Tagged: viktnedgång

Vecka 6 i min mat- och träningsutmaning och fråga frida: hur gör man en livsstilsförändring och hur behåller man uthållighet?

Nu är det 11 dagar kvar av min mat- och träningsutmaning och jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Jag minns när jag skulle börja med detta och det kändes nästan oöverstigligt med 8 veckor! Jag är stolt över två saker. Dels att jag verkligen gjort mitt yttersta för att följa programmet men också för att jag valt att lyssna inåt i stor utsträckning. Nu mot slutet av programmet börjar träningen bli väldigt mycket och tidskrävande och då känns den inte särskilt kul. Jag upplever att den blir, för mig, hetsig, och då väljer jag att trappa ner den lite. Jag vill nämligen vårda den träningsglädje som jag fått tack vare det här programmet. Nu är tanken att vi ska maxa hela vägen in i kaklet för att gå ur programmet med bästa möjliga resultat. Och för dem som gillar det så är det toppen, men jag gillar inte det. Då tappar jag fokus på att det här är ett sätt att leva och går in i quick fix mode.

Igår var jag ledsen, hängig, trött, PMS:ig och utmattad efter en dag av vabb och tjaffs. Godisskåpet var så otroligt lockande. Jag gick till David och sa som det var. Han gav mig alla de argument som jag i stunden inte kunde ge mig själv. Jag kände mig arg, frustrerad och att det var hemskt synd om mig. Men inne i mig finns den här djupa längtan efter kvinnan jag vill vara och hon känsloäter inte. Hon gör bara inte det! Så jag avstod. Jag kände mig inte duktig. Jag kände mig inte som en bättre person som avstod godis. Men jag kände mig stark. Att jag bestämmer över mitt huvud och att jag lärt mig hantera mina känslor och rida ut dem. Jag kände mig lättad som lyckades bespara mig alla de tvivelaktiga känslor som för mig uppstår när man hanterat känslor med mat. Det är den stora vinsten för mig. Det gör mig mer stolt än något annat.

Jag fick en fråga av en av er. “Hur gör man en livsstilsförändring och hur behåller man uthållighet?”. Eftersom jag är mitt i en livsstilsförändring och kämpar med uthållighet så tänkte jag att det kunde vara passande att svara på detta när man står i stormens öga.

Svaret på hur man gör en livsstilsförändring är att hitta ditt “varför”. Det måste gå djupare än “jag vill bli smal”, “jag vill känna mig fin”, “jag vill få bra kondition”. Mycket mycket djupare än så. Jag klarade för första gången att göra denna livsstilförändring för att mitt varför är otroligt skrämmande. “Jag vill gå ner i vikt så att vi kan få IVF så att Davids och mitt äktenskap aldrig kantas av bitterhet från hans sida för att hans fru inte kämpade för ett till gemensamt barn”. Du kan tycka vad du vill om mitt varför och det är helt ok. Ens varför måste vara otroligt personligt och starkt. Min vilja av att göra David lycklig, att ha ett starkt äktenskap och min rädsla för att någon av oss ska leva med bitterhet är mitt varför. Mitt andra varför är “jag vill leva i total frihet”. Jag orkar inte leva mer med känsloätande, tvivel kring mat, oro över min framtida hälsa, obekväm när min tjocka rumpa inte riktigt får plats i flygplansstolen osv.

Jag vill inte vara särskilt smal. Jag vill mest vara vanlig, vad det nu är. Jag vill kunna gå in i vilken affär som helst och veta att i vart fall den största storleken på plaggen kommer passa mig. Jag vill kunna åka alla karuseller med Estrid (det kommer aldrig hända men jag vill veta att min kropp inte är i vägen). Jag vill känna min kropp och veta vad törst, hunger och mättnad på riktigt känns som. Jag vill kunna springa milen. Jag vill känna att jag är sundhetens gudinna! (ja, varför nöja sig med att man är en sund morsa liksom!?).

Vad vill du förändra i ditt liv? När du vet det börjar du tänka ut ditt varför. Sen kommer vi till den svåra biten. Uthållighet.

