anamma och en känsla av att I can do hard things!

Vecka 3 i min mat- och träningsutmaning

Nu har det gått tre veckor. I början av vecka tre var det kämpigt. Jag kände mig hungrig, matt och yr. Jag kände att om det kommer fortsätta på det här sättet var jag beredd att kasta in handduken. Innan jag kastade mig ner i tyck-synd-om-träsket så tog jag ett steg tillbaka och analyserade situationen. Jag hade inte känt såhär de två tidigare veckorna, var något annorlunda denna vecka? Och givetvis var det så. Jag hade PMS och inväntade att om en vecka få min mens och jag hade slarvat med vattnet och inte druckit så mycket som vi ska göra. Jag ökade på vattnet och mycket riktigt det blev genast bättre.

Dagen efter att jag fokuserat på vattnet var jag fit for fight igen. Och nu är jag tillbaka på banan och känner att det här fungerar hur bra som helst. Oavsett vad för livsförändring man gör är stödsystem så himla viktigt. Och jag har verkligen verkligen fått känna på det. David är otroligt stöttande och lagar i princip all mat och så fort jag ber honom att göra mellis till mig så fixar han. För jag har en tendens att bortprioriterat dem och det får jag inte. Det är så himla viktigt att jag äter alla mina mål om dagen för att hålla blodsockernivån stabil. Och min familj! Mamma, pappa och syrran är så taggade att träna med mig. Det gör att träning har blivit riktigt kul för vi gör det ihop. Pappa tar inspiration från mina träningspass och tar in vissa övningar i den träning han är ledare för. Det känns bra. Som att jag kan tillföra något inom träningsvärlden. En ovan känsla för mig. Men som känns väldigt väldigt bra.

Jag har fått blodad tand på träningen när jag märker att det ger resultat. Jag känner mig starkare och att jag har bättre flås. Jag längtar efter annan mat. Men jag känner mig inte förfördelad. Jag accepterar att det är såhär det är nu och att jag kan välja. Jag behöver inte göra det här, men just nu vill jag. Och nu känner jag att jag snart gjort halva utmaningen och det gör mig sjukt taggad att se detta i mål. För att korsa mållinjen med vetskapen om att jag klarade det kommer göra under för mitt självförtroende.

Vecka 2 i min mat- och träningsutmaning

Nu har jag gjort den andra veckan i min utmaning och tänkte ge er en liten uppdatering. Det som varit den stora skillnaden på vecka två jämfört med vecka 1 är att jag i vecka två var frisk från min förkylning och äntligen kunde träna. Den gångna veckan har jag alltså tränat varje dag. Och det har varit ganska så odramatiskt. Jag har tränat själv och ibland med pappa och ibland med övriga familjen. Det har faktiskt varit ganska roligt att träna mycket. Jag är otroligt lättad över att min ångest kopplad till träning nu är helt borta. Det är ju något som jag jobbat med långt innan jag började den här utmaningen, men som sätts på prov nu när jag tränar så ofta.

En annan utmaning är att jag varit mycket mer hungrig vecka 2 än vecka 1. Det ogillar jag starkt så jag har försökt komma fram till vad det är för hunger jag känner. Dels tror jag att jag valt lite för lätta mellanmål för den mängd träning jag gör. Så jag har ökat upp på ägg. (tvek om jag någonsin kommer äta ägg och turkisk yogurt efter detta…). Jag ska också ha mens om några dagar och jag tror att även det varit en bidragande faktor till min hunger. För jag har inte varit hungrig punkt. Utan mer hungrig på rött kött, potatis, pasta och ris. Du vet, rejäl mat! Sen har jag även svårt att få i mig mängden vatten vi ska dricka vilket givetvis också påverkar matsmältningen.

Jag känner mig dock glad och stabil i detta. Jag har inte ångest eller tendenser till destruktiva tankar. Men sen ska jag inte heller påstå att detta är helt okomplicerat. Detta är ett, i mitt tycke, ganska extremet program. Och det passar perfekt om man som jag har ett konkret, sunt och positivt mål. Men om det är en livsstilsförändring man är ute efter så tror jag på att skynda långsamt.

