Om mannen fick förlossningsdepression

Jag läste en intervju med skådisen Bryce Dallas Howard i vilken hon berättade att hon drabbades av en förlossningsdepression efter att hon fått sitt första barn. Hon kände en oerhörd skuld och skam och låtsades som att allt var bra. I samband med födelsen av barnet hade hennes film premiär och inför världens press berättade hon hur lycklig hon var och att bebbisbubblan var fantastisk. I verkligheten kom hon knappt ur sängen och depressionen varade i 18 månader. Ytterligare en faktor som bidrog till hennes depression var att hon gick upp mycket i vikt under graviditeten och gick inte ner i den takt hennes bransch krävde av henne. 

Denna intervju var så oerhört sorglig att läsa och jag slogs återigen om att alla åkommor kring graviditet bara ignoreras. Kvinnor lider av foglossning och smärtsam amning, men hon ska bara bita ihop för sådär är det när man är gravid. Man ska föda vaginalt, och inte önska kejsarsnitt, samtidigt som sjukvården varken kan garantera plats på förlossningen eller utvilad personal. Man ska vara lycklig och älska sitt barn direkt efter förlossningen och om man gud förbjude inte är lycklig så skuldbeläggs man. Jag funderar kring det faktum att detta ”gilla läget och acceptera hur det är” samt alla pekpinnar och allt skuldbeläggande förekommer just när det gäller kvinnor. Om det var männen som drabbades av förlossningsdepression hade de också lidit i 18 månader i det tysta eller hade samhället skapat ett enormt uppbackningssystem för dem? Om männen led av foglossning hade de bara fått acceptera smärtan och lidandet eller hade det forskats intensivt på området?

Som kvinna känner jag att det förväntas att jag ska gilla läget. Floskler som ”du får ju ett barn i slutet” eller ”det är så kort tid det handlar om, nog kan du lägga dig själv åt sidan för barnet” haglar över gravida och nya mammor. Hade samma mentalitet rått om det var män som bar barn? Jag tror inte det. Vad tror du?