Uthållighet behöver inte vara så svårt har jag märkt. Genom att minska mina valmöjligheter, ha en “nu köttar jag detta”-mentalitet, mycket mutor och belöningar och total ärlighet mot vänner och familj har jag fått mycket gratis. Jag ser det som en livslång resa och därför är inget någonsin “kört”. Det gör inget om jag missar ett träningspass eller gör ett avsteg från min plan. Men innan jag gör avsteget ställer jag mig frågan: “tänk igenom avsteget noga och svara ärligt, hur kommer jag må långsiktigt när jag gjort detta avsteg”. Om svaret är att jag är medveten om avsteget och det kommer kännas bra i det långa loppet så gör jag det. Men oftast har mitt svar varit att det kommer kännas bra i stunden men efteråt kommer jag gräma mig för att jag inte hedrade mina åtaganden. Då VÄLJER jag att hålla mig till planen. Ingen tvingar mig. Det är inte synd om mig. Jag gör ett medvetet val. Det är empowering!

När jag gjort avsteg från planen som efteråt visade sig inte skänka mig glädje är jag snäll mot mig själv. Jag hänger inte upp mig på det, men jag analyserar noga varför jag gjorde avsteget. Och försöker göra en plan för hur jag kan agera annorlunda nästa gång jag befinner mig i en liknande situation.

Mest av allt försöker jag njuta på vägen. Göra resan speciell och härlig. Unna mig massage, kläder och upplevelser.

Vecka 5 i min mat- och träningsutmaning.

Jag har nu gjort mer än halva utmaningen och jag har så otroligt många tankar och känslor. Jag drabbas av jämförelse med de andra deltagarna och kan känna mig dålig när mina resultat inte är som deras. Samtidigt känner jag en otrolig mental styrka där jag VET vad som är bäst för mig. Jag vet att jag kan göra som jag alltid gjort tidigare, dvs kortsiktig och destruktivt, eller med det mindset jag har idag, dvs långsiktig och hållbart.

Jag kommer när dessa 8 veckor är över hålla en live där jag svarar på alla era frågor. Då kommer jag ge ett slutgiltigt svar på vad jag tyckte om det här programmet. Men snart är det över och det känns skönt. Jag är helt säker på att jag kommer klara det för det är bara tre veckor kvar och det var svårare i början när det kändes som jag skulle göra det här så otroligt länge. Nu kan jag känna vittring på slutet och vägrar falla vid målsnöret. Och det gör mig stolt, för det jag främst ville bevisa för mig själv är att jag har pannben. Men inom rimliga gränser.

Jag är glad att jag har en stor respekt för mig själv. Jag ser vissa som gör andra träningsutmaningar som tränar fast de är sjuka vilket känns helt galet. Jag tycker det är destruktivt. Man kan ju få inflammation i hjärtmuskeln. Likaså vill jag inte gå hungrig. Det känns så ovärdigt. Och kanske det är vad som krävs för en snabb viktnedgång, men då är en sådan viktnedgång inte för mig. Jag tror att detta dock gjort att jag inte gått ner fullt så mycket än så länge som jag hade förväntat mig. Stundtals gör det mig uppgiven och stundtals känner jag mig stark i att jag ändå till syvende och sist vet vad som känns bäst för mig.

Vad jag vet med säkerhet vet är att det iallafall inte går att gå ner i vikt och sedan bli lycklig. Man måste vara lycklig först för att kunna göra förändringarna.

Jag längtar efter att träna och känner mig rastlös nu när jag är sjuk. Vi får våra veckoutmaningar och jag är så taggad på att köra dem med min pappa. Så fort jag är frisk så jag komma igång igen!

Vecka 4 i min mat- och träningsutmaning.

Nu har jag gjort halva min mat- och träningsutmaning och det har verkligen varit en utmaning! Och jag har gett upp hundra gånger, men bara i fem minuter och sedan hoppat upp på hästen igen. Och det är pannben för mig. Förr hade jag gett upp, och då under en längre tid. Vad jag insett under denna fjärde, ganska svåra vecka, var att alldeles oavsett vilken utmaning eller förändring man gör så är stöd så otroligt viktigt. Det kan kännas pinsamt att till sin närhet berätta om en förändring man vill göra. För vad ska de tycka?

