Category: Livet

Den uteblivna äggledarspolningen.

Igår var jag tillbaka hos doktorn för att göra en äggledarspolning. Jag kände mig väldigt nervös inför det hela. Det blev dock ingen spolning. Min livmoderslemhinna var för tjock och måste genom medicin stötas ut i form av en blödning. Ja, lite medicinskt och tekniskt men typ så kan man förklara det. Det hänger ihop med utebliven ägglossning och varför den har uteblivit vet vi inte. Det kan ha med min övervikt att göra. Först när den underbara doktorn sa att östrogen lagras i fettet hos överviktiga vilket kan påverka ägglossningen kände jag ett sting av skam. Det där jävla fettet liksom. Men inom någon sekund tog jag mig själv tillbaka. Den där primitiva skammen är inte mitt defaultläge längre.

Jag blir inte lyckligare, eller smalare för den delen, av att vara arg och besviken på mig själv. Det är inte heller så att vi VET att detta har med min vikt att göra. Läkaren utgår från statistiska troliga anledningar. Jag kände mig dock inte besviken av att undersökningen inte blev av. Jag har ingen stress. Det verkar som att jag har gott om ägg och jag får ju ändå ingen behandling förrän jag gått ner i vikt. Nu ska jag ta medicin, få igång en blödning och sen göra ett nytt försök om ca två veckor.

När jag satte mig i bilen hem kände jag lycka. Vilken resa jag gjort. Från den otroliga skammen jag kände inför min kropp under min graviditet och förlossning. Till att idag gå runt, ännu tjockare, och känna mig värdig. När jag kom hem stod det fotojobb på schemat. Jag skulle fotas i trosor. Avklätt med valkar, gropar och bristningar. För några år sedan hade det inte gått. Jag hade varit så färgad av läkarbesöket att jag avskydde min kropp. Idag gick fotograferingen så sjukt bra. Jag kände mig som en supermodel of the universe. Stark, positiv och hoppfull.

Min läkare är underbar. Jag frågade vad jag skulle göra den närmsta tiden. Om jag skulle använda ägglossningtest, när vi bäst ska ha sex och om hur jag ska veta om det finns ägglossning eller inte. Hon log mot mig, ja, man ser det på hennes ögon fast hon bär mask. Hon sa att nu ska jag bara njuta av livet, försöka gå ner i vikt på ett snällt sätt och älska med min man när andan faller på och inte enligt något schema.

Tankar efter besöket hos fertilitetsläkaren.

Igår var vi och gjorde ett nytt försök hos en fertilitetsläkare. Denna gång hade vi verkligen kommit rätt och fick träffa både en läkare och en sjuksköterska. Fick jag frågor om min vikt? JA! Var det mycket prat om vikt? JA! Kände jag mig ledsen en enda gång? NEJ! Jag kände mig fantastisk efter läkarbesöket. Så glad, positiv, motiverad och peppad! Jag sa till läkaren det jag hade planerat att säga, nämligen att jag är medveten om min vikt och hur den spelar roll inom ramen för en sådan här process, men att jag önskar att våra problem utreds på fler sätt än kopplat till min vikt. Och svaret på detta var att vi givetvis skulle få all möjlig hjälp och den totala utredningen.

Nu är vi inne i ruljansen och ska göra en utredning på varför vi inte fått ett syskon till Estrid. Vi fick massor av information om vad som kan vara problemet och kommer få göra en full utredning. Givetvis talade vi om min vikt av den enkla anledningen att vi kommer inte få någon som helst behandling så länge mitt BMI är över 35. Och just nu är det på 39. Jag kände ingen skam eller skuld. Jag fick information på ett sakligt sätt och förstod att det ingår i läkarens medicinska skyldighet att berätta de här sakerna för mig. Så konkret vet jag att jag måste gå ner 13 kilo för att nå BMI 35. Det är först i augusti som resultatet på Davids spermieprover kommer meddelas och den tidsutdräkten gör mig ingenting alls. För 3-4 månader är precis vad jag behöver för att nå, eller åtminstone komma nära, BMI 35.

Jag har oroat mig en tid för att jag fått ett bakre framfall efter min sfinkterruptur. Min läkare undersökte mig och sa att ja det finns ett litet framfall men som med knipövningar inte ska ställa till besvär. Jag hade också många äggblåsor och ingen vet varför, men jag kände mig mäkta stolt över min ena äggblåsa på 14 mm! Det kan vara så att jag inte har ägglossning regelbundet vilket kan vara kopplat till min övervikt. Men återigen så kände jag ingen skam för jag kände att läkaren tar ett helhetsgrepp om mig och aldrig en enda gång snöade in på min vikt. Nu vet jag konkret vad som ska göras. Och antingen går jag ner i vikt och vet att jag gjorde vad som krävdes. Eller så går jag inte ner i vikt men då kan jag inte heller gnälla över att vi inte fick prova all behandling som erbjöds.

