Tagged: kroppsvänligt ätande

Tankar efter besöket hos fertilitetsläkaren.

Igår var vi och gjorde ett nytt försök hos en fertilitetsläkare. Denna gång hade vi verkligen kommit rätt och fick träffa både en läkare och en sjuksköterska. Fick jag frågor om min vikt? JA! Var det mycket prat om vikt? JA! Kände jag mig ledsen en enda gång? NEJ! Jag kände mig fantastisk efter läkarbesöket. Så glad, positiv, motiverad och peppad! Jag sa till läkaren det jag hade planerat att säga, nämligen att jag är medveten om min vikt och hur den spelar roll inom ramen för en sådan här process, men att jag önskar att våra problem utreds på fler sätt än kopplat till min vikt. Och svaret på detta var att vi givetvis skulle få all möjlig hjälp och den totala utredningen.

Nu är vi inne i ruljansen och ska göra en utredning på varför vi inte fått ett syskon till Estrid. Vi fick massor av information om vad som kan vara problemet och kommer få göra en full utredning. Givetvis talade vi om min vikt av den enkla anledningen att vi kommer inte få någon som helst behandling så länge mitt BMI är över 35. Och just nu är det på 39. Jag kände ingen skam eller skuld. Jag fick information på ett sakligt sätt och förstod att det ingår i läkarens medicinska skyldighet att berätta de här sakerna för mig. Så konkret vet jag att jag måste gå ner 13 kilo för att nå BMI 35. Det är först i augusti som resultatet på Davids spermieprover kommer meddelas och den tidsutdräkten gör mig ingenting alls. För 3-4 månader är precis vad jag behöver för att nå, eller åtminstone komma nära, BMI 35.

Jag har oroat mig en tid för att jag fått ett bakre framfall efter min sfinkterruptur. Min läkare undersökte mig och sa att ja det finns ett litet framfall men som med knipövningar inte ska ställa till besvär. Jag hade också många äggblåsor och ingen vet varför, men jag kände mig mäkta stolt över min ena äggblåsa på 14 mm! Det kan vara så att jag inte har ägglossning regelbundet vilket kan vara kopplat till min övervikt. Men återigen så kände jag ingen skam för jag kände att läkaren tar ett helhetsgrepp om mig och aldrig en enda gång snöade in på min vikt. Nu vet jag konkret vad som ska göras. Och antingen går jag ner i vikt och vet att jag gjorde vad som krävdes. Eller så går jag inte ner i vikt men då kan jag inte heller gnälla över att vi inte fick prova all behandling som erbjöds.

Jag bar detta till läkarbesöket. Och när både sjuksköterska och läkare ger komplimanger för ens outfit då VET man att man har kommit till läkaren och syrran som the ONE för mig! Anledningen till att vi går privat är eftersom vi inte kan få offentlig vård eftersom vi redan har ett barn. Det innebär att utredningen kostar samma patienttaxa som i offentlig vård, men om vi sen behöver gå vidare med IVF eller annan behandling så bekostar vi det själva. Så det är ingen skillnad på själva vården, utan det handlar om reglerna kring att de som inte har några barn alls prioriteras. Likaså äe BMI-gränsen vid offentlig vård på BMI 30. Och det är för att ju “bättre normalvikt” en kvinna har desto bättre är hennes möjligheter att få en lyckad behandling. Eftersom skattebetalarna bekostar den offentliga vården har man ett lägre BMI medan det inom privatvård handlar om att jag som patient bekostar det själv och då är medveten om att jag tar risken att göra behandling vid ett högre BMI. Jag kommer sträva efter att nå BMI 30, men just nu är fokus på 35. Ett steg i taget liksom.

Jag har givetvis spenderat väldigt mycket tid på att tänka på hur jag ska gå ner i vikt utan att gammalt skit kommer tillbaka. Och jag har en plan. Jag är osäker på om jag ska dela den med er eftersom det är så lätt att det spär på dålig självkänsla, jämförelse eller att man tar min plan som ens egen. Jag tror jag kommer säga såhär. Jag kommer röra på mig mer än innan. Jag kommer tacka nej till en del som jag tidigare ätit. Jag kommer prioritera lördagsgodis framför annat snacks. Jag kommer hålla koll på energin jag stoppar i mig. MEN, och detta är den STORA skillnaden. Jag är på en helt annan mental plats nu där dessa bitar känns som en utmaning men inte som ett straff. Idag är jag så mentalt stark att jag faktiskt känner att jag inte kommer vara en slav under allt eller inget, jag kommer kunna se framgång som mer än numret på vågen och jag lever idag som kvinnan jag vill vara hade levt imorgon.

