Jag tyckte verkligen om den här boken. Det är en sann berättelse om när författaren, Danny Wattin, åker med sin pappa och sin nioåriga son till Polen för att gå i sina judiska förfäders historia. Det är en berättelse om hur nazismen, Berlin, Tyskland och kriget formade inte bara en generation utan tre eller till och med fyra. Det är väldigt känslig bok. Humoristisk så till den grad och jag flera gånger skrattade rakt ut. Men också väldigt stark och med små ord förmedla stora känslor.
Med morföräldrar som växte upp i Tyskland under kriget och särskilt med en morfar, med judisk bakgrund, som växte upp i Berlin, kände jag igen mycket i berättelsen. Och fick en inblick i hur jävligt livet var under kriget. Jag kunde också se många likheter mellan karaktärerna i boken och mina morföräldrar. Hur svårigheterna inte går att hänga upp sig på om man ska överleva. Hur det i detta föds en obotlig optimism. Men hur det också finns en svärta i blicken som aldrig riktigt försvinner, även när personen skrattar högt.
För dig, som inte har en personlig anknytning till kriget, vill jag ändå rekommendera boken. Det är SÅ viktigt att vi aldrig glömmer förintelsen så att vi kan bli påminda om att främlingsfientlighet kan leda till en levande mardröm. Nazismen finns runt om i Europa idag och hatet som främlingar är densamma som på 30- och 40-talet. Det är bara föremålet för hatet som ändrats.
