Tagged: tankar

Det som gör mig riktigt lycklig är inte det basala

det som gör mig riktigt lycklig-1
När man har det så pass bra i livet som jag, och många andra i västvärlden har, blir man inte lycklig av de stora sakerna. Tak över huvudet, pengar på kontot, en mätt mage och en varm säng. Alla de sakerna tar jag för givet. Och det är väldigt hälsosamt tycker jag, under förutsättning att man är medveten om den turen man har här i livet. För när de basala behoven är täckta, kan man tillåta sig att njuta av småsakerna. Det är inte den varma sängen som gör mig så lycklig, det är de nytvättade, nymanglade och frasiga sängkläderna som ger mig en lyckokick.

Är det småsint och ytligt att njuta av de små sakerna? Jag tycker inte det. De som har det sämre ställt mår inte bättre av att jag lever ett spartanskt liv med ett ok av Luther på mina axlar. Jag tar mat för givet och kan därför njuta och känna lycka över ett riktigt trevligt restaurangbesök. Livet är till för att njutas till fullo. Den enda gången det blir småsint och osmakligt att njuta av de frasiga lakanen är när man glömmer bort de som inte ens har en säng att sova i. När ens egna lycka och framgång upptar all ens tid så att man inte ens reflekterar över sin privilegierade ställning.
det som gör mig riktigt lycklig-2
En fantastisk kulturupplevelse, känslan av att öppna en ny bok, när man använder upp det sista ur en skönhetsprodukt, en vacker fredagsbukett, en fixad frisyr, en lång massage och morgonens första kopp kaffe. De sakerna gör mig riktigt lycklig. Och jag ska fortsätta njuta av de sakerna. Men under en förutsättning. Att jag alltid minns vem jag, var jag komma ifrån och hur andra omkring mig har det. Om jag hade levt på en priviligerad isolerad ö utan en tanke på de mindre tursamma hade fredagsbuketten luktat illa i mitt hem.

Men tankesättet att man inte får känna glädje för att andra är olyckliga funkar inte på mig. Jag tycker det är ett konstigt tankesätt. Som att in glädje skulle förvärra deras olycka. Kanske det istället är tvärtom? Kanske min lycka och mina livsval kan berika och påverka andra i positiv riktning. Tänk om glädje är som en droppe på ett hav. Ringarna på vattnet växer utåt och utåt och når långt bort.
det som gör mig riktigt lycklig-3
Dert tål verkligen att tänkas på. Det här att vi har det så bra att de basala nödvändigheterna inte är det som skänker oss den stora lyckan. Det är verkligen en ynnest att få leva ett sådant liv.

Inte konstigt helgerna flyger fram

helgerna flyger fram-1
Igår sov Estrid hemma hos mina föräldrar. Vi skulle få egentid. Egentid my ass. Eftersom jag kommit på den geniala idén att vi ska måla om vår trappa idag spenderades gårkvällen med att göra alla förberedelser. Sen kom jag på att jag behövde Davids photoshopskills så resten av kvällen satt vi framför datorn och fixade. Det blev varken tv-kväll eller tidigt i säng för en god natts sömn. Ibland får jag ångest över hur lite jag sover och om jag börjar känna efter hur trött jag är så öppnar sig sådan svärta i mig. Men så tänker jag, äsch, sova kan jag göra som pensionär. Nu måste jag carpa skiten ur det här livet.

Jag jobbar just nu med min youtubekanal. Jag har lyssnat på massa poddar och fått grymma ideér på hur jag kan utveckla min kanal. Därför sitter jag just nu varje ledig stund och gör thumbnails till mina filmer. Tre är redan klara och om jag jag får säga det själv ser det riktigt proffsigt ut.

Idag ska jag underhålla barn med lek och vuxna män med isvatten så ska vi nog se till att denna dagen kommer innehålla både färdigmålad trapp, strandbesök och grillning på kvällen. Och just det, köket ska städas och någonstans ska jag försöka klämma in en dusch. Och så var det det där med de nya gardinerna som var för långa. Och tvätten som måste tvättas. Haha ja det är inte konstigt att helgerna och dagarna flyger fram. Jag försöker hålla ett positivt mindset så att istället för att känna mig överhopad med måsten, så skrattar jag åt det och tänker att ja, så här kommer nog livet vara  i några år.

