Vilken månad april blev! Estrid Viola Svensson föddes den 3 april 2015, på Ystad BB, klockan 16.30. 52 centimeter lång och 4360 gram tung. Jag var på BB varannan dag för att kontrollera en begynnande havandeskapsförgiftning. Den 2 april mådde jag sämre och vi åkte in. Jag skrevs in och det beslutades att jag skulle sättas igång omedelbart. Jag var en vecka över tiden redan. Anledningen till att jag inte skrivit om förlossningen var för att det inte alls blev särskilt bra. Jag sattes som sagt igång och inget hände under dagen och natten. Fram till kl 4 på morgonen fick jag värkstimulerande hormon men jag hade bara pinvärkar. Öppnade mig inte alls. Klockan 10 nästa dag var jag öppen 7 centimeter, de gjorde en hinnsvepning, vattnet gick och klockan 12 satte det igång ordentligt. Jag minns väldigt lite från förlossningen och sög i mig lustgasen som det var det enda luft kvar på jorden. 4,5 timme senare föddes Estrid och hon var perfekt. Men jag mådde inte alls bra. Navelsträngen gick av i mig och moderkakan kom inte ut. Därför rullades jag iväg för operation. Där och då var jag så trött att tanken på att bli sövd var gudomlig. Jag vaknade 5 timmar senare och då visade det sig att de både opererat ut moderkakan, som tydligen varit svår att få ut, samt gjort en större operation på mig då de upptäckt att jag fått en allvarlig förlossningsskada där jag spruckit mycket. Lite som från Ystad till Haparanda.
Då dog jag på insidan. Jag trodde mitt liv var över. Tiden på BB, där vi stannade i fem dagar, var hysterisk. Jag hade ont, grät, fick panik, lugnande medicin, sömntabletter och så funkade inte den jädrans amningen. Jag trodde jag skulle dö. Den ångesten jag kände var så oerhört stor så jag trodde inte att de skulle vara fysisk möjligt att leva när man mådde så dåligt. Jag satt fast med dropp under flera timmar då jag fick fyra blodtransfusioner. Och jag hade hela tiden panik. Jag kunde inte hantera att Estrid skrek, att jag inte kunde amma, att jag inte fattade vad jag skulle göra och att jag var beroende av att hela tiden ringa på barnmorskor som kom med ersättning. Jag ville bara fly och aldrig mer komma tillbaka. 
Efter fem dagar åkte vi hem och ett hav av blommor mötte oss. Våra familjer var införstådda i allt som hänt och vi möttes direkt av min familj som kom över. Det var en lättnad att alla visste allt och att jag kunde vara ärlig. Lång historia kort, man försökte hålla en glad fasad utåt, men på insidan var jag skräckslagen. Jag var rädd att förlossningen skulle ha givit mig någon permanent skada. När jag egentligen skulle fokusera på min lilla bebis var jag istället utmattad av sömnbrist och en enorm blodbrist. Jag fick gå till vårdcentralen för regelbundna kontroller av blodvärde och blodtryck. Jag fick försöka ta hand om Estrid och samtidigt minnas att ta mina smärtstillande mediciner och mitt i allt detta skulle jag våga gå på toaletten. Allt medan Estrid skrek och jag satt på toa och krampaktigt höll om vasken för jag var så rädd att det skulle göra ont. 
Jag hade en ofantlig tur dock. Efter tre veckor åt jag inte smärtstillande mer och efter sex veckor var jag helt återställd. Men glädjen ville ändå inte infinna sig. Jag tror jag kastades in i ångesten och eftersom det redan är kaotiskt med en ny bebis blev det för mycket för mig. Jag mådde ärligt talat inte alls särskilt bra. Det är faktiskt lite svårt att titta på dessa bilder och blogga om just den här tiden för det är så många känslor, sorg och ledsamheter. Sorg över att jag inte kunde njuta av Estrids första tid, ledsamhet över att jag knappt minns hennes tre första månader som var en enda dimma. Anledningen till att jag ändå väljer att blogga om det är för att vi äntligen kommit ut på andra sidan. I november/december började jag känna att det nog inte var normalt att må fullt så dåligt, få sådana sjuka gråtattacker och ilska. Panik helt enkelt. Jag tog kontakt med BVC och sen hände allt, tack gode gud för sjukvården, mycket snabbt. Jag fick dagen efter det ett telefonsamtal från mödravårdspsykologen, det bokades en tid och jag fick hjälp. Jag hade fått en förlossningsdepression och det var sorgligt men samtidigt oerhört skönt att äntligen få svar, hjälp och ett kvitto på att jag hade haft det kanske lite tuffare än andra. Att min start blev extra jävlig. 
Hur ska jag kunna blogga en årssammanfattning utan att vara ärlig om detta? Det hade bara lyst falsk mellan raderna. Det är klart att det är läskigt att berätta detta för alla tusentals som läser, men samtidigt har jag ju egentligen inget att skämmas över. Det var ju inte mitt fel att det blev så här och jag är ju sannerligen inte den enda som har gått igenom liknande. Kanske vi kan hjälpa varandra och trösta varandra?
