Den påpucklade mammakroppen

 Mammakroppen. Den ska vi prata om idag. Om den oerhörda hets som råder efter att ungen är född. Knappt har stygn läkt och avslag försvunnit innan det förväntas, ibland av andra, ibland av en själv, ibland av bådadera, att man ska kunna hoppa i sina gamla jeans. Det råder noll förståelse för att det tar tid för kroppar att läka, för sinnet att läka och framförallt för själen att läka efter en förlossning. Det är så oerhört mycket att tänka på som nybliven förälder. Man chockas in i det nya livet och vissa dagar lyckas man inte få i sig annan föda än en överbliven Snickers från skafferiet. Kan inte det få vara ok? 

Är det inte tillräckligt att tänka på ändå? Personligen har jag huvudet fullproppat av mattider, tvättider, D- och magdroppar som ska doseras varje dag, mängden kläder i vagnen, när bajsade hon senast, har vi varit ute för lite frisk luft osv i all oändlighet. Det ska heller inte glömmas att bebisens naglar ska klippas och filas, ögon tvättas, kroppen badas, huden smörjas och magen masseras. Sen där emellan försöker jag att sköta (viss) personlig hygien, få i mig något att äta, dricka kaffe och försöka träffa en annan vuxen för lite samtal. Ju mer man rabblar desto orimligare ter det sig för mig att man utöver detta skulle klämma in dieter och träningspass.

 Personligen så kan jag inte göra någon annan träning förrän minst 10 veckor efter förlossning. Men även om jag kunde hade jag nog avvaktat lite. Självklart vill jag i framtiden komma i hela gamla garderoben, äta sunt och röra mig. Vara en bra förebild för Estrid, men allt har sin tid. För knappt 7,5 veckor sedan födde jag för tusan barn. Det är ett under att man ens vill, orkar och hinner ta promenader varje dag. Var sak har sin tid. 

Slutligen vill jag berätta om något fantastiskt som hänt mig. Synen på min kropp har helt förändrats. Att min kropp har lyckats bära detta barn och föda detta barn, och att man en vecka efter förlossning var ute på promenad är bannemej ett marathon bara det. För egen del har jag aldrig varit lyckligare med min runda kropp och mjuka mage. För när jag tittar på min kropp så vill jag ställa mig upp och bara ge en stående ovation. För min kropp är en superkropp. Att som tack för det strålande jobbet ge sig själv smalhets, det är inte värdigt. Min kropp och träning kommer i framtiden att mötas. Men.var.sak.har.sin.tid. 

Författare: Frida Kummerfeldt

Här får du en livstilsblogg med fokus på female empowerment, mode, inredning och feminism. Min blogg ska du läsa om du vill må bra.

Prenumerera
Notis om
guest

4 Comments
äldsta
nyaste mest röstade
Inline Feedbacks
View all comments
Frida Svensson
9 år sedan

hela vårt samhälle bara stressar fram precis allt!!

Anna
9 år sedan

Jaaaa! Precis så! Det är ju också så att om man inte har några specifika problem, antingen från förlossningen (och sådana ska man ju få specialisthjälp med, inte någon halvengagerad instruktör på gymmet!) eller från graviditeten (någon förslitning, foglossning som inte försvinner eller så), så sköter kroppen återhämtningen bra själv. Man ger det tid och så blir det uppenbart om man måste stärka upp något eller öva på något annat. Det är ingen brådska! Det är inte farligt att ge sig själv och det nya livet tid!

Frida Svensson
9 år sedan

hur känner du nu med tanke på den utseendefixerade bransch du jobbar i?

emmasmammablog.com
9 år sedan

Bra skrivet! Haller med till tusen!

4
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x