Jag slängde den duktiga flickan ut genom fönstret

Ni vet den där högpresterande, utbildade, betygsjagande duktiga tjejen? Jag var den tjejen, men inte längre. Jag slängde helt sonika ut henne genom fönstret och om jag känner henne komma tillbaka smäller jag snabbt igen fönstret och drar för gardinen. För så mycket avskyr jag den duktiga flickan. Jag har insett att hon gav mig ingenting, hon bara tog. Ju mer jag försökte prestera, desto mer utmattad blev jag. När den duktiga flickan försvann blev jag ironiskt nog mer effektiv och presterade mer och bättre, just för att jag hade energi över. Förr sög den duktiga flickan i sig allt. Det var ett evigt ältande om att man inte dög, man borde fått högre betyg, man borde inte ätit si och man borde ha städat mer så allt var perfekt innan gästerna kom. Det är ju det ordet som allt handlar om. Perfekt. Vilket trams egentligen! Och så urbota korkat att tro att något kan vara perfekt och än mindre att allt kan vara perfekt.

Good enough, det funkar för mig. Göra sitt bästa utifrån stundens förutsättningar. Det räcker för mig. När jag började leva såhär blev allt så mycket roligare. Orden måste och borde byttes ut mot vill och önskar. Det blev enklare att andas och enklare att leva för allt trissades inte upp så. Allt blev inte så jäkla på liv och död. 

Men, jag vill höja ett varningens finger. För duktiga flickor finns överallt och de har en tendens att smitta. Nu för tiden umgås jag med härliga tjejer men stundtals befinner jag mig i en situation med en eller flera duktiga flickor och jag luktar mig till dem direkt. Spända, oroliga och konstant på jakt efter perfektion. De är lättkränkta och ängsliga och stundtals oerhört självupptagna. Helt plötsligt har man smittats och man känner sig inte alls härlig längre utan börjar reflektera över sina egna lår eller sin gamla soffa som både är ful, sliten och omodern. Det är uttröttande att umgås med duktiga flickor och mellan dig och mig ska jag ärligt säga att jag skyr dem som pesten. Livet är för kort och jag vill leva härligt, inte ligga på min dödsbädd och inse att inget var härligt utan att allt bara var en jakt på ett perfekt liv. 

Författare: Frida Kummerfeldt

Här får du en livstilsblogg med fokus på female empowerment, mode, inredning och feminism. Min blogg ska du läsa om du vill må bra.

Prenumerera
Notis om
guest

7 Comments
äldsta
nyaste mest röstade
Inline Feedbacks
View all comments
frökensöt
8 år sedan

min mamma städade typ jämt när jag var liten idag vet vi ju att det berodde på att hon och pappa inte hade det så bra. När Viggo låg i min mage flyttade vi till huset, fick vattenskada blev utan golv i köket i 3 månader jag ville boa, bädda, fixa låg i sängen och grinade när hantverkare dammade ner och jag inte fick städa på en gång, vi kunde även skratta åt det men jag mådde verkligen illa. Tack för att du tycker vårt hem låter fint <3 tyvärr bor jag ju för långt bort för att komma till dig men jag är där i tanken på ditt mamma meeting 😀

Frida Svensson
8 år sedan

Tack hjärtat! <3

Frida Svensson
8 år sedan

kämpa på! livet blir å mycket härligare! och så slipper man se sina barn ärva skiten! KRAM!

Frida Svensson
8 år sedan

vadå, fick du en riktig psykos? hur funkade det? Det är så sant att man har ett tacksamt och förlåtande öga mot andra men mot sig själv är man så hård. Helt i onödan. För när folk kommer hem till oss vill de ju må bra, inte mötas av en uppstressad värdinna som med svetten lackande förtfarande står och fejjar. Jag tror på att fokusera på allt man har istället för allt man inte har. För det kommer alltid vara, oavsett hur mycket pengar, myranstolar eller renhorn man har, att man inte har allt. Bättre att glädjas över allt det man faktiskt har. Jag tycker ett hem låter ljuvligt. Fyllt av kärlek! och det är bra mycket viktigare än att fylla det med design!

Käthe
8 år sedan

Vilket bra inlägg!

Njut Av Livets Goda Ting
8 år sedan

Härligt för dig att du lyckt komma ifrån den duktiga måste, flickan.
Jag hoppas också att jag kommer dit…. snart!
Stor kram
Jessica

frökensöt
8 år sedan

JA huu så hemskt det är och jag rabbades av en psyskos av städmani när jag väntade Viggo och jag har än idag delar av den..damm har jag svårt för- men brukar tänka "kollar jag efter damm hemma hos andra?" svaret ä rju nej definitivt inte jag är ju där för att umgås med dem! Så varför ska folk kolla in mitt damm? och min avänner gör det INTE men så klart finns de duktiga fina flickorna även i min vänkrets men jag mår alltid illa efteråt, känner det som att vi har inga pengar vi har inte myran stolar och exakt rätt renhorn på väggen, vi råkar äga en å annan ikea möbel och en massa kärt arvegods men när jga ser med deras glasögon då är det bar skit.. Men vad har vi då? Vi har så fullt av kärlek här i vårt hus som alladuktiga så fint ska påpeka är för litet. Jo vi kommer aldrig ha råd med ett hus som har sex sovrum stort kök, tre badrum, mega välstädat garage osv. Men vi har barn som inte kan sova utan sina syskon i samma rum, vi har en son som gärna har eget rum på dan men när han ska sova frågar efter Idun i spjälsängen. Vi har ett hus med "ärr" från ett familje liv där alla tar plats och får ta plats <3

7
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x