Tagged: viktnedgång

En möjlig förklaring till min viktuppgång?

Härom veckan fick jag ett samtal från vår fertilitetsläkare. Hon berättade att efter två olika blodprover kunde hon konstatera att jag lider av en autoimmun sjukdom som heter autoimmun hypetyreos. Då har man en inflammation i sköldkörteln och immunförsvaret skapar antikroppar som förstör sköldkörteln. En av de vanligaste symptomen för detta är viktuppgång eftersom den förstörda sköldkörteln medför en försvagad ämnesomsättning.

Det är ingen allvarlig sjukdom och jag är inte ledsen. Tvärtom tycker jag att det förklarar så himla mycket. Jag vet med mig att jag haft en kost som varit lite extra unnig och att min träning inte varit regelbunden. Men tanken har ändå slagit mig flera gånger att jag inte tycker min viktuppgång varit i relation till min livsstil.

Eftersom sköldkörteln är superviktig när man ska bli gravid och början av graviditeten (who knew!?) har jag nu fått medicin som jag ska äta under en längre tid. Kanske för alltid. Det får tiden utvisa. Den autoimmuna sjukdomen har som det ser ut gått tillbaka, men antikropparna är på en väldigt hög nivå. Därför vet vi inte hur min medicinering kommer se ut i framtiden.

Medicinen jag tar kommer bland annat hjälpa till att få tillbaka en naturlig ämnesomsättning och jag hoppas att det kan hjälpa mig lite extra i den viktnedgångsprocess som jag just nu håller på med. Jag känner mig så tacksam för den svenska vården. Det är snabbt och enkelt, medicin skrivs ut och går på högkostnadsskydd och läkarbesöken gör detsamma. Medicin går att beställa online och få i brevlådan. Det finns så väldigt mycket hjälp att få och det gör mig så glad. Jag känner mig väldigt väl omhändertagen och respekterad.

Så även om det var ett oväntat besked från läkaren, och det först lät lite skrämmande, är jag faktiskt trygg, lugn och till och med glad. Jag tror det kommer hjälpa mig mycket att ha fått en diagnos och medicin för att åtgärda det.

Den uteblivna äggledarspolningen.

Igår var jag tillbaka hos doktorn för att göra en äggledarspolning. Jag kände mig väldigt nervös inför det hela. Det blev dock ingen spolning. Min livmoderslemhinna var för tjock och måste genom medicin stötas ut i form av en blödning. Ja, lite medicinskt och tekniskt men typ så kan man förklara det. Det hänger ihop med utebliven ägglossning och varför den har uteblivit vet vi inte. Det kan ha med min övervikt att göra. Först när den underbara doktorn sa att östrogen lagras i fettet hos överviktiga vilket kan påverka ägglossningen kände jag ett sting av skam. Det där jävla fettet liksom. Men inom någon sekund tog jag mig själv tillbaka. Den där primitiva skammen är inte mitt defaultläge längre.

Jag blir inte lyckligare, eller smalare för den delen, av att vara arg och besviken på mig själv. Det är inte heller så att vi VET att detta har med min vikt att göra. Läkaren utgår från statistiska troliga anledningar. Jag kände mig dock inte besviken av att undersökningen inte blev av. Jag har ingen stress. Det verkar som att jag har gott om ägg och jag får ju ändå ingen behandling förrän jag gått ner i vikt. Nu ska jag ta medicin, få igång en blödning och sen göra ett nytt försök om ca två veckor.

När jag satte mig i bilen hem kände jag lycka. Vilken resa jag gjort. Från den otroliga skammen jag kände inför min kropp under min graviditet och förlossning. Till att idag gå runt, ännu tjockare, och känna mig värdig. När jag kom hem stod det fotojobb på schemat. Jag skulle fotas i trosor. Avklätt med valkar, gropar och bristningar. För några år sedan hade det inte gått. Jag hade varit så färgad av läkarbesöket att jag avskydde min kropp. Idag gick fotograferingen så sjukt bra. Jag kände mig som en supermodel of the universe. Stark, positiv och hoppfull.

