När man ska hälsa på våra vänner, som flyttat ut till det mest sagolika lilla torp får man följande vägbeskrivning: förbi hagen, in på vägen du tror du inte får köra på, fortsätt rätt in i skogen och nej du kommer inte fastna med hjulen, fortsätt rätt in i skogen så långt du kommer. Sen är du framme. Mycket riktigt, fram kom vi tillslut även om det var med andan i halsgropen.
Denna lilla familj bor som sagt i en vit skånelänga och när vi kom dit var solen på väg ned och brasan sprakade och värmde så det vart imma på fönstret. Vi tog en promenad i skogen och jag kände ända in i själen att jag också måste bort från staden. Jag vill också ha milsvid utsikt över landskapen, känna friheten av att gå ut i sin egen trädgård. Att vara ett med naturen. Inte behöva släpa picnickorgar ut i stökiga parker utan istället ta med sin kaffekopp rätt ut i trädgården.
Vi har under en tid tittat på hus men inget har fallit i smaken. Nu har vi hittat ett hus. Ett hus där jag gick runt och log ju mer jag såg av huset. För första gången väljer vi att titta på ett hus för en andra gång och om vi fortfarande har feeling lägger vi kanske ett bud.
Detta hus ligger några hundra meter från det glittrande havet och bara vetskapen om detta gör mig alldeles knäsvag och tårig. Tänk att kunna se ut över havet på sommarens hetaste dag, på den första vårdagen, på tidiga solnedgångar på hösten och det rivande havet i den smällkalla vintern.
Jag hade en gång en fantastisk brevkompis som hette Tobias. Han kallade mig för Virvel, för jag hade virvlat in i hans liv och rört till allt. Han sa alltid att det enda man kan ta ut i förskott är lycka. De orden bär jag med mig som vore det de tio guds budorden. Det enda man kan ta ut i förskott är lycka. Nu väljer jag att vraka mig i lyckan av att kanske få bo i ett hus vid havet, med mängder av fönster, med egen DISKMASKIN OCH TVÄTTSTUGA. Ja jisses, ni hör ju lyckan!
Det enda man kan ut i förskott är lycka.
