Dagen har äntligen kommit! BVC ska komma på besök. Pia ska komma över med våg och måttband och gud vet allt hon kommer vilja göra. Det känns lite virrigt faktiskt. Kommer de hit av ren välvilja för att den stressade spädbarnsföräldern inte ska behöva ta sig någonstans, eller kommer de för att säkerställa att barnet inte bor i en knarkarkvart omgiven av sopor och gnagardjur? Vi har gjort vårt bästa iallafall. David har duschat, för ja, det var han som luktade lite svagt av kräk. Jag har borstat håret och barnet ska få äta nu. Några sprut med rengöringsmedlet på diskbänken hann vi också med. Sen kommer ju den stora frågan. Ska man bjuda på fika? För isåfall sprack det. Jag började nojja att BVC-Pia kanske skulle ge minus i protokollet om man serverade allt för kolhydratstinn fika. Så vi har bananer och kaffe.
Jag måste ändå säga att det är en sådan otrolig ynnest att BVC gör hembesök. Vi har laddat A4-blocket med frågor och så kommer vi i lugn och ro kunna gå igenom allt. Sedan ligger vårt BVC två gator bort från lägenheten vilket ju också bara är så himla lyxigt. När man får barn blir man ju helt plötsligt med de största känselspröten. Minsta rodnad, prick eller ovant läte gör att hela magen knyter ihop sig och så oroar man sig. Och oron är så stor. En helt annan oro än man känt för sig själv eller någon annan innan. Så idag ska jag äntligen få svar på alla mina frågor och så ska det bli spännande att se hur vikt och längd utvecklats.
Lilla barn! Tänk att ett så litet knyte kan försätta två vuxna människor i total panik och få dem att svettas ymnigt och bli fullt sysselsatta i timmar för att sedan inte minnas vad timmarna gick åt till.