Och sova, det får man göra när man är död! 😉

Favoritarmband och lite tankar

min möhippa-27
Jag fick det här armbandet av David i födelsedagspresent. Som jag hade önskat mig ett mini drop bracelet av Caroline Svedbom, och helst i grönt. David är faktiskt riktigt duktig på att köpa smycken till mig. Allt han köpt har blivit riktiga favoriter. Ja om vi bortser från den hysteriska pärlbeströdda historien han kom hem med från masajerna i Kenya. Men där var tanken iallafall god. Förutom en etnochock har min blivande man verkligen visat prov på ett gott smyckesöga. Det var ju även av honom jag fick min Caroline Svedbom ring.

Idag är det onsdag och vi går in i månaden vi gifter oss. Jag tror allt är under kontroll men verkligen alla i hela världen frågar mig hela tiden hur det går, är jag stressad, är jag begraven i planering, så jag börjar liksom bli stressad av alla frågorna. Jag vet att alla menar väl, och är glada och nyfikna, men det känns som jag glömt något. Varför är jag inte mer stressad? Men faktum är att vi har ett väldigt litet bröllop med endast 28 gäster, vi är på en lokal som har bröllop typ varje helg, vi har haft en bra planeringslists att följa och framförallt har min syster lagt ned så oerhört mycket tid och energi. Så ja, det mesta är faktiskt under kontroll.

Men jag längtar tills det är över. Till måndagen den 13 november, en helt vanlig regnig och grå novemberdag, när jag är en hustru. Och jag har en man. Det är det jag längtar efter. Livet som makar. Inte för att särskilt mycket kommer förändras från livet idag. Men vi kommer byta efternamn och vara man och fru. Och som jurist vet jag också alla juridiska fördelar som kommer med att vara gift.

Allra mest känns det dock väldigt romantiskt!

När allt det här är över ska vi äntligen få återgå till det normala. Nu lägger vi i princip alla pengar på bröllopet och all tid går åt till planeringen. Det blir inga böcker lästa eller tv-serier tittade på. Jag har så mycket tankar på vad jag vill fixa hemma, uppdateringar i min garderob och utflykter att göra. Det är lite som ett hälften stressigt och hälften romantiskt vakuum jag befinner mig i. Så jag önskar dig, som befinner dig i verkligheten, en riktigt fin och härlig dag. Jag själv ska jobba och fortsätta vara i mitt bröllopsvakuum. Vi ses snart på andra sidan!

Vanliga tankar en vanlig dag

hustankar-1
Jag ligger här på soffan och pustar ut. Vardagen går som på minutschema. Hämta Estrid, köra hem, tvätta händer, byta blöja, tvätta händer igen, laga middag, och suprise jag dammsög hela huset, bada Estrid, borsta tänder, natta och så poff egentid. Då ska man diska, vika tvätt, mangla, planera bröllop, blogga, examensplugga och gud vet vad. Men jag tar ett steg tillbaka. Jag ska nyansera mitt mående. Jag mår inte dåligt men jag har olust i kroppen. Stress och oro och många för mig ganska ovanliga tankar om att jag borde det ena och det andra. Men jag vågar inte pusha mig själv. Jag vill inte det heller. Jag vill göra sådant som jag mår bra av. Titta in hos er. Åh, vad jag uppskattar er. Jag brukar alltid svara på alla kommentarer men just denna period så hinner jag inte det, men du ska veta att jag läser varenda en och känner mig faktiskt, jag vill dra det så långt som älskad. Omhuldad. Omtyckt. Det får mig att må otroligt bra.

Jag tittar in här och läser vad ni skriver, och skriver till er. Sen ska jag gå och lägga mig och läsa. Min huvudvärk är inne på dag 6 och det är uteslutande spänningshuvudvärk. Jag tror på att vara snäll mot mig själv. Att hacka på mig själv för att jag inte pluggar, manglar eller bloggar mer kommer inte vara produktivt. Jag gör så gott jag kan utifrån de förutsättningar jag har nu. Och det är helt ok.

Vad tror du om det? Te och bok, det är jag värd va?