Men alldeles oavsett om det handlar om träning, hitta kärleken, börja ett särskilt intresse, säga upp sig eller bosätta sig i en husvagn så ÄR det så skönt att dela det med andra. För det är först då de kan hjälpa dig på det sätt DU behöver. Om du inte lägga korten på bordet kan de bara känna sig fram till vad du behöver och då kan det lätt bli fel.

Min familj har varit ett otroligt stöd när det kommer till träningen. Och största stödet har David varit. Jag hade nog aldrig klarat detta utan honom. Min akilleshäl är maten och att jag inte gillar att laga den. Det är dödstråkigt och det gör att jag är benägen att hoppa över mål för att jag helt enkelt inte pallar fixa. Varje gång jag känner så har jag sagt till David och han har fixat till mig. Det är mentalt skönt också för då känns det som att den här IVF-resan är lite jobbig för honom också. Att det inte bara är jag som gör jobbet. Nu gör vi båda jobbet, på olika håll, och möt i mitten mot målet.

Återigen har min irriterande kortsiktighet gjort sig påmind. Jag stirrar mig blind på vågen och blir frustrerad när inget händer. Jag ser bara vad vägningen innan sa och glömmer bort att se helheten. Jag vet att detta inte är positivt från mig, och hade jag inte gjort denna så viktfokuserade IVF-resa hade jag slängt vågen. Men nu är det som det är och jag försöker göra det bästa av det. Denna kortsiktighet gör att jag tänker och analysera detta hela tiden och det är så dränerande. Det har påverkat mitt humör på sistone. Dränerad, trött och håglös.

Men idag var jag hos vår IVF-läkare för en äggledarspolning och både hon och sköterskan ÖVERRÖSTE mig med beröm för den viktnedgång jag haft hitintills och det kändes så bra. Det är lite larvigt kanske men jag kom in och kände mig misslyckad och gick därifrån med förnyad energi och ett nytt jävlar anamma. En av er läsare skrev till mig på instagram, att hennes motto under hennes IVF-resa var “I can do hard things” och det lät så jäkla coolt och häftigt. Nu går jag in i vecka fem med jävlar anamma och en känsla av att I can do hard things!

Vecka 3 i min mat- och träningsutmaning

Nu har det gått tre veckor. I början av vecka tre var det kämpigt. Jag kände mig hungrig, matt och yr. Jag kände att om det kommer fortsätta på det här sättet var jag beredd att kasta in handduken. Innan jag kastade mig ner i tyck-synd-om-träsket så tog jag ett steg tillbaka och analyserade situationen. Jag hade inte känt såhär de två tidigare veckorna, var något annorlunda denna vecka? Och givetvis var det så. Jag hade PMS och inväntade att om en vecka få min mens och jag hade slarvat med vattnet och inte druckit så mycket som vi ska göra. Jag ökade på vattnet och mycket riktigt det blev genast bättre.

Dagen efter att jag fokuserat på vattnet var jag fit for fight igen. Och nu är jag tillbaka på banan och känner att det här fungerar hur bra som helst. Oavsett vad för livsförändring man gör är stödsystem så himla viktigt. Och jag har verkligen verkligen fått känna på det. David är otroligt stöttande och lagar i princip all mat och så fort jag ber honom att göra mellis till mig så fixar han. För jag har en tendens att bortprioriterat dem och det får jag inte. Det är så himla viktigt att jag äter alla mina mål om dagen för att hålla blodsockernivån stabil. Och min familj! Mamma, pappa och syrran är så taggade att träna med mig. Det gör att träning har blivit riktigt kul för vi gör det ihop. Pappa tar inspiration från mina träningspass och tar in vissa övningar i den träning han är ledare för. Det känns bra. Som att jag kan tillföra något inom träningsvärlden. En ovan känsla för mig. Men som känns väldigt väldigt bra.

Jag har fått blodad tand på träningen när jag märker att det ger resultat. Jag känner mig starkare och att jag har bättre flås. Jag längtar efter annan mat. Men jag känner mig inte förfördelad. Jag accepterar att det är såhär det är nu och att jag kan välja. Jag behöver inte göra det här, men just nu vill jag. Och nu känner jag att jag snart gjort halva utmaningen och det gör mig sjukt taggad att se detta i mål. För att korsa mållinjen med vetskapen om att jag klarade det kommer göra under för mitt självförtroende.

