Jag läste igår om en kvinna, som enligt tidningen hade ”den perfekta skogarderoben”. And I’m bound to agree. Som alla studenter vet är kassan knaper och man kan inte köpa dyra skor. Och den där kvinnan, hon hade bara dyra skor. Hennes filiosofi var hellre två par bra skor än 20 par dåliga. Hellre kvalitet än kvantitet. Detta innebar några ballerina från chanel, tori burch och lanvin. Heels från Louboutin, Manolo Blanik och Alexander McQueen. Stövlar från Gucci och Hermés. Allt i läder och slitstarkt material, basfärger med inslag av en och annan färgklick och som står sig år efter år (självklart med en god skomakare i närheten).
Ja ni hör ju, man börjar ju dregla bara av att skriva detta. Och ja, jag vill ha precis som ovan. Jag vill ha exklusiva skor, i bra material, som kan hålla länge oavsett rådande trender. Till detta kommer höjden på skorna. Den rådande trenden har ju varit platåskor med helt sinnessjuka klackar. Jag har nu insett att det inte är för mig. Jag vill kunna ha en höjd på klacken som funkar för även vardagar. Som jag kan ha i tingsrätten utan att behöva knapra alvedon genom hela förhandlingen. De ska vara användarvänliga helt enkelt. (Men den dagen jag köper ett par med taxklackar har ni fri lejd att ge mig en smäll!)
