Först och främst vill jag säga följande. Ett icke-jämställt föräldraskap är ett uselt föräldraskap. MEN, vad som avses med jämställt föräldraskap skiftar nog från familj till familj. Jag tror inte på millimeterrättvisa. Det är förödande för en familj. En familj behöver flexibilitet, givande och tagande, och orka bra och mindre perioder. En sträng milimeterrättvisa går inte ihop med de behoven. För mig innebär jämställt föräldraskap en någorlunda jämn fördelning av föräldraledighet, vabbuttag, nattningar, blöjbyten osv. Det får aldrig kännas, eller än värre uttryckas, att pappan ”vaktar/passar” barnet. Han är lika mycket förälder som den andra.
På vissa områden är jag och David inte alls jämställda. Han tar i princip alla lekplatsbesök medan jag tar alla hämtningar på vardagarna med efterföljande middagslagning. Den uppdelning blir dock jämställd för oss. Där den ena gör mer på en sak, gör den andra mer på den andra saken.
Det finns fortfarande allt för många familjer där mamman är projektledaren. Hon håller koll på skollappar, matsäcksfix, storhandling, tvätten, vem som fyller år, att klänningen är strykt till skolfotot osv. Pappan bara är. Han kommer hem, är rolig med barnen och ”hjälper till”. Samtidigt kör mamman runt som en skållad råtta och fixar, donar, bokar, planerar, påminner och tjatar. För mig är detta motsatsen till ett jämställt föräldraskap. Det är en enmansshow där mamman är mamma åt alla inblandade familjemedlemmar.
I en del familjer är männen rent för slappa. Jag bara säger som det är. I andra familjer har mamman kontrollbehov och låter inte pappan få ta en plats. I vissa familjer är det en blandning. I vår familj är vi långt ifrån perfekta. Jag och David hamnar också i olika livspusselfällor. Men vi har en löpande, alltid pågående diskussion, om hur det känns just nu. Då blir den jämställda gränsen kanske lite mer flytande, den väger ibland mer åt ena hållet och ibland mer åt andra. I nuet är det inte så viktigt att det just prick här och nu är exakt lika. men när jag tittar tillbaka på en tid vill jag känna att generellt, som ett medelläge, levde vi i ett jämställt föräldraskap.
Hur tänker du kring jämställt föräldraskap? Berätta, jag är så nyfiken på hur man resonerar i andra familjer.
För mig har det också varit otroligt viktigt med ett jämställt föräldraskap. Min man och jag har varit i hop i nästan 20 år och är fortfarande varandras stora stöd i tillvaron. Generositeten mellan oss tror jag är en av de viktigaste anledningarna till att vi fortfarande är lyckliga och den tror jag kommer av jämställdheten. Jag kan unna honom något bra, för jag får ständigt bra av honom.
Det är intressant det du nämner om millimeterrättvisa, för för mig har millimeterrättvisa varit räddningen. Jag tror att jag annars hade tagit på mig grejer som jag inte gillar eller har fallenhet för, för att jag tror att det förväntas av mig eller för att min man är bättre på att inte ta på sig grejer han inte gillar eller har fallenhet för. Nu har vi delat 50/50 på allt och för oss har det funkat klockrent. Det blir illa städat när jag städar och ganska illa tvättat när min man tvättar och tyvärr ständigt ganska äcklig mat eftersom ingen av oss kan laga mat, men våra barn vänder sig med samma trygghet till vilken som av oss och det känns verkligen som en otrolig vinst för vår familj. När barnen var yngre hade vi barnflicka någon gång i veckan, vi har städhjälp och ibland matkasse, det har också hjälpt oss. Det är nämligen min iakttagelse att inte ens när man delar 50/50 hinner man riktigt med om man också gärna lägger krut på jobbet.
Jag håller förstås med om att alla inte orkar allt i perioder och då kan inte måttbandet styra. Men grundprincipen hos oss är måttbandet.
så intressant att ni gör prick tvärtom! MEN det spela ju ingen roll. Det enda som spelar roll är att det 1) funkar för just er familj och 2) får er att känna att ni lever i ett jämställt äktenskap! <3