Uppe med tuppen

 Denna ljuvliga lilla unge har varit sjuk och det har varit hemskt att se. Förkyld, febrig och när hon inte ville äta eller dricka fick vi för första gången besöka barnakuten. Det gick bra och vi fick rådet att fortsätta med alvedon och försöka få i henne vätska. Det är hemskt för mammahjärtat att se sin lilla unge må pyton och för familjen märks det mest att hon sover dåligt. Hon har svårt att andas genom näsan och vaknar på nätterna ledsen och vi varvar matning med att skölja och suga näsan. Och vi är slitna. Mitt problem är att jag har svårt att somna om så jag snittar 5 timmar sömn per natt och sömnbristen påverkar en verkligen. För min del är det lätt att fastna i ett tankemönster där det känns som att det kommer vara såhär för alltid. Att vi aldrig mer kommer få sova bra igen. 

Nu har David och Estrid somnat om och jag har varit vaken sen 04:45 och slösurfar och försöker få vargtimmen att gå över till morgon. Det är lätt att tro att alla andra får det att funka för det är ju den bilden som ofta avspeglas i bloggar, och då är det viktigt att komma ihåg att bloggen ofta ger en selektiv bild av hur livet är. På bloggen vill man samla inspiration och positiv kraft och inte gräva ner sig i negativa tankar. Men det är nog viktigt att även lufta de vardagliga utmaningarna så att man kan enas och stötta varandra. Ge pepp och goda råd, backa upp och stötta. Och när jag sitter och tittar ut i den becksvarta vargtimmen tänker jag på alla andra föräldrar som också är uppe nu och sliter. Som hasar runt i morgonrockar, blandar ersättning, tårkar små tårar och vyssjar, klappar, vaggar och sjunger fast att de egentligen bara vill ta sitt pick och pack och ta in på hotell tills ungen är tonåring och sover för mycket!