Det bästa med hösten

det bästa med hösten-1
Jag gillar verkligen hösten allra bäst. Det är som att livet, naturen och själen verkligen får en chans att andas ut. Dra sig tillbaka. Återhämta sig. Sommaren är väldigt hektiskt. Det ska släpas på picknickkorgar, det blir sena kvällar med grillmiddagar och det ska aktiveras något förfärligt. På hösten får man lov att bara vara. Igår strosade vi i parken och plockade kottar, pinnar, ekollon och kastanjer. Vi släppte syrrans hund lös och det var ett trivsamt ljud när hunden sprang jämte oss medan vi andra sakteligen promenerade. För att inte tala om färgerna just nu. Det är så omhuldande med de varma färgerna. Det är precis vad jag behöver just nu.

Jag vill vara inomhus, tända ljus och värma frusna fötter i fårskinnstofflor. Jag vill ligga under en filt i biblioteket och försvinna in i bokens värld. Jag vill rita och pyssla med Estrid medan radion tyst står på i bakgrunden. På hösten är maten och också omhuldande. Den är kryddig och mustig, varm och rejäl. Den värmer kroppens insida och själen.
det bästa med hösten-2
Jag sitter i biblioteket nu och skriver till er. Vår morgon startade med Estrids gymnastik och nu är de och handlar. Huset är tyst och lugnt, ljusen värmer mig och regnet slår försiktigt mot fönsterrutan. Jag trivs bäst hemma. Jag älskar mitt hem. Och på hösten får man lov att stanna hemma hur mycket man vill. Inga måsten, bara ett omfamnande hem.

Idag ska vi fira min morfars födelsedag. Det känns fint. Jag har älskar när hela min familj samlas. Estrid vill rita en teckning till opa och har beställt en kalasfläta i håret. Jag ska strax gå ut i köket och påbörja en kycklinggryta till lunch. Vädret kräver en sådan rätt. Idag är just en sådan familjesöndag som jag drömde om för många år sedan. Fritidsaktiviteter, rutiner, kärleksfullt tillredd gryta, ett eget hus, ett stilla regn och en egen familj.
det bästa med hösten-3

Långjäst kastrullbröd

långjäst kastrullbröd-1
Här kommer för ovanlighetens skull en bild fotad med min mobil. Men jag var bara tvungen att föreviga detta bröd. Ett bröd som fick jäsa över natten och sen tillagades det i en gjutjärnskastrull i ugnen. Så himla bra grej. Det gjorde att skorpan blev riktigt hård och fin och insidan alldeles vit och fluffig.

Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig. Jag känner lite att luften gått ur mig. Jag vet att det är för att det bara är för mycket just nu. Jobb, blogg, politik, bröllop och hus och hela hela tiden någon som vill något, behöver något eller ska ha något. Det enda jag kan göra är att beta av en sak i taget. Om två veckor åker jag till Stockholm för att avlägga min muntliga examen hos Advokatsamfundet. Detta krävs för att jag ska kund få godkänt på min ansökan om inträde i samfundet och därmed bli godkänd som advokat. Och det känns riktigt jobbigt. Jag har alltid hatat att göra prov och det här riktigt ligger över mig som en våt filt. Egentligen ville jag inte ens skriva om det i bloggen för ”tänk om jag inte klarar det! Då måste jag erkänna det för alla”. Men nä, jag vägrar tänka så. Om jag inte klarar det så gör det mig inte till en dålig människa. Det innebär bara att jag inte klarade det och det är okej att inte klara allt. Man kan få fler chanser. Men oavsett så gnager det där provet i mig. Det gör mig olustig till mods och jag känner att jag har nära till tårarna. Bröllopsplaneringen känns lite jobbigt just nu och kvällarna försvinner i oändliga nattningsrutiner. Att få på Estrid pyjamas, borsta hennes tänder, läsa en bok och invänta sömn tar evigheter. Och jag får panik av att jag inte hinner med någonting.

Jag känner att det påverkar bloggen vilket gör mig ledsen. Jag är rädd att ni ska tycka den är tråkig och sluta läsa. Att jag inte längre är den där peppiga och motiverande bloggerskan som ger er livsglädje och inspiration. Jag kämpar på, det gör jag. Men just nu känns det som att jag inte hinner med och inte räcker till. Jag vet att det går över imorgon, eller i övermorgon eller nästa vecka. Det känns ju inte alltid såhär. Det är bara svårt att skaka av sig känslorna när man är mitt i det.

Idag bloggar jag bara detta inlägg. Jag tror jag måste samla mina tankar lite.

Kram på dig min fina vän!

