Från sekunden jag steg in på kontoret har jag längtat dit jag är nu. I soffan, omgiven av tända ljus och lyssnande till mannens stök i köket. Denna dag har verkligen gått i trötthetens tecken. Jag är så oerhört trött. Suttit och klippt med ögonen hela dagen och haft svårt att få något vettigt gjort. Jag vet inte om hösten slagit mig som en klubba i huvudet. Men trött, det är jag. När klockan var 16:15 exakt klappade jag ihop för dagen och gick till bussen. Det blir snabbt mörkt om kvällarna nu och jag var frusen ända in i märgen.
Med hundögon tittade jag på mannen och sa snälla snälla du kan väl laga middag igen. Jag är så trött. Jag lever med den snällaste av män. Så in med mig i duschen. En dusch så het att det ångade om den. Nu är jag smord, iförd min rosa leopard pyjamas och väntar längtande efter pajen som bakas i ugnen. Alla ljusen är tända och criminal minds väntar på oss och jag är så tillfreds.
Man behöver inte mer av livet. Bara de tända ljusen, pyjamas, mat och en älskad bredvid sig i soffan. Vi kommer båda kuttra om hur mysigt vi har det och hur vi ska njuta hela kvällen, trots att båda vet att sekunden jag lägger mig med huvudet i Davids knä kommer jag somna. För det är det jag gör nu för tiden. Somnar vid nio-tiden.
Men trots tröttheten uppskattar jag verkligen hösten. Ljuset ute är sagolikt och solen står så lågt nu. Allt blir till guld och alla landskap bara sprakar. För aldrig exploderar Skåne i färg, så som på hösten.
Tack Sofie! Det var helt magiskt ljus den dagen! Kram på dig!
Vilka underbara bilder!