Jag har en kompis som ska göra en egen hälsoresa och vi kommer, så länge vi har en positiv inverkan på varandra, att peppa varann och göra detta ihop. Jag vill dela det fula med någon. Skammen som blossar upp när man känner hur man med nöd och näppe får plats i flygplansstolen. Hur usel man känner sig när inget från ens senaste onlinebeställning passar. Ja, ni vet det där som ni också förstår. Jag kan alltid prata med David, men han förstår inte så som ni förstår.


När vi kom hem från läkaren stod plommonträdet i full blom. Ute lös solen, himlen var knallblå och temperaturen mätte 20 grader. Och jag känner hopp. För oaktat om det blir barn eller inte så vann jag något stort på läkarbesöket. Trots samtal om det som förr var det fulaste i mitt liv satt jag där avslappnad, inlyssnade, positiv och glad.

Ofrivillig barnlöshet?

Det var så enkelt att bli gravid med Estrid. Det behövdes typ endast att vi tittade på varandra. Både graviditeten och framförallt förlossningen var jobbig för mig. Efter förlossning behövde jag återhämta mig från en förlossningsskada, som fysiskt läkte fint och snabbt. Men jag behövde också återhämta mig från en förlossningsdepression vilket tog lite längre tid. Därför var det inte konstigt att jag inte ville skaffa barn nummer två på rätt så länge. Jag kände mig inte redo. Men sen blev jag det, och på sommaren 2018 var jag gravid igen. Jag fick missfall redan i vecka 8 och tänkte inte särskilt mycket på det. Missfall är ju sådant som händer många kvinnor. Det är naturens sätt att ta hand om något sjukt.

Men sen blev det inga fler graviditeter. Helt plötsligt började missfallet bli ett trauma, fast långt efteråt. När jag ett år efter missfallet fortfarande inte blivit gravid började jag sörja missfallet. Det som kunde ha varit. Nu har det gått två och ett halvt år och vi har bestämt oss för att söka råd och hjälp hos en fertilitetsdoktor.

Och vi ska dit idag.

Jag har dragit mig inför detta besök. Även om jag ALDRIG blivit tjockskammad inom vården är det ändå något jag går runt och väntar på ska hända. Jag är rädd att vi inte får alla undersökningar och prover utan avfärdas med ett “gå ner i vikt så löser det sig”. Och ja, jag vet att jag i dessa tankar utgår ifrån att det är jag som har problem med fertiliteten. Och ja, jag vet om att det kan finnas en miljon orsaker till att vi inte fått barn. Men i mitt huvud kan jag bara tänka på övervikten. Jag är rädd för vad det kommer att innebära att om de snällt och respektfullt råder mig att gå ner i vikt. Då måste jag göra det. Och jag har ju aldrig klarat det innan. Jag provtänker lite i det här blogginlägget. För jag vet inte riktigt hur detta kommer gå eller sluta. Tankarna rusar. Vad kommer det innebära för David om han inte fick sitt efterlängtade barn nummer två “bara för att jag inte klarar av att gå ner i vikt”? Vad innebär det för vårt äktenskap. Jag har alltid varit rädd för att få in bitterhet i ett äktenskap. Det känns som att det knappt går att återhämta sig från det.

MEN jag är samtidigt en stor förespråkare av att faktiskt ta kontroll över sitt sinne. Ja, jag kanske blir “ombedd” att gå ner i vikt. Ja, kanske det är ett MÅSTE för att jag ska få den fertilitetsbehandling som vi eventuellt kommer att behöva. Jag kan då välja att se mig som ett offer eller som en jävla hjälte. Jag väljer hjälte.

Ett barn i sig är inte motivation nog för mig att gå ner i vikt. Och en del av mig vill verkligen inte gå ner i vikt “för Davids skull”. Det tar emot i mig att jag gör det för att han ska vara “nöjd med mig”. Samtidigt borde jag kunna välkomna ett försök till viktnedgång eftersom jag idag har helt andra mentala förutsättningar än jag hade förr. Jag behöver inte gå tillbaka till gamla tankebanor om att jag är misslyckad, att det är synd om mig och att jag ALDRIG MER KOMMER FÅ ÄTA GODIS och så äter jag sjuttioelva godisar i bara tycksyndommig-farten.

Jag kan välja att göra mig av med begränsande tankar. “Jag har aldrig lyckats gå ner i vikt som vuxen” kan istället bytas ut mot “det finns inget som säger att jag inte skulle klara det nu, för nu är jag på en så positiv mental plats”. “Jag kommer bli skammad hos doktorn” kan jag byta till “jag förutsätter att jag kommer bemötas med respekt för jag förtjänar den”. En begränsande tanke om att jag aldrig kommer bli gravid kan bytas ut mot ett starkt SJÄLVKLART kommer jag bli det.

Vi kanske har en lång och jättesuperdupermegajobbig tid framför oss. Eller en relativ kort och enkel process. Det är omöjligt att veta. Jag kan välja hur jag ska spendera tiden. Ska jag vara nedstämd, deppig, ångestfylld, skamfylld, orolig och bitter? Eller ska jag vara glad, positiv, sprudlande, livsbejakande och hoppfull. Jag väljer det senare.