 

Nu sitter jag här med ett hus

INFLYTTADE I HUSET-1

Här sitter jag i mitt alldeles egna hus och det är verkligen dubbla känslor. Eller snarare finns det ingen tid för dem. David jobbar om dagarna och jag är själv med Estrid. Jag ägnar uppackning mer uppmärksamhet än henne vilket ger mig dåligt samvete och gör henne dödligt uttråkad. Jag kan inte riktigt ta in att jag ska bo här. Jag översköljs gång på gång av en något ångestfylld känsla av hur fanken ska detta gå. Hur ska vi klara detta? Jag får inte internet att funka och det är något lurt med elen på nedanvåningen. Didn’t see that one coming!

Jag packar upp och packar upp, flyttar och donar, packar upp kläder, tvättar sofföverdrag, letar efter Estrids leksak, hennes docka, hennes napp, NEJ INTE DEN NAPPEN DEN ANDRA, letar efter den andra nappen. Och svettas. Jag är igång hela tiden och livet utan barnkanalen är svårt. Ack så svårt.

David jobbar om dagarna och har de senaste två kvällarna städat ur vår lägenhet i stan. Han är mör och jag är mör. Och Estrid är uttråkad, nämnde jag det? Stackars flickebarn! Dagens höjdpunkt var att vi åkte och storhandlade. Men det ÄR en riktigt bra affär. ICA Toppen i Höllviken har verkligen allt. Och frukt- och grönsaksavdelningen var SÅ fräsch.

Såhär jag fattar, det tar tid att komma i ordning och det kommer ALLTID vara något att fixa med huset. MEN jag har längtat inte i veckor, inte i månader utan i åratal. Jag vill bara börja leva. Baka bröd och härliga bakverk, ligga i biblioteket och läsa läsa läsa, gå på kvällspowerwalk ner mot hamnen, ligga i en solstol på altanen. Framförallt så vill jag att hemmet kommer i ordning så att jag kan fota och blogga.

Framtidsoro, frustration och lite hederlig mammatrötthet, så kan man nog sammanfatta varför min glädje stundtals inte är sprudlande.

Så nu gör jag det enda vettiga, går till sängs. Jag har tjafsat en hel dag med min lilla tös och nu, en timme efter hon somnat, saknar jag henne redan. Jag lyfter över henne till mig så kan vi ligga nära och snusa på varandra och klappa på varandra. Lite hederlig mammakärlek.

Innan jag går och lägger mig vill jag bara säga några positiva saker. Vi har storhandlat och har massa fint och gott i kyl, frys och skafferi. Biblioteket har börjat likna något och soffan är monterad och samtliga överdrag nytvättade och krispigt vita. Min flyttpackning fick 9 poäng av 10 av flyttkillarna (ja!!) och Estrid har visat sig ha ypperlig smak. Jag vill att hon ska ha en bombastisk crazy megablommig tapet. Hon kräver rosa blommor. Jag sparade ner inspirationsbilder och hon valde stensäkert den hon gillade bäst. 8.000 kr!! Traumatiskt! Vad ska man säga, äpplet faller inte långt från trädet men en 8.000 kronors tapet i barnrummet är uteslutet. Jag som tyckte jag var crazy som tittade på dem som låg på 1.700 kr! Men bra smak har hon, det lilla flickebarnet! <3

Lämnar man för alltid?

lämnar man för alltid
Tre månader efter studenten flyttade från Skanör till Malmö. Jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig återvända till denna förpestade plats som jag avskydde så. Minnena av mobbing, brist på vänner och en längtan efter storstaden gjorde att jag kände mig fullkomligen berövad på allt i Skanör. Och nu, nu ska jag tillbaka dit. Vilka vägar livet tar en på! Minnena från Skanör som idag är tydligast är långa underbara dagar i trädgården med min familj, utflykter till den närliggande stranden, kvällsseglingar med scouterna, kvällsdopp på jollebryggan med pappa och syrran, kompisar i varje grannträdgård och framförallt en oerhörd trygghet. Allt detta vill jag erbjuda Estrid. Lika bestämt som jag tänkte att jag aldrig skulle återvända till Skanör lika bestämd är jag idag på att jag inte vill att Estrid ska växa upp i Malmö. MEN, självkännedom är A och O och jag erkänner, man ska verkligen aldrig säga aldrig. Man lämnar nog inte en plats för alltid.

