Denna vecka har jag varit på kurs i Stockholm. En dag som sammanföll med den veckan när hösten verkligen rev till ordentligt. Passande nog valde mina föräldrar att ge mig två kashmiracles i födelsedagspresent. En ljusgrå och en starkt lila tröja i den mjukaste kashmir. Mitt allra bästa material. Svalkande när du är varm och värmande när du är kall.
Till tröjorna fick jag också en ljuslila sidensjal med de sirligaste blommorna. Det är inte ofta jag köper dyra saker. Oftast har jag sparat och sparat för att köpa DEN grejen. Därför är dessa tröjor som himmelriket. Inte bara att de är sköna, mjuka och lyxiga. Utan också att de är så speciella för mig. De hänger i plastfodral och tvättas med kashmirschampoo i den mest varsamma handtvätt. När jag bär dessa tröjor känner jag mig som den kvinnan jag är i mina fantasier. Sval, lyxig, världsvan och redo att ta över världen. Ja, det kanske är fjantigt att några materiella ting kan få en att känna sig på ett visst sätt. Att ett plagg kan ändra ens sätt att känna och se på sig själv.
Men en sak vet jag och det är att lyx är aldrig så underbart som får den som inte har råd med den. Om jag alltid kunde köpa än det ena än det andra då hade jag nog inte uppskattat det vackra på samma intensiva sätt. Då hade en lyxig jumper tagit vid där den andra slutade, utan rum för känsla och eftertanke.