Nu ska jag snart gå till doktorn. Och bara genom att få provtänka lite här och skriva av mig så känns det faktiskt redan mycket bättre. Och så har jag ju alla er med mig under mitt besök. Jag kommer uppdatera på instagram hur det gick hos doktorn.

Ge dig själv denna nyårsceremoni.

Nu står det nya året precis framför oss. Vi kan ana det, med alla känslor som ett nytt år innebär. Jag känner alltid en djup tacksamhet där vid tolvslaget på nyårsafton. Jag översköljs av känslorna från det gångna året. Allt man känt och klarat av, alla svårigheter och utmaningar, alla framgångar och lyckostunder. Jag vill inte gå med på premissen om att 2020 var ett dåligt år för alla, för så tror jag inte det var. Jag tror 2020 var en tragedi för vissa, normal för andra och ett otroligt år för några andra. För egen del var 2020 ett bra år. Jag var så lycklig över mina blommor, jag tog steget och avslutade året med tjänstledighet och jag kände att jag vann djupa insikter kring mig själv, mitt mående och mitt ätbeteende. Jag hatar nyhetslöften för det finns inget som garanterat blir stämplat med “misslyckad” lika fort som det. Jag tror på att göra denna ceremoni istället.

Det här är en ceremoni som grundar sig i en energi av att hylla dig själv. Det handlar inte om att göra långa listor på allt med dig som är fel eller dåligt, allt du måste ändra, förbättra och justera. Det är en övning som ska lyfta dig och ge dig positiva ringar på vattnet. Äkta glädje och motivation istället för piska och straff. Det är en ceremoni som är underbar att dela med familj och vänner. Prata om era respektive listor och dröm, förlåt, släpp taget och låt nyfikenhet växa tillsammans.

Det handlar om att ändra tankesättet från måsten och förbud till behov och vilja. Jag ska gå ner 20 kilo i vikt betyder inget, men jag ska äta kroppsvänligt och unna min kropp rörelse kommer från plats av omvårdnad och kärlek till dig själv. Jag börja träna 6 gånger i veckan kanske istället kan uttalas efter önskan och behovet om jag älskar min kropp och mitt sinne så jag vill stärka det på bästa och finaste sätt. Du som vill spara pengar ska inte straffa dig in i ett sparande. Säg istället jag vill känna hur underbart det känns att göra genomtänkta köp som verkligen betyder något och få samma härliga känsla de gånger jag istället unnar mig trygghet i form av sparpengar.

Här är övningen.

  1. Vad vill du fira och uppmärksamma från året som har varit? Se stunderna som formade dig, som du klarade av och som lyfte dig. Våga se allt du klarade av istället för att fokusera på det du inte klarade av.
  2. Vad vill du tacka dig själv, och andra, för? Tacka vänner och familjemedlemmar för specifika saker de gjort för dig. Tacka ovänner för lärdomarna du fick av dem. Tacka livet för de löften du fick men tacka också för de svek du mötte.
  3. Tacka livet för årets nederlag och misstag. Se hur dessa formade dig. Vem blev du när du kom ut på andra sidan. Vilka dörrar öppnades och vilka dörrar är du tacksam för att de stängdes. Vilka möjligheter och lärdomar fick du av årets nederlag. Genom att tacka för misstagen och nederlagen ser du dem som en gåva och kan släppa skammen för det som blev fel. Genom att tacka får du bokslut och kan släppa taget och gå vidare, istället för att älta.

Och nu kommer min personliga favorit:

4. Vad vill du kunna fira vid denna tid om ett år? Här får drömmarna vara hur stora som helst. Jag vill fira renoveringar i vårt hem, en efterlängtad graviditet, en tjänstledighet som blev otroligt lyckad och innebar den inkomst jag såg framför mig. Jag vill fira ett friskt och sunt äktenskap, ett lyhört föräldraskap, många nya sociala bekantskaper, ett sjudande liv full av parties och middagar, en kropp som återigen kan komma i mina gamla kläder, en sann kärlek till motion, många lästa böcker, en otroligt drömmig trädgård och många många svalkande kvällsdopp i vårt sommarparadis. Jag skulle kunna låta den här listan gå på hur länge som helst. För jag älskar att få drömma om allt jag vill fira nästa år. Vad kommer du vilja fira vid denna tid nästa år?

Smörkola och julmatspanik

Julen är en så knepig tid för många med mat- och kroppsmonster. Det är en tid där man dagligen utsätts för frestelser och oavbrutet för en inre kamp om huruvida man ska äta, vad man ska äta, hur mycket och hur man sen ska göra rätt för sig. Eller så stålsätter man sig något enormt, tackar ja när andra tackar nej, och så känner man sig duktig. Kanske man tackar nej när människor ser men i hemlighet äter man alltid det man missat att äta under dagen. Bara jag skriver om detta blir jag alldeles matt och trött i både kropp och själ.