Vecka 2 i min mat- och träningsutmaning

Nu har jag gjort den andra veckan i min utmaning och tänkte ge er en liten uppdatering. Det som varit den stora skillnaden på vecka två jämfört med vecka 1 är att jag i vecka två var frisk från min förkylning och äntligen kunde träna. Den gångna veckan har jag alltså tränat varje dag. Och det har varit ganska så odramatiskt. Jag har tränat själv och ibland med pappa och ibland med övriga familjen. Det har faktiskt varit ganska roligt att träna mycket. Jag är otroligt lättad över att min ångest kopplad till träning nu är helt borta. Det är ju något som jag jobbat med långt innan jag började den här utmaningen, men som sätts på prov nu när jag tränar så ofta.

En annan utmaning är att jag varit mycket mer hungrig vecka 2 än vecka 1. Det ogillar jag starkt så jag har försökt komma fram till vad det är för hunger jag känner. Dels tror jag att jag valt lite för lätta mellanmål för den mängd träning jag gör. Så jag har ökat upp på ägg. (tvek om jag någonsin kommer äta ägg och turkisk yogurt efter detta…). Jag ska också ha mens om några dagar och jag tror att även det varit en bidragande faktor till min hunger. För jag har inte varit hungrig punkt. Utan mer hungrig på rött kött, potatis, pasta och ris. Du vet, rejäl mat! Sen har jag även svårt att få i mig mängden vatten vi ska dricka vilket givetvis också påverkar matsmältningen.

Jag känner mig dock glad och stabil i detta. Jag har inte ångest eller tendenser till destruktiva tankar. Men sen ska jag inte heller påstå att detta är helt okomplicerat. Detta är ett, i mitt tycke, ganska extremet program. Och det passar perfekt om man som jag har ett konkret, sunt och positivt mål. Men om det är en livsstilsförändring man är ute efter så tror jag på att skynda långsamt.

Två veckor in och vissa dagar känner jag att jag kan göra det här för alltid. Andra dagar känns det oöverstigligt att det är sex veckor kvar. Men som vi får höra av vår PT, en dag i taget! Något riktigt positivt som kommit ur detta än så länge är att min hy är strålande! Även så mitt humör! Jag känner mig glad, sprallig och energifylld! Estrid har, vilket var oväntat, direkt märkt om jag äter annorlunda och då är svaret fortfarande att vi äter rester (vilket iv ju faktiskt gör!) eller att mammas träningsutmaning ger mig mer muskler och att musklerna behöver lite annorlunda mat just nu. Det är alltså NOLL prat om vikt, kilon osv. I hennes värld är jag samma tjocka gosiga mamma som innan! =)

Jag har 6 kilon kvar att gå ner till vår IVF-gräns. Vilket känns väldigt bra. Vi närmar oss nästa etapp på vår resa och jag ser väldigt mycket fram emot det. Jag fick en fråga om jag kommer fortsätta gå ner i vikt efter att jag nått IVF-vikten och då är mitt svar att jag inte vet. Jag tror det kommer bli så på ett naturligt sätt. För det som gjorde mig tjock, känsloätande och sköldkörtelsjukdom. är nu borta. Men jag kommer aldrig jaga en viss siffra eller ett särskilt mått. Jag ser mest bara fram emot att leva balanserat, hålla igång träningen och kanske äntligen äntligen kunna springa en hel mil UTAN ATT STANNA ELLER GÅ EN ENDA GÅNG! Det är en dröm jag har.

