Denna bild visar det första mötet mellan min mormor och morfar (eller oma och opa som jag kallar dem) och vår lilla tös. Det var ett väldigt gripande och rörande möte och det var inte utan att både jag och opa fick lite blöta ögon. Det är få förunnat att få barnbarnsbarn och att vi nu är fyra generationer är egentligen helt ofattbart. Deras gamla, skrynkliga och av ålder sneda fingrar och händer mot hennes ljusa, pyttiga och perfekta hand. Hur de varsamt höll henne, smekte henne och sakta drog ett finger längs kinden och magen.
Jag älskar min oma och opa så otroligt mycket. De är verkligen helt fantastiska personer och har gått igenom så mycket i livet. De har varit de bästa morföräldrarna något barn kan önska sig och hos dem har man alltid känt sig så älskad och bortskämd.
Min fina oma! Hon hade klätt sig fint inför mötet med lilla krypis och det var så fint! Jag kan knappt skriva det här inlägget för jag känner verkligen hur ögonen tåras. Jag blir så rörd av att se dessa bilder. Det är så mycket kärlek och circle of life och Hakuna matata och snart så sjunger jag väl ut att Jesus lever.
Denna hand har älskat och vårdat min mor som bebis, mig och nu mitt barn. Det är mycket kärlek i ett par händer. Fyra generationers kvinnor som alla bär på så mycket. Som betyder så mycket och som spelar en sådan stor roll! Kära lilla oma som fnissigt konstaterade att barnet ändå brås på henne, framförallt i sättet. Och gärna för mig!
så sorgligt med din morfar. förstår att det är som ett hål att han aldrig fick möta ditt älskade barn. Men din morfar kanske är med er, på andra sätt? Kram på dig
Ååå så ljuvligt, det är verkligen speciellt… min morfar gick bort innan han hann få träffa vår son och det gör verkligen ont i bröstet på mig när jag tänker på det… jag hade så gärna velat att de skulle fått träffas och jag är helt övertygad om att de hade haft det såå roligt ihop. Ha nu en härlig dag =) Kram Mia