Vid 10-tiden står jag på centralstationen i Malmö och ska ta tåget till Lund. Det är en vanlig tisdag och humöret är sådär. Jag är kissinödig och har ännu långt till en toalett. Mina strumpbyxor har börjat kasa ner i grenen och jag svettas på överläppen såväl som i knävecken. Dörrarna öppnas, det är trängsel. Jag svettas än mer. Av tåget stiger en kvinna och jag står mitt framför henne och tänker herregud det är Mini Andén och här står jag med min svettiga överläpp.
Jag är som förstenad. Förhäxad. Munnen är antagligen lite öppen och jag återhämtar mig först när någon säger kan du gå på tåget. Jag sitter på tåget och nu börjar det liksom klia innanför de svettiga nedkasade strumpbyxorna. Där ute står hon med sin perfekta Manhattan-man med sitt perfekta barn och deras bagage är lika perfekt. Hon har säkert bara slängt på sig några trasor som låg närmst tillhands men resultatet är perfektion. Håret är uppsnurrat i en såndär slarvlig knut som jag måste föna, locka, platta, spraya och tupera för att få till. Jag är nu smärtsamt medveten om mina strumpbyxor och mina svettiga knäveck men det är bara till att kapitulera. Acceptera att jag är mycket, men jag är ingen supermodell och det får väl gå an.
Så tog hon sin perfekta familj och styrde stegen mot utgången.
Nu sitter jag här på kontoret och har tagit av de där jäkla strumpbyxorna och tänker att även Mini måste ju svettas i knävecken när hennes strumpbyxor kasat ner till hälften. Det bara måste vara så. Fast ingen skulle bli förvånad om hon även hade de mest perfekta svettkörtlarna.
Såhär är det att träffa en supermodell.
Vad kul att du titta in på min sida, välkommen tillbaka igen.
Jag kommer spana in hos dig mera
Kram Linda