Två veckor in och vissa dagar känner jag att jag kan göra det här för alltid. Andra dagar känns det oöverstigligt att det är sex veckor kvar. Men som vi får höra av vår PT, en dag i taget! Något riktigt positivt som kommit ur detta än så länge är att min hy är strålande! Även så mitt humör! Jag känner mig glad, sprallig och energifylld! Estrid har, vilket var oväntat, direkt märkt om jag äter annorlunda och då är svaret fortfarande att vi äter rester (vilket iv ju faktiskt gör!) eller att mammas träningsutmaning ger mig mer muskler och att musklerna behöver lite annorlunda mat just nu. Det är alltså NOLL prat om vikt, kilon osv. I hennes värld är jag samma tjocka gosiga mamma som innan! =)

Jag har 6 kilon kvar att gå ner till vår IVF-gräns. Vilket känns väldigt bra. Vi närmar oss nästa etapp på vår resa och jag ser väldigt mycket fram emot det. Jag fick en fråga om jag kommer fortsätta gå ner i vikt efter att jag nått IVF-vikten och då är mitt svar att jag inte vet. Jag tror det kommer bli så på ett naturligt sätt. För det som gjorde mig tjock, känsloätande och sköldkörtelsjukdom. är nu borta. Men jag kommer aldrig jaga en viss siffra eller ett särskilt mått. Jag ser mest bara fram emot att leva balanserat, hålla igång träningen och kanske äntligen äntligen kunna springa en hel mil UTAN ATT STANNA ELLER GÅ EN ENDA GÅNG! Det är en dröm jag har.

En annan sak jag vill skriva om är hur fin min familj är. Det är de ju såklart alltid men i vissa hänseenden, särskilt kring träning och motion, har jag känt mig så himla utanför. Pappa, mamma och Paula har alltid tränat, tränat tillsammans och haft en träningsglädje. Och de har så gärna velat att jag skulle dela den med dem. Vilket jag inte kunnat för det var bara sådan ångest för mig. Men sekunden jag bad dem träna med mig, efter åratal av att jag tackat nej till deras inbjudningar, ställde alla upp direkt. Och det är en boost att jag är den som får leda dem i mina träningsprogram. Att vi kan dela det här och att de får mig att känna mig bra och stolt. Ni är många som vill träna med era familjer men ni vågar inte för ni skäms. Det enda jag kan säga är “var ärlig”. Min pappa vill springa med mig men jag säger nej. För jag är inte redo. Jag är fortfarande så dålig och långsam på att springa att det kommer inte kännas lustfyllt att springa med honom. jag kommer känna mig ledsen. Så i väntan på det tränar vi annat ihop. Men dagen jag ber farsan ta med mig ut på en runda så vet jag med 100% säkerhet att han finns där med löparskorna redo och en perfekt pappa-dotter-slinga att springa tillsammans.

Vecka 1 i min mat- och träningsutmaning

Jag får, helt förståeligt, massor med frågor om min mat- och träningsutmaning som jag gör nu. Jag har valt att inte skriva om den särskilt mycket av flera anledningar. Dels är det ett program som man betalar för och då vill jag inte ge bort min PT:s receptbank och träningsupplägg gratis till er. Det känns inte schysst. För det andra var jag så rädd och tveksam när jag började denna utmaning och min PT sa att jag kan gå in utan krav och kan när som helst lämna. Men efter soulsearching kom jag fram till att jag VILL göra detta och att jag SKA klara det. MEN, det har bara gått en vecka och om jag efter 8 veckor står där och tycker att det är ett fantastiskt upplägg kommer jag berätta allt! Men om det i slutet visade sig vara något som jag inte vill rekommendera er så kommer jag då välja att inte göra det. Förstår ni hur jag menar? För till syvende och sist handlar detta om en rejäl omställning i maten, träning varje dag och fokus är för mig viktnedgång. Vad alla deltagare i min grupp har gemensamt är dock en längtan efter bra mat- och träningsrutiner och förhoppningsvis en kropp som blir starkare, härligare och sundare.