En annan sak jag vill skriva om är hur fin min familj är. Det är de ju såklart alltid men i vissa hänseenden, särskilt kring träning och motion, har jag känt mig så himla utanför. Pappa, mamma och Paula har alltid tränat, tränat tillsammans och haft en träningsglädje. Och de har så gärna velat att jag skulle dela den med dem. Vilket jag inte kunnat för det var bara sådan ångest för mig. Men sekunden jag bad dem träna med mig, efter åratal av att jag tackat nej till deras inbjudningar, ställde alla upp direkt. Och det är en boost att jag är den som får leda dem i mina träningsprogram. Att vi kan dela det här och att de får mig att känna mig bra och stolt. Ni är många som vill träna med era familjer men ni vågar inte för ni skäms. Det enda jag kan säga är “var ärlig”. Min pappa vill springa med mig men jag säger nej. För jag är inte redo. Jag är fortfarande så dålig och långsam på att springa att det kommer inte kännas lustfyllt att springa med honom. jag kommer känna mig ledsen. Så i väntan på det tränar vi annat ihop. Men dagen jag ber farsan ta med mig ut på en runda så vet jag med 100% säkerhet att han finns där med löparskorna redo och en perfekt pappa-dotter-slinga att springa tillsammans.

En möjlig förklaring till min viktuppgång?

Härom veckan fick jag ett samtal från vår fertilitetsläkare. Hon berättade att efter två olika blodprover kunde hon konstatera att jag lider av en autoimmun sjukdom som heter autoimmun hypetyreos. Då har man en inflammation i sköldkörteln och immunförsvaret skapar antikroppar som förstör sköldkörteln. En av de vanligaste symptomen för detta är viktuppgång eftersom den förstörda sköldkörteln medför en försvagad ämnesomsättning.

Det är ingen allvarlig sjukdom och jag är inte ledsen. Tvärtom tycker jag att det förklarar så himla mycket. Jag vet med mig att jag haft en kost som varit lite extra unnig och att min träning inte varit regelbunden. Men tanken har ändå slagit mig flera gånger att jag inte tycker min viktuppgång varit i relation till min livsstil.

Eftersom sköldkörteln är superviktig när man ska bli gravid och början av graviditeten (who knew!?) har jag nu fått medicin som jag ska äta under en längre tid. Kanske för alltid. Det får tiden utvisa. Den autoimmuna sjukdomen har som det ser ut gått tillbaka, men antikropparna är på en väldigt hög nivå. Därför vet vi inte hur min medicinering kommer se ut i framtiden.

Medicinen jag tar kommer bland annat hjälpa till att få tillbaka en naturlig ämnesomsättning och jag hoppas att det kan hjälpa mig lite extra i den viktnedgångsprocess som jag just nu håller på med. Jag känner mig så tacksam för den svenska vården. Det är snabbt och enkelt, medicin skrivs ut och går på högkostnadsskydd och läkarbesöken gör detsamma. Medicin går att beställa online och få i brevlådan. Det finns så väldigt mycket hjälp att få och det gör mig så glad. Jag känner mig väldigt väl omhändertagen och respekterad.

Så även om det var ett oväntat besked från läkaren, och det först lät lite skrämmande, är jag faktiskt trygg, lugn och till och med glad. Jag tror det kommer hjälpa mig mycket att ha fått en diagnos och medicin för att åtgärda det.

Den uteblivna äggledarspolningen.

Igår var jag tillbaka hos doktorn för att göra en äggledarspolning. Jag kände mig väldigt nervös inför det hela. Det blev dock ingen spolning. Min livmoderslemhinna var för tjock och måste genom medicin stötas ut i form av en blödning. Ja, lite medicinskt och tekniskt men typ så kan man förklara det. Det hänger ihop med utebliven ägglossning och varför den har uteblivit vet vi inte. Det kan ha med min övervikt att göra. Först när den underbara doktorn sa att östrogen lagras i fettet hos överviktiga vilket kan påverka ägglossningen kände jag ett sting av skam. Det där jävla fettet liksom. Men inom någon sekund tog jag mig själv tillbaka. Den där primitiva skammen är inte mitt defaultläge längre.

Jag blir inte lyckligare, eller smalare för den delen, av att vara arg och besviken på mig själv. Det är inte heller så att vi VET att detta har med min vikt att göra. Läkaren utgår från statistiska troliga anledningar. Jag kände mig dock inte besviken av att undersökningen inte blev av. Jag har ingen stress. Det verkar som att jag har gott om ägg och jag får ju ändå ingen behandling förrän jag gått ner i vikt. Nu ska jag ta medicin, få igång en blödning och sen göra ett nytt försök om ca två veckor.