Jag bar detta till läkarbesöket. Och när både sjuksköterska och läkare ger komplimanger för ens outfit då VET man att man har kommit till läkaren och syrran som the ONE för mig! Anledningen till att vi går privat är eftersom vi inte kan få offentlig vård eftersom vi redan har ett barn. Det innebär att utredningen kostar samma patienttaxa som i offentlig vård, men om vi sen behöver gå vidare med IVF eller annan behandling så bekostar vi det själva. Så det är ingen skillnad på själva vården, utan det handlar om reglerna kring att de som inte har några barn alls prioriteras. Likaså äe BMI-gränsen vid offentlig vård på BMI 30. Och det är för att ju “bättre normalvikt” en kvinna har desto bättre är hennes möjligheter att få en lyckad behandling. Eftersom skattebetalarna bekostar den offentliga vården har man ett lägre BMI medan det inom privatvård handlar om att jag som patient bekostar det själv och då är medveten om att jag tar risken att göra behandling vid ett högre BMI. Jag kommer sträva efter att nå BMI 30, men just nu är fokus på 35. Ett steg i taget liksom.

Jag har givetvis spenderat väldigt mycket tid på att tänka på hur jag ska gå ner i vikt utan att gammalt skit kommer tillbaka. Och jag har en plan. Jag är osäker på om jag ska dela den med er eftersom det är så lätt att det spär på dålig självkänsla, jämförelse eller att man tar min plan som ens egen. Jag tror jag kommer säga såhär. Jag kommer röra på mig mer än innan. Jag kommer tacka nej till en del som jag tidigare ätit. Jag kommer prioritera lördagsgodis framför annat snacks. Jag kommer hålla koll på energin jag stoppar i mig. MEN, och detta är den STORA skillnaden. Jag är på en helt annan mental plats nu där dessa bitar känns som en utmaning men inte som ett straff. Idag är jag så mentalt stark att jag faktiskt känner att jag inte kommer vara en slav under allt eller inget, jag kommer kunna se framgång som mer än numret på vågen och jag lever idag som kvinnan jag vill vara hade levt imorgon.

Jag har en kompis som ska göra en egen hälsoresa och vi kommer, så länge vi har en positiv inverkan på varandra, att peppa varann och göra detta ihop. Jag vill dela det fula med någon. Skammen som blossar upp när man känner hur man med nöd och näppe får plats i flygplansstolen. Hur usel man känner sig när inget från ens senaste onlinebeställning passar. Ja, ni vet det där som ni också förstår. Jag kan alltid prata med David, men han förstår inte så som ni förstår.


När vi kom hem från läkaren stod plommonträdet i full blom. Ute lös solen, himlen var knallblå och temperaturen mätte 20 grader. Och jag känner hopp. För oaktat om det blir barn eller inte så vann jag något stort på läkarbesöket. Trots samtal om det som förr var det fulaste i mitt liv satt jag där avslappnad, inlyssnade, positiv och glad.

En ruskigt tråkig vecka

Estrid är hemma hela veckan, utanför fönstret har det regnat non-stop i flera dagar, vi är inomhus och är ruskigt understimulerade och jag har massa våriga/somriga fotograferingar att göra utomhus. Snark på detta! Men, jag hetsar inte upp mig för det går inte att göra något åt situationen. Jag kan varken kontrollera vädret eller coronasituationen på Estrids förskola. Jag gör det bästa av situationen, bakar, gör egen glass, tillåter mycket iPad-tid och ber ödmjukt vädergudarna om sol imorgon. För då behöver jag det VERKLIGEN!

Det är dock fridfullt att veta att snart är vi här. Med utslagen syrén, badande barn med klapprande tänder och blåa läppar, sommarklänningar och hela utomhusdagar, shorts och sandaler. Snart är vi där. I väntan pysslar jag med mina plantor som har förvandlat köket till en djungel, dricker te och läser böcker.

Vad jag behöver mer av i mitt liv.

Som introvert har jag inte lidit så mycket av den sociala isoleringen som varit under corona. Jag har ju drömt om att arbeta hemifrån så jag har njutit av att vara hemma varje dag. Vi har inte heller ett särskilt stort socialt umgänge så det har inte förändrats särskilt mycket. Innan Corona umgicks jag väldigt mycket med min familj och det har vi fortsatt att göra, med undantag för om någon varit sjuk.

