En dramatisk Julie och fem fröknar på Hipp

Minns du att jag frågade vilka som var sugna på att gå på teaterdejt med mig? Vi blev fem glada kvinnor som träffades. Det blev en riktigt bra kväll ska ni veta.

Efter jobbet mötte jag upp fyra bloggläsartjejer, Caroline, Åsa, Maria och Sara. Jag hade träffat alla innan förutom Åsa, så det var riktigt fint att få ansikte på ytterligare en bloggvän. Vi åt burgare på Paddy’s och lärde känna varandra bättre. Det är alltid lite märkligt att befinna sig i ett sammanhang där en person vet allt om en själv, men jag vet nästan inget om den andra. I detta fall blev det inget problem ska ni veta. Alla bjöd på sig själv och berättade om sina liv.

Efter middagen traskade vi rätt över gatan in på Hipp, Malmö stadsteater. Nu skulle jag äntligen få se Fröken Julie än en gång.

VILKEN föreställning! Solklart väldigt mycket bättre än uppsättningen jag såg för flera år sedan. Skådespelarna var så starka i sin rollprestation att jag helt glömde bort att det var på låtsas. Det var som att skådespelarna själva glömde bort det. Vid applådtacket var det som att publiken inte orkade klappa ordentligt och skådespelarna inte buga fullt så djupt som de annars gör. Föreställningen gjorde alla emotionellt urlakade.

Jag var iallafall såhär glad innan teater. Och efter också såklart. Men jag var ändå tagen av hur otroligt stark den här uppsättningen var. Fröken Julie handlar om Fröken Julie som är uttråkad, begränsad i sin roll som kvinna och därtill med en sexuell aptit och nyfikenhet. Detta leder henne till att flörta och hamna i säng med Jean, som arbetar för hennes far greven. Betjänten Jean vill inget hellre än att göra en klassresa och stiga upp till de fina. Han manipulerar henne och hon leker med honom. De är lika osympatiska båda två och samtidigt lika sorgliga. Deras djupt rotade identiteter är allt annat än självvalda och de levde i en tid då personlighet, klassresa och individens frigörelse var ointressant. De levde i en tid där man föddes in i en klass och in i en roll och där skulle man stanna. En gång en dräng alltid en dräng.

När föreställningen var som allra jäkligast, i form av att smärtan som porträtterades var så verklig, var jag tvungen att ta Sara i handen bara för att känna att vi var där tillsammans. Att vi delade detta tillsammans. Även om smärtan i föreställningen lämnade en känsla av mol i bröstet, gick jag ändå därifrån med en viss glädje. För det är faktiskt något väldigt speciellt att få dela riktigt starka känslor med några andra. Otrolig föreställning! Fredrik Gunnarsson, som spelar Jean, är verkligen en av Sveriges största teaterstjärnor. Jag har säkert sett honom i över 25 olika föreställningar och han är enastående.