Nu tänkte jag dock berätta om mina tankar efter den första veckan. De första dagarna LED jag! Dels var jag otroligt hungrig och dels så åt jag mat som jag inte gillade. Jag bodde på hotell och fick inte äta hotellbuffé och trista mellanmål fick jag ta med mig. Och inte kunde jag mysa till det med kanelbullar och godis på tåget. Ni hör. Jag tyckte extremt synd om mig själv! Men jag följde planen till punkt och pricka. Hungern försvann efter några dagar. Och i en vecka nu har jag känt mig konstant tillfredställd och med noll sug på godis. Att hoppa över snacks på fredagen och godis på lördagen var busenkelt. Det behövdes inte ens någon ansträngning från min sida. Och det känns helt sjukt eftersom jag för kände mig OTROLIGT förfördelad om jag inte fick äta godis. Jag visste på förhand att min stora bov är just känslan av att det är synd om mig, “alla andra får men inte jag” och därför försökte jag inför detta att mentalt förbereda mig. Och som David säger “du får vad du vill, men nu VÄLJER du bort”. (Han har rätt) Hungern var en annan faktor som provocerade mig. “Jag ska väl inte SVÄLTA!!!!!” sa jag dramatiskt till David på telefon. Han bad mig ge det några dagar för jag äter sex gånger per dag så inte var det svält. Snarare omställning. (Han hade rätt). Slutligen var det maten. Jag åt i början några recept som inte alls passade mig. “Jag ska väl inte äta mat som är VIIIIIIIDRIG” snyftade jag till David. Han sa bara “ät något annat imorgon och testa dig fram till dem du gillar”. (Han hade rätt). För 90% av recepten har varit toppengoda och hur härliga som helst.

Så nu när all dramatik börjar lägga sig känns matbiten faktiskt helt ok. Det enda problemet är att kombinera detta med maten som familjen äter. Estrid har varit extremt uppmärksam, mycket mer än jag trodde, och direkt märkt om jag äter annorlunda. Jag har försökt att avdramatisera det hela med att vi idag äter rester, jag var sugen på något annat eller sagt halva sanningen med att “mamma ska träna supermycket i 8 veckor och då behöver mina muskler att jag äter lite annorlunda”. Så halva veckan får hon egen mat och andra halvan äter vi min mat (med mackor på stand by för henne).

Träningen har jag inte alls kunnat göra eftersom jag varit hemskt förkyld. Men i söndags rev jag av ett pass med pappa och Fredrik. Därför har jag inte riktigt känt på träningsbiten. Den är intensiv eftersom vi tränar varje dag. Vi har ett minipass som ska göras dagligen och varannan dag läggs ett fokusområde på och varannan dag ett annat område. Slutligen lägger vi till två riktigt tunga träningspass två gånger i veckan. Det blir med andra ord väldigt mycket träning. Jag älskar de tunga passen men känner redan nu att det känns läskigt att klara av att träna varje dag. Jag får försöka hitta en bra rutin för det. Och åter igen inte tycka synd om mig själv. För jag gillar inte att göra samma träning om och om igen och det blir det ju nu med samma sak en hel vecka. Här är det stålsättning och mental träning som gäller.

Det som motiverar mig mest är dock kvinnan jag vill vara. Hon har nämligen pannben! Jag ger så lätt upp så fort något inte är kul. Och jag vill vara en kvinna som liksom köttar, maler, knegar och grisar ner sig! Allt för att klara av målet framför sig. När motivationen tryter tänker jag på denna kvinna och känner att inte fan ska jag ge upp. Nu ska jag bara ner med huvudet och kötta mig igenom det hela.