Min läkare är underbar. Jag frågade vad jag skulle göra den närmsta tiden. Om jag skulle använda ägglossningtest, när vi bäst ska ha sex och om hur jag ska veta om det finns ägglossning eller inte. Hon log mot mig, ja, man ser det på hennes ögon fast hon bär mask. Hon sa att nu ska jag bara njuta av livet, försöka gå ner i vikt på ett snällt sätt och älska med min man när andan faller på och inte enligt något schema.

Dags för beach 2017??

beach 2017
Nu börjar det. Den vidriga hetsen om att man ska komma i form, gå ner fem kilo på 3 veckor, börja någon diet, allt för “att man ska slippa gömma sig i vassen”. Jag har så mycket att säga kring det här och vet liksom knappt vart jag ska börja. Jag kan börja med att konstatera det uppenbara, fuck beach 2017! Det är det djävligaste som någon kommit på och det enda det gör är att få kvinnor att hata hur de ser ut. Det är helt orimligt att sommarmånaderna ska gå ut på att kvinnor ska hitta på ursäkter för att slippa stranden, leta täckande plagg och lägga energi på att lida istället för att njuta där på stranden.

Om du vill gå ner i vikt, fine, gör det. Men beach 2017 är inte rätt anledning. Att enbart gå ner i vikt för att möta sommaren är en kortsiktig lösning och efter sommaren går man ändå upp allt igen. Om du verkligen vill gå ner så måste du ha det som en livsstil. Lägga om kosten, hålla koll på vad du äter och träna regelbundet.

Det finns något så djupt ojämställt i beach 2017. När männen känner sig så pass fria att de kan gå in på ica enbart iförda badshorts ska kvinnor svettas med saronger, långa t-shirts och cover-ups. När männen får säga “ah äntligen semester” och dricka öl, grilla och äta gott ska kvinnor välja vatten, njuta av grillad fisk med sallad och bara äta jordgubbarna. Grillad fisk, sallad och jordgubbar är ljuvligt men det är inte ljuvligt om det betyder att man sitter på semestern och känner sig ledsen för att man inte kan slappna av för att kaloriräknandet alltid är igång.

Jag ser ut som jag gör. Ibland tar tankar på komplex över och ibland tror jag att jag är Victoria’s secret supermodeloftheuniverse. Som kvinna är det nog dessvärre omöjligt att vara helt immun mot kroppsideal då det är ständigt närvarande i samtal i det offentliga rummet och i den reklam som ideligen pumpas ut. Men fine, säg att jag aldrig kommer bli lika fri i sinnet som en man, det jag ändå kan göra är att bara gå till stranden ändå. För det finns ingen mening med att jag åker till Kreta en vecka om jag spenderar hela veckan med att kohandla om vad jag äter, undviker att fastna på semesterkorten och gömmer mig i skuggan i någon lång kaftan. Speciellt inte om det enda jag vill är att sprida ut mig i solen, få en bränna, simma, bada, leka i poolen, vara fri.

Som sista grej vill jag också påpeka att alla är så sjukt upptagna med sig själva och hur man själv ser ut på stranden, så ingen har tid att bry sig om någon annan. Och säg att någon skulle ha en kritisk tanke om mitt utseende, vad rör det mig i ryggen. Den människan vet inget om mitt liv, känner inte mig och är helt ärligt en förskräcklig människa som dömer en människa på utseendet. Jag tycker jag är fin, smart, bra och värdefull. Min kropp är inte det tempel det kanske borde vara men jag har 20 års ätstörningar bakom mig och därför ser jag idag ut som jag gör och är som jag är. Jag måste acceptera det. Jag har fått livet tillbaka och måste se till att ta tillvarata min tid här på jorden. Inte gömma mig i vassen.