Det finns så många aspekter av julmaten som jag inte tycker om. Jag ogillar att man äter sig kräkmätt. Sådär så att magen verkligen gör ont. Jag ogillar frosseri. Jag hatar att jultiden är en tid när alla ska kommentera hur mycket man ätit. Och att efter jul blir det andra bullar. Jag ogillar djupt den passa-på-mentalitet som frodas under julen. Det är ätstörda tankar allihop. Mat ska inte överätas, frossas eller passas på att i stora mängder inmundigas. Mat är energi.

Jag själv funderar väldigt mycket på hur enkelt det är för mig att glida ner i tankar som dessa. “Det är ju bara jul en gång”. “Efter jul då sätter jag igång på allvar”. “Alla andra kan ju äta massor, då vill jag ju också, annars känner jag mig förfördelad”. Tankar som dessa vill jag inte ha i mitt huvud. Jag vill att det ska vara enkelt. Jag vill tänka som en smal person.

David är naturligt smal. Han har även en överaktiv metabolism (oh, the irony) så jag kan inte helt jämföra min kost med hans. Men jag ser hur han äter. Han äter ordentlig mat och ordentlig med mat till dagens alla mål. Han kan vara sugen på allt det julgodis som finns i huset men han avstår för att han vet att hans kropp inte mår bra av att äta det varje dag. Om han är sugen på något på kvällen så förstår han att det är hunger och gör sig en kvällsmacka. Han snokar inte runt i skåpen som en detektiv på jakt efter något värdefullt. (om ni inte förstod metaforen så är det då jag som är detektiven!)

Jag vägrar passa på denna jul. Eller frossa. Eller späka mig. Istället vill jag ge min kropp det den behöver. Den viktigaste läxa för mig har dock varit att lära mig att sluta känna mig orättvist behandlad för att jag inte kan äta något. För det är inte så. Jag kan äta vad jag vill. Men om jag efteråt känner att jag åt 14 kolor mer än vad jag egentligen var sugen på, eller jag åt för att hantera känslor i kroppen, så fanns det ingen njutning i det jag åt. Och varken min kropp eller själ mår bra av den sortens ätande. Jag väljer ju kvinnan jag vill vara. Det är ju jag som väljer hur hon ska leva, vilket typ av aktiv livsstil hon ska ha och hur hon äter. Jag har ju en dröm om ett komplikationsfritt ätande och ett inspirerande förhållningssätt till motion. Då är det inte synd om mig om jag väljer eller väljer bort vissa val. Det är ju jag som väljer själv.

Konkreta råd för att klara julmatspaniken är enligt följande:

  1. Ät när du är hungrig. Jag har i den här podden lärt mig om matskalan. Tänk en skala på -10 till +10. Då ska man börja äta när man är lite lagom hungrig på en -2 och så ska man sluta äta när man är behagligt mätt på en +2. Då spelar det ingen roll om det finns hundra saker kvar på julbordet att testa. För det är inte kroppsvänligt ätande att äta tills man mår illa.
  2. Låt dig inte påverkas av vad andra tycker. Under julen kommer många personers matmonster fram och det gör även deras åsikter. Ska du inte ta en till? Ska du verkligen ta en till? Jag kommer inte äta något alls! Gud vad mätt jag är, nu måste det bli ordning & reda på mig efter jul. Tur man tog lösa byxor så man får plats med maten. Dumma kommentarer som dessa haglar under julen. Stå fast vid din kropp och de val du vill göra. Du är varken duktig som äter eller inte äter. Mat och värde hör inte ihop. Du äter när du är hungrig och slutar när du är mätt.
  3. Ät alltid alla mål innan du går på godiset. Detta råd har inget med gott eller onyttigt att göra. Det handlar inte om värdering i om mat är bra eller dåligt. Det handlar inte viktnedgång eller uppgång. Det handlar om kroppsvänligt ätande. Om jag är hungrig, och äter sött istället för mat, så vet jag att jag kommer överäta och varken må bra i kropp eller själ.
  4. Kohandla inte med maten och utan hantera varje måltid som en ny händelse. Jag är långt ifrån framme på min resa till ett kroppsvänligt ätande. Men jag har iallafall slutat med att kohandla med maten. Med detta menar jag saker som “om jag äter alla kolorna idag får jag isåfall hoppa över frukosten imorgon”. NEJ! STOPP! Betrakta varje måltid som en ny händelse. Den ska intas när du är behagligt hungrig och slutföras när du är behagligt mätt. Alldeles oavsett vad målet innan bestod av eller vad målet efteråt kommer att bli.
  5. Kompensera inte. Ät och var glad och ha inte så höga krav på dig själv. Det värsta man kan göra är att börja kompensera när man ätit, vad man själv anser är, för mycket. Främst tänker jag på ätstörda beteenden som att man kräker, laxerar, övertränar eller svälter sig själv. Men även andra kompensationer kan tas till. Ett långt scrollande på instagram på viktnedgångssagor, träningskonton och annan “inspiration” som ska piska en in i ledet igen. Eller att man börjar googla nyttiga recept, bantningskurer och ivrigt läser på om hur man kan gå ner 10 kilo till julafton.
  6. Tänk på kvinnan du vill vara. Hur äter hon? Hetsäter hon 10 kolor i ett mörkt kök endast upplyst av kylens sken? Antagligen inte. Hon tar kanske några stycken efter maten och njuter av dem. Hon lägger på dem ett vackert fat, gör en stor kopp te till och slår sig ner i soffan med en tidning eller bok. Hon äter dem som ett delikat prick över i:et och inte som substitution för mat som borde intagas vid hunger. Lev som den kvinnan och välj delikat njutning istället för ett känsloätande.

