I det mörkaste av rum kan ett enda litet ljus få dig att se, men vad gör man när världen är den mörka platsen och det är svårare att hitta ett ljus att se med? Det har varit en tung vecka tycker jag. Skolmorden i Trollhättan, detaljer kring mordet på Lisa Holm, flyktingförläggningar som brinner och Sverigedemokrater i Lund som lägger ut adresser till planerade flyktingboenden. Det är så oerhört mycket mörker. Jag är på ett sätt glad, eller i vart fall tacksam, att Estrid är så liten för det är för mig nästan oförståeligt hur man ens ska kunna förklara det här mörkret för ett lite äldre barn. Berätta att på skolor kan detta hemska ske. Berätta att det finns människor som hatar andra människor så mycket att man kan hugga ihjäl, bränna ihjäl och strypa ihjäl.
Idag har vi firat vår väns son som fyllt 1 år. Estrids första barnkalas. Vi pratade om energiska barn, matvägran och sömnbrist och hur jobbigt allt kan vara. Men så på vägen hem somnade Estrid i bilen. Hon sov hela vägen upp i lägenheten och varm, lite svettig och rosig om kinden tog jag av henne tjocktröjan och la ner i sängen, stoppade om, pussade och så var det god natt. Och när tankarna på allt mörker som finns där ute så vill jag välkomna sömnlösa nätter. För om det är mitt minsta problem, då har jag inget problem.