Idag är min sista jobb-med-blogg dag i Malmö. Vårt sista fredagsmys i Malmö. Och det känns helt rätt att lämna Malmö. Jag känner mig inte alls ledsen. Jag kommer jobba i Malmö och tillgång till stadens utbud i form av affärer och restauranger. Men det jag längtar efter nu är inte sena kvällar på stan, utan tidiga morgnar i min egna trädgård.

Jag känner mig vemodig för tillfället. Jag minns bra och dåliga minnen från Skanör. Och detsamma från Malmö. Jag blir påmind om hur livets cirklar går runt och runt. Jag bodde en gång i Skanör och gick på gymnasiet i Malmö. Idag bor jag nära denna gymnasieskola men är på väg tillbaka till Skanör. Och jag tänker mycket på hur livet blir för en människa. För jag har inte nämnt detta i bloggen, men den dödade journalisten Kim Wall, gick i min klass på gymnasiet. Vi hade ingen kontakt efter gymnasiet men likväl känner jag givetvis en stor sorg för hennes familj och vänner. Jag känner stor ledsenhet för de gamla klasskompisar som jag vet fortfarande var nära med Kim. Och jag tänker att herrens vägar äro verkligen outgrundliga. Det finns ingen rättvisa i att ett liv tar slut och att ett annat får fortsätta.

Det är vemod jag känner.

Kim lämnade jordelivet och jag lämnar Malmö, och en gång fanns vi båda i Malmö. Mitt liv får fortsätta och blomstra och hennes berövades för tidigt. Den sorg jag känner, känner jag för var kvinna som berövats livet av en ondskefull man. Denna gången är sorgen bara lite vassare för jag minns henne. Och jag minns våra klasskompisar vars sorg jag följer på Facebook.

Vissa saker lämnar man för alltid. Livet.

10 NO-BULLSHIT INLÄGG!!

no bullshit inlägg-1

Jag har i mina dagar skrivit en del blogginlägg som varit verkligen raka, ärliga, provocerande för vissa men enligt mig alltid väldigt sanna och bra. Det är inlägg som kan kallas no bullshit-inlägg. Ingen omskrivning, förfining eller nedtoning, bara raka rör och rakt på sak. Och jag tänkte lista 10 stycken inlägg med rejält med krut i!

Hoppas du får en fin läsning!

Kram!

Underskatta aldrig ett doftljus värde för själen

doftljus
Efter en underbar dag igår, ute på vift från förmiddagen till kvällen, kom vi tillslut hem till vår lägenhet. Även känd som jordens minst uppmuntrande plats. Det är verkligen svårt att känna lycka och harmoni när man lever i ett flyttkaos. Det är lådor överallt, halvurplockade skåp, kläder och saker överallt och man lever liksom i ett ingenmansland. Jag vill bara flytta nu så jag slipper manövrera mellan lådor och kaos. Och inte ens ett endaste litet doftljus kan jag tända för att skapa en känsla av frid. Allt pynt är nerpackat och fönsterkarmarna står tomma. Sakteligen försvinner kopp för kopp, handduk för handduk och klädesplagg för klädesplagg.

Jag blir stressad när jag lever för framtiden. ”Då när x och y har hänt, då ska jag känna mig bra”. Jag skyr de tankarna som pesten, men nu så känner jag så prick hela tiden. Det är svårt att njuta av semestern då vi inte dricker vin på soffan, för vinglasen är nerpackade och på soffan finns inga mysiga kuddar kvar. Vi kan inte baka något speciellt då kitchen aiden är nerpackad. Vi lagar inga festliga måltider då allt handlar om att rensa och äta upp kyl, frys och skafferi.

Det är inte min mening att vara moping Myrtle här och gnälla men det är svårt att hitta det där spraket av inspiration och pepp. Istället lever jag i ett vakuum där jag varken kan packa upp allt eller ner allt för det är än några veckor kvar. Men kanske detta är universums sätt att få en att på riktigt älska och omfamna sitt nya hem. Det är bara lite tråkigt att denna semester går ut på stök och fulhet.

Med det sagt, efter flytten ska jag och David dela upp en månads föräldraledighet så då hoppas jag ta igen njutningen till max. Då ska vi grilla, dricka ur flärdfulla glas om det så är mjölk vi dricker och tända prick alla ljus oavsett hur varmt det är.

Det blev lite osammanhängande det här men jag kände sådan lust att få prata av mig med dig. Ack, vilken plåga det är att vara en vardagslyxälskare och leva i ett flyttkaos.