Första veckan har gett resultat på både vikt och midjemått vilket är positivt eftersom jag har ett konkret viktmål för vår IVF. Jag fick en väldigt bra fråga på instagram och det var hur det var att göra en sån här utmaning med ätstörningar. Svaret är enkelt, du ska INTE göra detta om du har ätstörningar. Det är många matregler vilket kan vara triggande. Det är också ett oerhört fokus på mat eftersom man äter sex gånger om dagen. Det känns som allt jag gör är att äta, planera, laga, handla, frysa in, göra mellis osv. Det kan också vara triggande. Detta görs i en grupp och om du är benägen att jämföra dig med andra och känna dig som skit om du inte “håller deras tempo” ska du inte göra det här. Också triggande. Du ska heller inte göra det om du har en bakgrund med ätstörningar och inte har mental kapacitet än att styra ditt ätstörningsmonster när det tittar fram. Jag känner att jag har den kapaciteten nu. Jag känner mig inte mer duktig nu med denna kost än med kosten tidigare. Jag känner mig inte heller mer vacker eller fin. Jag är samma. Jag känner dock att det ska bli skönt att gå ner i vikt och komma i mina gamla kläder, att allt inte sitter så hårt och att jag en gång för alla har blivit av med mitt känsloätande.

Så för att sammanfatta den första veckan. Jag är försiktigt positiv till att jag kommer klara detta. Jag är otroligt stolt över att jag vann över “tyck synd om mig”-tänket. Jag är lättad att jag vågat vara helt öppen för vänner och familj om den här resan vilket underlättat massor. Jag är också tacksam för att mitt sug försvunnit för det var lite som ett straff ibland. Den här känslan av att kroppen arbetar emot en och att man aldrig är tillfredsställd. Och de stunder när det känns extra jobbigt så har jag en liten lista i min mobil där jag skriver upp sånt jag saknar och vill göra när utmaningen är klar.

  • LÖSGODIS!
  • baka kanelbullar!
  • Bjuda vänner på middag som är mer än kycklingfilé! Svulstig gryta med rejäl efterrätt får stå på menyn.
  • Åka till Ystad saltsjöbad med Hedda och äta hotellfrukost, gå på spa, få massage och ansiktsbehandling, äta trerätters på kvällen och sova på hotell
  • köpa en klänning från Needle & thread
  • Köpa drömstövlar!
  • Äta pasta och vitt bröd! Surdegsfralla med ost och marmelad!
  • Ha en sjujäkla live-loppis med alla kläder som blivit för stora!

Och slutligen, när jag behöver en liten pick me up så shoppar jag på nätet. Ja, kanske inte så hållbart men otroligt härligt och roligt och jag känner mig snäll, bäst och mysig! =)

Förebilder utan skam och skuld.

I varenda avsnitt av ett bantningsprogram, tidningsartikel om viktnedgång eller framgångsberättelser om vikt så finns dessa före-bilder. Här är personen tjock och olycklig, miserabel och misslyckad, förlorad och en förlorare. Det är de skamliga bilderna. Personen visas sedan upp med sina efter-bilder och ska då vara mer nöjd över hur hen är nu i jämförelse med hur hen var då. Man ska skämmas över före-bilderna. “jag förstår inte hur jag kunde se ut så”. “hur kunde jag göra så mot mig själv?”. “Jag vill aldrig mer se ut SÅ”.

Jag tycker det är sorgligt. För det visar att man gjort allt i fel ordning. Viktnedgången först för att få lov att älska sig själv sen. Jag tror inte på det. Nu under min utmaning med kost och träning har jag fått skicka in förebilder. Jag skäms inte ett dugg. Jag tycker varken jag är ful, misslyckad eller en förlorare “som ser ut som jag gör”. Min kropp ser ut såhär och det behöver jag varken ursäkta eller förklara. Dessa bilder är inte ett smutsigt bevis på min skam. De är bara ett verktyg för min PT att se förändringar på min kropp under den här utmaningen.

När jag väl sätter ihop efter-bilderna kommer de inte vara ett glädjande bevis på att jag äntligen är fin, får älska mig själv och vara nöjd med den jag är. De kommer bara vara bilder på samma kvinna, med samma kropp men möjligen i en annan form. Min före-bilder är helt utan skam och skuld. Jag skäms inte över att ni får se dessa bilder. De är inte ett medgivande av misslyckande, de är inte ett bevis på en förlorare och de är inte fyra smutsiga bilder som ska chocka mig in i bantning.

Jag ska gå ner i vikt av olika anledningar, hälsan, IVF:en, den gamla garderoben, drömstövlarna, flåset, musklerna. Men ingenstans är anledning för att få lov att tycka jag är fin och älska mig själv. För det gör jag redan.