Men nu börjar till och med jag bli rejält uttråkad. Jag saknar att gå på restaurang, caféer, bruncher. Teater, musikaler, utställningar, museum, åh jag saknar att bara göra utflykter. Ta bilen till Österlen och stanna vid små smultronställen.

Som du vet är jag en stor förespråkare av tacksamhet och att fokusera på allt det man har istället för allt det man inte har. Därför har denna saknad varit en personlig utmaning för mig. Hur ska jag göra min situation bättre, hur har jag jobbat med mina tankar och hur trivs jag i nuet istället för att längta bort.

Lösningen på restaurangbesök har blivit att jag hittat lite mer komplicerade recept som David får laga åt oss. Vi blandar upp det med de vanliga pannkakorna och falukorven med stuvade makaroner. Men som i lördags. Då lagade David helt fantastiskt kött i vår Sousvide som vi att med hasselbackspotatis, bearnaisesås och en sallad. Jag hade på dagen lagt lite tid på att vaniljkoka päron och göra hemgjord saltkolasås. Det blev så otroligt gott. Sen gjorde vi extra fint med dukningen, blommorna och ljusen och vips så fick jag lite restaurangkänsla över kvällen.

Jag saknar att klä upp mig. Att bli bjuden på olika tillställningar som innebär olika slags outfits. AW:s, bloggevent, coctailpartyn, parmiddagar osv. Sagt och gjort, jag får tema-klä mig här hemma trots att det egentligen är helt vanliga dagar. Jag har faktiskt bestämt mig för att göra en 30-dagars utmaning med mig själv där jag ska filma alla mina outfits för att få in känslan och rutinen av att klä upp mig.

I brist på fester har jag också bestämt att göra temamiddagar för min familj. Spansk afton, American BBQ, fransk bistro, japansk kväll, hotellfrukost osv. Så vi får något att göra om helgerna!

Jag saknar kulturella upplevelser och lösningen har blivit att djupdyka ner i mina poddar. Jag har inte ro för tillfället att läsa och jag är dödens uttråkad av att titta på TV. Hörlurar och podd har blivit min nya favoritavkoppling. Och projekt! Jag har sett till att ha ett projekt på gång hela tiden. Just nu är det elementskydd som tar mycket av min tid.

Genom att skapa det jag längtar efter, fast anpassat efter den vardag vi har just nu, känner jag att jag kan älska och trivas i nuet och inte längta bort till något annat. Det gör mig grundad och att jag trivs med min vardag. Borta är känslor av frustration och att tiden bara rinner mellan fingrarna. Istället känner jag att mina dagar och min tid är meningsfull och givande.

Startskottet för mitt blomsterår

Äntligen har jag börjat med mina blommor. Det är fortfarande tidigt på året och jag ska inte göra misstaget att börja med mina fröer för tidigt. Men jag valde några sorter som ska börja odlas tidigt och så satte jag krukorna i mitt miniväxthus för att ge dem bästa möjligheterna.

Det är fortfarande för tidigt för att börja jobba i trädgården och tro mig, det kliar i fingrarna. Jag vill plocka ogräs, beskära rosor och buskar, sätta luktärter i jorden och tvätta trädäcket. Men det är fortfarande lite tidigt för det kan ju komma en köldknäpp eller två.

En vissnad klematis och förre årets bambupinnar vittnar om en sommar som var och som kommer komma igen.

Min odlingsbänk ska rengöras och scrubbas och den döda hortensian i den beiga krukan hoppas jag få nytt liv i. Innan jag kommer dit kan jag iallafall njuta av min lilla premiär av försådd. Det som jag började odla är:

  • aklejruta
  • löjtnantshjärta
  • sommarbegonia “super olympia bicolor”
  • salvia

Här har ni den förväntansfulla glada trädgårdsmästaren, amatör förvisso, men med fingrar som faktiskt blir mer gröna för varje år.

Fråga Frida: hur ser din träning ut?

Det här är en lite klurig fråga för mig att svara på. För i mitt huvud går jag alltid direkt till träning = gymbesök och det får jag ju inte till. Alltså går det skit med träningen. Men det är ju inte sant. Särskilt inte med tanke på att jag aktivt arbetat med att byta ut “träning” mot “rörelse”. Då blir ju frågan “hur går det med min rörelse”. Återigen kan gamla huvudspöken spela ett spratt eftersom ribban riskerar att sättas alldeles för högt. Jag borde röra mig alla dagar i veckan! Och det gör jag ju inte. Alltså så går det skit med rörelsen. Men det är ju inte sant.