Dela gärna med dig av dina tankar kring julmatspanik. Kram!

Jag älskar att jag tar mig tid för frukost

När jag blev behandlad för mina ätstörningar fick jag olika uppdrag varje vecka. Det uppdrag, eller kanske utmaning är ett bättre ord, var att alltid äta frukost. Det var ett mål jag väldigt ofta hoppade över. Jag kände mig inte så hungrig på morgonen och det var ett morgonsteg enkelt att hoppa över för att kunna sova lite längre eller bara komma iväg fortare.

När jag började äta frukost varje dag märkte jag en stor förändring i mitt mående och hur jag åt resten av dagen. Jag upplevde att jag hade mer naturliga hungerkänslor under resterande delen av dagen. De dagar jag hoppade över frukosten blev också dagar jag på kvällen överåt snacks framför tv:n för jag hade det där suget.

När jag började äta frukost regelbundet vaknade jag med en naturlig hunger. Det var svårt för mig att få in rutinen. Det ska jag vara ärlig och erkänna. Jag fick faktiskt väldigt mycket hjälp av David. Han gjorde overnight oats eller mackor som jag kunde äta hemma, eller på kontoret de dagar jag blev lite sen på morgonen. Men efter ett tag började det bli en rutin. Och det blev inte alls svårt för mig att själv börja göra frukost och jag märkte hur jag blev noga med att inte prioritera bort det.

Avokadomacka är min go to-frukost just nu. Rostat chiabröd med rökt skinka, en halv skivad avokado, flingsalt och lite chiliflakes. Det är en dekadent frukost, men som inte tar mycket längre tid att göra än en annan vanlig macka. Jag lägger till ett steg, avokadon, och det tar väl bara en minut eller så. Ofta känns saker svåra i våra huvuden. Man drar sig för att göra något eller tror att det ska bli svårt när det oftast inte alls är varken besvärligt eller svårt.

Jag tycker om att jag nu prioriterar frukost. Jag känner hur jag äter kroppsvänligt då och det skapar en välmående känsla av att jag respekterar min kropp och vårdar min själ. Det känns fint tycker jag.

Sen ska man verkligen inte heller underskatta vad det gör för själen att låta frukosten dukas fram på en duk och äta den i skenet av stearinljus. En naturlig paus innan dagens kaos drar igång. Vad det krävde av mig var att inte snoka utan gå upp när klockan ringde. Jag missade 15 minuter av snodde men vann 15 minuter av ömsint omhändertagande av mig själv.

Hur vågar man bli en 80talsmänniska?

Om du är som jag så ser du kanske på motion och hälsa som något som inte är för dig. En värld du aldrig riktigt passat in i. Men det är värld man vill få inträde till. Det är läskigt att köpa träningskläder i sin nuvarande storlek. Det ÄR superläskigt att gå till gymmet för man tror att alla ska titta. Men vet du, ingen tittar. Jag tänker att det inte heller behöver vara en så stor grej. Det räcker med en nyfikenhet på det okända. Att vara en 80-talsmänniska handlar inte om att gå ner i vikt. Det handlar om att unna din kropp det bästa. Så släpp tankar på att gå ner i vikt och bara omfamna den här nya okända upplevelsen. Hur skulle du känna dig efter ett träningspass? Hur skulle det vara att ha en låda i garderoben full med snygga matchande träningsset? Hur skulle det kännas att njuta av godsaker istället för att skamfyllo proppa i dig dem för att hantera känslor. Våga vara lite kravlöst nyfiken.