När jag satte mig i bilen hem kände jag lycka. Vilken resa jag gjort. Från den otroliga skammen jag kände inför min kropp under min graviditet och förlossning. Till att idag gå runt, ännu tjockare, och känna mig värdig. När jag kom hem stod det fotojobb på schemat. Jag skulle fotas i trosor. Avklätt med valkar, gropar och bristningar. För några år sedan hade det inte gått. Jag hade varit så färgad av läkarbesöket att jag avskydde min kropp. Idag gick fotograferingen så sjukt bra. Jag kände mig som en supermodel of the universe. Stark, positiv och hoppfull.

Min läkare är underbar. Jag frågade vad jag skulle göra den närmsta tiden. Om jag skulle använda ägglossningtest, när vi bäst ska ha sex och om hur jag ska veta om det finns ägglossning eller inte. Hon log mot mig, ja, man ser det på hennes ögon fast hon bär mask. Hon sa att nu ska jag bara njuta av livet, försöka gå ner i vikt på ett snällt sätt och älska med min man när andan faller på och inte enligt något schema.

Dags för beach 2017??

beach 2017
Nu börjar det. Den vidriga hetsen om att man ska komma i form, gå ner fem kilo på 3 veckor, börja någon diet, allt för “att man ska slippa gömma sig i vassen”. Jag har så mycket att säga kring det här och vet liksom knappt vart jag ska börja. Jag kan börja med att konstatera det uppenbara, fuck beach 2017! Det är det djävligaste som någon kommit på och det enda det gör är att få kvinnor att hata hur de ser ut. Det är helt orimligt att sommarmånaderna ska gå ut på att kvinnor ska hitta på ursäkter för att slippa stranden, leta täckande plagg och lägga energi på att lida istället för att njuta där på stranden.

Om du vill gå ner i vikt, fine, gör det. Men beach 2017 är inte rätt anledning. Att enbart gå ner i vikt för att möta sommaren är en kortsiktig lösning och efter sommaren går man ändå upp allt igen. Om du verkligen vill gå ner så måste du ha det som en livsstil. Lägga om kosten, hålla koll på vad du äter och träna regelbundet.

Det finns något så djupt ojämställt i beach 2017. När männen känner sig så pass fria att de kan gå in på ica enbart iförda badshorts ska kvinnor svettas med saronger, långa t-shirts och cover-ups. När männen får säga “ah äntligen semester” och dricka öl, grilla och äta gott ska kvinnor välja vatten, njuta av grillad fisk med sallad och bara äta jordgubbarna. Grillad fisk, sallad och jordgubbar är ljuvligt men det är inte ljuvligt om det betyder att man sitter på semestern och känner sig ledsen för att man inte kan slappna av för att kaloriräknandet alltid är igång.

Jag ser ut som jag gör. Ibland tar tankar på komplex över och ibland tror jag att jag är Victoria’s secret supermodeloftheuniverse. Som kvinna är det nog dessvärre omöjligt att vara helt immun mot kroppsideal då det är ständigt närvarande i samtal i det offentliga rummet och i den reklam som ideligen pumpas ut. Men fine, säg att jag aldrig kommer bli lika fri i sinnet som en man, det jag ändå kan göra är att bara gå till stranden ändå. För det finns ingen mening med att jag åker till Kreta en vecka om jag spenderar hela veckan med att kohandla om vad jag äter, undviker att fastna på semesterkorten och gömmer mig i skuggan i någon lång kaftan. Speciellt inte om det enda jag vill är att sprida ut mig i solen, få en bränna, simma, bada, leka i poolen, vara fri.

Som sista grej vill jag också påpeka att alla är så sjukt upptagna med sig själva och hur man själv ser ut på stranden, så ingen har tid att bry sig om någon annan. Och säg att någon skulle ha en kritisk tanke om mitt utseende, vad rör det mig i ryggen. Den människan vet inget om mitt liv, känner inte mig och är helt ärligt en förskräcklig människa som dömer en människa på utseendet. Jag tycker jag är fin, smart, bra och värdefull. Min kropp är inte det tempel det kanske borde vara men jag har 20 års ätstörningar bakom mig och därför ser jag idag ut som jag gör och är som jag är. Jag måste acceptera det. Jag har fått livet tillbaka och måste se till att ta tillvarata min tid här på jorden. Inte gömma mig i vassen.