Det går faktiskt ganska så bra. Jag besöker gymmet och gör mig fredagsdans, jag yogar hemma och jag försöker göra PW.s ett par gånger i veckan. Så om man slår ut den senaste tiden har jag nog snittat 2-3 rörelsepass i veckan. Och det är ju min målbild när jag tittar på en glad motionär. Är jag nöjd? Nej, jag skulle vilja få in rörelse varje dag och 2-3 träningspass. Men om man jämför där jag var för några år sedan och att jag aldrig någonsin kunde känna positiva känslor vid rörelse har jag gjort en fantastisk resa.

Och jag är kvar på resan. Istället för att bli nedslagen och hängig för att jag inte gör det rätt, så ser jag på min resa med nyfikenhet. Om jag kommit den bit redan, var är jag om ett halvår? Jag försöker hela tiden fokusera på det jag gör istället för det jag inte gör och så har jag kvinnan jag vill vara i mina tankar hela tiden. Då håller jag mig positiv och motiverad.

Sen vet ni hur det är, det är alldeles för enkelt att börja se det man inte gjorde, passen som inte blev av, resultaten som uteblir och att man fastnar i jämförelsefällan. Men i den fällan vill jag inte hamna mer. Så för första gången väljer jag att, på frågan hur går det med träningen, svara “BRA”. Utan “men”. Utan reservationer. Utan ursäkter. Så tackar som frågar. Det går BRA!

En helt stressfri vabb

God morgon!

Idag vabbar jag. Eller, nu när jag är min egen så känns det inte som vabb. Det är inte lika stressigt som när jag arbetade som advokat. Då var det ett helt maskineri att få ihop alla scheman, omboka möten osv. Nu jobbar jag förvisso också men jag kan styra min tid lite mer och när jag idag ska göra en intervju över telefon så får Estrid titta på film. Då kan jag göra min intervju ostörd.

Det är märkligt att vi alla är hemma så mycket. Jag och David är ju hemma varje dag. Han pluggar hemifrån nu under pandemin och jag jobbar hemma. Det gör att helg och veckodagar flyter ihop lite. För som influencer jobbar jag på helgen också. Jag försöker klura ut hur jag ska ge mig själv en bättre strategi för att få in helgkänslan. Fast å andra sidan kanske det inte behövs när måndagen känns som min nya fredag.

Idag kommer jag jobba lite och varva med att passa upp en liten varm med juice, glass och isvatten.

En blomma som ger hopp om våren.

Mitt lilla miniväxthus är ihopbyggt, alla fröer är beställda och snart trillar mina knölar ner i brevlådan. Jag längtar med andra väldigt mycket efter att min odlingssäsong ska börja. Jag ska faktiskt snart börja lite så smått med några tåliga fröer som klarar av att förodlas redan nu i växthuset. Men innan mina egna blommor i trädgården kan förgylla mina dagar så har jag faktiskt unnat mig några nya hortensior. Det måste vara den vackraste av blomma och nu har jag ställt dem här i huset.

Jag ska ge mina krukväxter lite spa tänkte jag. Men jag är osäker på om det är lite för tidigt att ge dem näring och ny jord. Någon där ute som vet om jag borde vänta några veckor till?

Det är underbar känsla att möta helgen med ett nystädat hem, nybäddade sängar, färska blommor och massa tillsammanstid framför en. Jag önskar dig en riktigt fin helg!

Fredagsvideo #6 – 20 sätt att kultivera ett glamoröst state of mind.

I veckans fredagsvideo pratar jag om 20 sätt att kultivera ett glamoröst state of mind. Alltså sätt att leva för att glida genom livet som den queen du är. De 20 sätten är:

  1. Be inte om ursäkt för din existens.
  2. En garderob där allt passar.
  3. Var inte praktisk, var tillfredsställd.
  4. Visa upp ditt bästa jag.
  5. Ät alltid frukost.
  6. Handla färska råvaror.
  7. Träna i stil.
  8. Njut av att vara värdinna.
  9. Ha många böcker.
  10. Vackra underkläder.
  11. Vänner, kompisar & bekanta och skillnaden.
  12. Den perfekta vardagssminkningen.
  13. Gör middagen helig.
  14. 80%!!!
  15. Omfamna kultur.
  16. Ät inte dina känslor, mat ska avnjutas.
  17. Känn alla dina känslor.
  18. Var inte avundsjuk, bli inspirerad.
  19. Omfamna din ålder.
  20. 80-talsmänniskan.

Om du blir nyfiken på vad jag egentligen menar med dessa 20 punkter föreslår jag att du klickar här för att titta på veckans fredagsvideo.

Gott nytt år älskade vänner!

Nu återstår bara för mig att önska dig en underbar nyårsafton och ett riktigt gott nytt år! Men vi ses ju såklart under hela dagen på instagram!