För min del har det handlat om rädsla. Jag har så låg tilltro till att jag ska klara det för jag vet att jag sjuttioelvatusen gånger startat en träningsresa men som jag ideligen brutit. Rädslan är då att behöva känna känslan av misslyckande. Men nu har jag insett hur fel mitt mindset har varit. Jag har levt med att livsstilsförändringen måste vara perfekt varje dag. Om jag planerade fem träningspass och bara gjorde två var det ett misslyckande. Istället för att glädjas åt att jag gjorde två pass vilket är betydligt mer än vad jag gjorde förr i tiden. Rädslan för misslyckande har suttit djupt i mig men jag försöker verkligen släppa det. För de tankarna leder ofta till att jag vill ha ett mätbart resultat och där och då blir mitt mindset helt fel. 80talsmänniskans livsstil behöver inte mätas i kilon, centimetermått eller klädstorlekar. Denna livsstil handlar om glädje och respekt mot sin egen hälsa. Det påminner jag mig själv om skulle det komma tankar om att vilja ha mätbara resultat.

Om man lever som 80talsmänniskan blir man äntligen fri från ett liv när alla tankar går åt till att tänka på mat, vad man får äta, hur mycket man måste träna och hur många kalorier man måste kompensera för. För 80talsmänniskan vet vikten av att äta alla mål mat, att äta maten i lugn och ro vid ett matbord och att sluta äta när kroppen är nöjd. Jag har så otroligt många gånger i mitt liv bestämt i förväg vad jag får äta. Och om jag höll mig till den planen “var det en bra dag”. Egentligen är det helt sinnessjukt för min hjärna kan i förväg omöjligt veta hur mycket energi min kropp behöver på tisdagkväll. Därför är det i min mening destruktivt att ha ett strikt matschema som man måste följa. Då skapas tankar om att man “är duktig om man låter bli att äta” vilket är otroligt sorglig. Du är varken duktig eller dålig beroende på om man äter eller inte äter. Mat får inte ha en värdering på det sättet. Att planera sina mål däremot tycker jag är toppen då ser man till att man får i sig alla målen och de där viktiga små mellanmålen. Men det måste finnas utrymme för att äta mer eller mindre beroende på kroppens behov en viss dag.

För mig landar allting i frågan om “hur det känns att må bra”. För all destruktivitet, oavsett vad den innebär, sänker livskvalitén. Det gäller även ett destruktivt ätande. Allt för många kvinnor lever ett liv där de känner att de inte har kontroll över sin kropp. Att vikten bara går upp och upp och att de inte litar på sin förmåga. Jag tror för egen del att dessa känslor händer i mig när jag ser det för kortsiktigt och när jag söker mätbara resultat. När jag släpper de tankarna känner jag mig fri, får en livsglädje och njuter av att jag unnar min kropp, mitt sinne och min själ allt det som jag behöver.

Best of Frida – mina bästa inlägg om självkänsla

Jag får jättemånga frågor om jag har bloggat om självkänsla, ätstörningar, banting och hur man hittar tillbaka till sig själv. Och OM jag har. I detta inlägg har jag samlat mina mest lästa inlägg om självkänsla.

Veckonytt #185

Ronny Danielsson är min favoritregissör när det kommer till teater och musikal. En gång regisserade han föreställningen “all we need is love” som handlar om sex män och sex livsberättelser. Det handlar om sexualitet, drömmar, homofobi och familjehistoria. Den baserades på intervjuer med sex män i Malmö, varav en av dem jag känner. Denna föreställning är till idag en av de bästa jag sett i mitt liv. Jag grät oupphörligen och det var en sådan knäppta-händer-mot-bröstet-upplevelse som jag lever för. Nu finns den föreställning att se digitalt på Malmö stadsteaters hemsida och jag inte tipsar, inte ber, utan befaller! dig att se den. Ren och skär magi!

Innan syrenen blommar över vill jag bjuda min familj på denna gin och tonic med syrensirap!

Alltså hudvårdsguden har hört mina böner! Skincity har tagit in märket Oskia och jag är taggad! Det finns flera produkter jag velat testa sååå länge.

Klänningsperfektion #1 från H&M! (adlink).

Klänningsperfektion #2 från H&M (adlink).

Magiska shorts från Monki (adlink)! Perfekt midja, benlängd och färg! (adlink).

Jag har inte sett programmet den stora hälsoresan med utmaningen 16 weeks of hell, bara hört talas om det. Det är ett program som ska handla om livsstilsförändring och gå från “soffpropp till superkropp”. Jag skulle aldrig i mitt liv titta på det är sådan sjuk ätstörningstrigger. Men när jag såg bilden på komikern Måns Möller, och hans dramatiska viktnedgång, kände jag mig tvungen att kommentera. Likaså när det visade sig att Martina Haag blev utslängd från programmet eftersom hon vägrade väga sig. Det här är ett sjukt program. Alla viktnedgångsprogram är ätstörningsprogram. Det är för snabba förändringar. Det finns inget kropp eller psyke som hinner med att anpassa sig. Och det är SJUKT att Martina ville fokusera på andra faktorer än vikten, såsom styrka, uthållighet och midjemått, men nej det var vikten som var det viktigaste. Titta inte på sådana här program och låt dig inte luras att den här typen av viktminskning eller livsstilsförändring är eftersträvansvärt. För det är det INTE.