April var, nu i efterhand sett, ändå ljuvligt. Jag njöt inte en sekund men nu i efterhand njuter jag. Estrids första bad. När jag ser de här bilderna, och visade dem för David, började vi båda gråta här i köket. Så tufft det varit, men så härligt det blev. Och som vi älskar henne och varandra. Vi har tagit oss igenom en riktigt svår tid i vår relation men vi klarade det. För den kärleken vi har till varandra, den går faktiskt inte med ord att beskriva. Det är magi mellan oss.
Jag var mycket hos mina föräldrar för tröst, hjälp och framförallt skratt. De lyfte mig när jag trodde jag skulle gå under. Jag promenerade mig igenom Malmös gator och grät, rätt ut, av trötthet och oro, men hos dem, i deras hamn, fanns alltid mat (trots att de inte ens hade ett kök vid tidpunkten) och skratt. Vilken livlina. Det är inte annat än att jag gråter en skvätt när jag skriver detta,
På denna bilden ser man hur sliten jag var. Blek av blodbrist och den enorma stress och ångest gav mig acne och utslag över hela ansiktet. Men jag ser också något annat på den här bilden. En mamma och ett barn som är vända mot varandra. Som älskar varandra och innerligt försöker finna varandra. Och vi lyckades. Idag är Estrid mitt hjärtas sol och bästa vän. Jag älskar henne så det värker och jag säger det till henne tusen gånger varje dag. Jag ÄLSKAR dig Estrid, säger jag. Och menar och känner det i varje cell i min kropp. Vi är varandras favoriter och nummer ett och jag skulle göra allt för henne. Mitt hjärtas sol. Min mening med livet. Så känns det äntligen. Och det är den största av känslor jag någonsin varit med om.
Estrid Viola Svensson, för dig gör jag allt.
Så fint och ärligt skrivet Frida, tack för att du delar med dig! Skönt att höra att ni tillsammans tagit er igenom detta svåra och att du fick den hjälp du behövde. Rå om varandra!
Hej älskade Mia! Tack för din kommentar! Det gör vi, vi rår om varandra ordentligt. Det är tydligen en jäkla berg och dal bana att få barn, men det blev otroligt härligt tillslut. kram på dig
Så fint att du vill dela med dig här på bloggen och vågar skriva om hur dåligt du har mått!
Jag förstår exakt den kärleken du beskriver till Estrid. Jag älskar min son så mycket att det gör ont när jag tänker på det. Och kärleken blir bara starkare och starkare. Jag hade aldrig trott att man kunde känna sån här kärlek 😊
tack! jag tror det är viktigt att man vågar prata om dessa saker.
Så fint och ärligt inlägg 🙂 underbara estrid. Vilka vackra bilder. Inget av det du skrev är ditt fel! Så kan det gå ibland otur helt enkelt men idag mår ni bra! 🙂
tack fina du! din kommentar värmer verkligen. Det är ju precis som du skriver att de är otur, att det bara råkade bli mig det hände. kram på dig
Åh vad fint skrivet. Och vad MODIG du var som såg till att du fick hjälp! Det är så lätt att bli rädd för sina känslor och bara gå ännu längre ner, men du vågade ta i det. Vad bra! Jag har själv varit där men det tog till jag väntade andra barnet och fick panik innan jag vågade söka hjälp. Och vilken skillnad det blev! Fantastiskt vilken hjälp man kan få när man hamnar rätt.
Jag tror det är superviktigt att prata om det här. Att förlossningsdepression inte bara är att vilja döda sitt barn (som jag trodde, för det var det enda jag hade hört talas om), utan att det kan vara en känsla av stress och ledsnad och ”jag orkar inte, jag kan inte, hur ska det gå”. Och att det finns hjälp att få!
Otroligt fint och viktigt inlägg. Att du älskar Estrid (och din man!) kan ingen ta miste på. Det lyser så vackert på och mellan varenda rad på den här bloggen. Så fint!
Hej Anna! Tack för din kommentar! Så glad jag blev av varje rad du skrev! Och tack för att du delar med dig av din egen erfarenhet. Det är skönt att veta att man inte är ensam om det. Äntligen har vi ro i vår familj och har det fint, och jag passar på att njuta! kram på dig
fint och viktigt <3 skönt att höra att du är återställd, min skräck är att spricka hela den vägen och när jag väntade första barnet hade INGEN upplyst mig om att sånt kunde hända. Något mödravården måste bli bättre på även att upplysa och fånga upp deppiga mammor och pappor också för den delen. här får vi vid efterkontrollen fylla i en enkät som ska screena för depression. stor kram
det behöver inte vara din skräck. Det hände mig och jag kände INGENTING! visste inte ens om det förrän jag vaknade från narkosen. och jag läkte jättefint och allt är precis som vanligt. jag fick också fylla i en enkät, men var nog inte helt ärlig. ville väl inte erkänna för mig själv att jag inte klarade det själv.