Idag på playdaten börjades det prata om mammakroppen i allmänhet och brösten i synnerhet. Det var inga positiva omdömen om dessa bröst. Snabbt togs frågan om bröstoperation upp. Skulle man göra det eller inte? Vore det inte bättre att vänta tills man fått sina barn och ammat färdigt? Och så vidare. Jag satt tyst. En liten stund.
Låt mig först börja med att säga att självfallet gör varje människa så som den själv vill. Vem är jag att ha åsikter om vad någon annan gör med sin kropp? Givetvis har jag inte rätt att ha några åsikter om det. Men här kommer mitt resonemang om skönhetsoperationer. För det första tycker jag det är befängt att operera, skära i eller spruta in i en frisk kropp. Med en slitsam förlossning i bagaget förstår jag inte varför man skulle lägga sig under narkosen om kroppen inte är sjuk. Jag tittar på min dotter vilket leder mig till min nästa tanke. Hur ska jag någonsin få henne att verkligen älska sig själv för den hon är om mamma har ändrat sig? Om jag inte älskar mig själv oavsett hur kroppen åldras, hur ska hon då lära sig att göra det? Och om det är något jag vill att Estrid ska få så är det en självkänsla så stark att den är okrossbar.
En av mammorna kontrade med att barnet kanske far illa av att se mamma sörja sina nu så hemska bröst. Kanske ett bröstjobb gör mamman glad och därmed gör barnet glad. Mitt svar på detta är att om man mår så dåligt över sina bröst hade jag hellre investerat pengarna i en bra psykolog än i ett boobjob. Självkänsla är ju just det att man älskar sig själv oavsett yttre faktorer så som vikt, utseende, pengar, jobb, prestationer osv.
Jag tycker jag har ett sådant oerhört ansvar gentemot Estrid. Rädslan för att rådande skönhetsideal ska tynga henne såsom det tyngt mig och drösvis andra flickor är så stor. Jag vill bara att hon ska vara stark och lycklig och veta att hon är alldeles precis superperfekt exakt så som hon är skapt. Mitt ansvar mot henne väger tyngre än saknaden efter den plattare magen, tiden innan bristningarna och de gamla brösten.
Det är min övertygelse att barn, vars mammor visar kärlek till den egna kroppen, har lättare för att stå emot samhällets utseendehets. de får en grundtrygghet från hemmet! kram på dig hjärtat!
<3
Kan tänka tanken ibland, att fylla ut de där brösten som efter fem amningar inte ens är i närheten av vad de en gång var. Men så tänker jag som du, på mina döttrar i synnerhet. Att jag vill att de ska älska sin kropp som den är , att de ska bli älskade av någon som jag blir av min man som ger blanka faen i om jag er ut som för åtta år sen. och så glömmer jag bort den där tanken för det finns ju faktiskt snygga behåar som kan ge lite volym när helst man känner att man vill fylla ut en klänning för en dag.
Word Frida!
/Malin P