Nu över till något dekadent som lugnar våra uppretade nerver. Hur lyxigt är inte det här doftljuset som blir en massageolja (adlink)! I LOVE IT!

Behöver du nagellacksinspo? Spana in det här blogginlägget hos who what wear!

Du tvättar väl dina sminkborstar regelbundet? Om inte, spana genast in det här inlägget om varför man ska tvätta dem och hur man bäst ska göra det!

Ha en riktigt fin start på veckan vännen min!

Mama tummy day

Idag är det mama tummy day och enligt mig behövs verkligen denna dag. Jag tycker det är alldeles orimligt att vi lever i en värld där en kvinna ska gå igenom vad som kan anses vara kroppens största trauma för att sedan förväntas komma ut på andra sidan med exakt samma kropp. Olyckor, brandskador, operationer och sjukdomar i övrigt anses utgöra skäl för att kroppen förändras men en graviditet ska liksom passera obemärkt förbi. Vi ska lämna BB med en kropp som är redo att återgå till de gamla jeansen. Det läggs en förfärlig stress på kvinnor. Vissa av oss kommer aldrig i de gamla byxorna hur lite vågen än visar för höfterna är för alltid förändrade. Och dessa nya mammor är så stressade över att få tillbaka sin kropp och börjar träna allt för tidigt. Långt innan kroppen är redo. Det ska joggas, styrketränas och powerwalkas nästan innan man slutat blöda.

Vi ser människor på instagram som visar upp en banging body x månader efter förlossning och till dem säger jag “kul för dig”. Alla andra som inte visar upp sig efter förlossning gör antagligen inte det eftersom de inte ser ut som innan. Och de tror att det de det är fel på. Det är det givetvis inte. majoriteten av oss förändras. Bristningar, slapp hud, försvagade magmuskler, platt rumpa, hängande bröst. Vi ser ut så! Att därefter, när erforderlig tid har gått, återgå till en bra livsstil med bra kost och regelbunden motion är givetvis toppen. Men det kan vänta tills kroppen mår bra igen. Man ska vara snäll mot sig själv som nyförlöst.

Därefter, när kroppen vilat upp sig, och tiden har gått kan kanske livsstilen återgå till hur den var innan. Men blir inte förvånad eller besviken om kroppen ändå förändrats beständigt. Det är helt ok. Jag tycker det är djupt sorgligt att jaga en kropp man hade som 20-åring eller för tiden innan man var gravid. Tiden går och vi med den. Vi kan inte leva ett liv där vi försöker stoppa tiden, än mindre vrida tillbaka den. Det är en kamp dömd att misslyckas och en garanti för ett livslångt liv av missnöje.

Är det fel att vilja gå ner mammakilon? Det är en svår fråga och jag kan inte svara ja eller nej på det. Ja, om det handlar om att vilja ändra på sin yta för att känna sig vacker. Det ska inte behövas en viktnedgång för att känna så. Det är en grundläggande känsla, som är kopplad till självkänsla, och inte det faktiska yttret. Här tycker jag det är viktigare att jobba på sin insida än utsida. Om det handlar om hälsa svarar jag att nej, det är inte fel att vilja gå ner mammakilona. Så länge det sker långsiktigt, kroppsvänligt och helt frikopplat från omdömena bra/dålig när det kommer till tankar om en själv. Om man klarar av att gå ner i vikt på detta glädjefulla, hälsosamma och kroppsvänliga sätt så är det inte fel att vilja gå ner i vikt. Men om man inte har denna okomplicerade syn på det hela bör man återigen fokusera inåt innan man fokuserar på det yttre.

Denna dag vill jag slå ett slag för att faktiskt våga stanna upp. Stryk handen över kroppen. På platserna du avskyr ska du säga förlåt till dig själv. förlåt för att du varit så stygg mot dig själv. När du kommer till andra delar kan du tacka dig själv för musklerna du fått. För att du är frisk och hel. Och om du när du tänker på din mammamage, eller mammakropp, förblindas av självhat måste du avbryta det tankemönstret direkt. Och inte med känsloätning. Döva inte känslorna med mat. Drick ett glas vatten, gör ett yoga- eller avslappningspass från youtube. Gå på en promenad, öppna en bok och läs, eller öppna skrivbok och skriv. Ställ dig framför spegeln och tala dig själv tillrätta som att spegelbilden är du men du är din bästa vän som säger de rätta sakerna. För livet är för kort för detta självhat. Och gud förbjude att detta mörka och hemska skulle föras över till våra barn.

5 tips för att leva ett lyckligare och rikare liv

Hur får man bättre självkänsla? Den frågan får jag ibland och det är flera aspekter som spelar in. Jag tror dock att en generell känsla av att livet är lyckligt och rikt bidrar starkt positivt. Livet får då en betydelse och om man aktivt försöker leva ett lyckligare och rikare liv så kommer det smitta av sig på självkänslan. Om man går runt och känner att livet är härligt är det också enklare att älska sig själv. Men ett lyckligare och rikare liv handlar inte alls om pengar, status eller prestation. Det handlar om att skapa förutsättningar för att känna harmoni. Här är mina fem bästa tips för att nå denna harmoni.

Lev efter 80%-regeln.
Jag tror inte på att göra 100% och jag ska förklara varför. Om man gör 80% för man ett riktigt bra resultat. Om man gör 100% krävs ett massivt arbete som inte är proportionerlig till det resultatet man fick. Ett exempel är städning hemma. Om du gör 80% så blir hemmet rent, undanplockat och städat. Om du tvingar dig att alltid städa hemmet 100% ska du ner och damma varenda list, tvätta varenda kakelplanta och stryka varenda kalsong. Njutningen av att få ett 100% resultat matchar inte ansträngningen av att göra ett 100% resultat. Och detta tankesätt försöker jag ha på alla aspekter av livet. Det gör också att man sänker kraven, släpper taget om den duktiga flickan och slutar jaga perfektion. Som ändå bara är ett ouppnåeligt mål.

Gå och lägg dig i tid.
Om du är som jag så är sömnbrist DÖDEN för ett bra mående. Om jag sover dåligt kan jag bli så otroligt deppig. Men jag har märkt att om jag går och lägger mig halv tio, somnar vid 10 och vaknar vid sex så har jag en perfekt dygnsrytm. Efter bara några dygn börjar jag vakna 05:59 av mig själv och är pigg när jag går upp. Kanske det gör mig till en tråkig fru som alltid går och lägger mig tidigt. Men det gör mig till en lycklig fru. För de tysta timmarna på morgonen, ensam vaken innan familjen vaknat, är som ren och skär meditation för mig.

Se allt du har istället för allt du inte har.
Sen jag började leva ett denna regel har mitt liv blivit en miljon procent bättre. Jag känner mig aldrig avundsjuk. Och om jag mot förmodan fastnar i jämförelseträsket kan jag snabbt ta mig därifrån eftersom jag har det här tänket i mig. Jag tänker inte “jag önskar vi bodde större”. Istället tänker jag “vad lyckligt lottade vi är som kan äga en villa i Skanör”. Jag tänker inte “jag önskar vi hade mer pengar” utan jag tänker “vad lyckligt lottade vi är som har ekonomi som möjliggör att David kan studera i fem år”. Och sådär håller jag ofta. Men visst, även solen har sina fläckar och när det kommer till området kropp/träning/mat/hälsa är jag inte fullt lika duktig på tänket. Men bra mycket bättre än jag var förr i tiden.

Bli inspirerad inte avundsjuk.
Det finns en sak som dödar självkänslan och det är den svarta, smutsiga och kletiga avundsjukan. Enligt mig är detta den värsta egenskapen man kan ha. Det är en så ful känsla som svärtar ner allt och det gör människor missunnsamma. Om du ser någon som har det du inte har så har du två val. Antingen accepterar du att den personen har andra förutsättningar än dig och så fortsätter du leva ditt liv genom att fokusera på det du har istället för det du inte har. Eller så blir du glad för personens skull och låter dig inspireras att nå det personen har/är/gör. Men att gå runt och vara missunnsam, skitsnackig, avundsjuk och bitter är de sämsta känslorna för det gör dig inte bara destruktiv mot din omgivning. Det gör dig även destruktiv mot dig själv.

Ta ansvar för ditt mående.
Lev inte livet genom att bara följa strömmen. Du är värd att investeras tid i. Ta dig tid att känna efter vad du verkligen vill här i livet och sen gör du det. Sluta göra sånt du “borde göra” eftersom det är vad du tror andra förväntar sig av dig. Om du mår dåligt, sök hjälp! Om du vill bli mer hälsosam, gör en förändring små steg i taget. Om du blir deppig och stressad av perfektionen i sociala medier, trappa ner ditt användande eller välj aktivt vilka du ska följa istället. Om något är ett problem och skaver i ditt liv, ta tag i det. Låt inte livet glida dig förbi bara för att du inte hade ork, mod eller självkärlek nog att ta itu med livet.

Nu låter det kanske som att jag har full koll på alla dessa saker. Så är det givetvis inte. Jag har bra och dåliga dagar som alla andra. Jag har en inre bild av hur jag borde äta, träna och se ut som jag i verkligheten inte riktigt får till. Du vet ju att jag också kämpar med vikten, kroppsvänligt ätande och regelbunden träning. MEN, genom att själv försöka leva efter dessa regler så blir problemen med hanterbara och de tillåts inte längre växa sig särskilt stora. Utan jag försöker istället göra mitt bästa, fast bara upp till 80%. Det räcker för mig.