Så kom D-day igår! Dagen när jag skulle springa DET loppet. Den där milen som jag pratat om evigheter, och drömt om att springa i säkert 15 år. Jag har nämligen aldrig sprungit en mil och alltid velat klara det.
Jag vaknade igår och kände mig rejält nervös. Känslorna var all over the place och jag hann lacka på David, gråta en skvätt och stresskissa säkert 5 gånger innan det var dags för mitt lopp. Först sprang Estrid sitt lopp. Hennes första lopp. Och som hon sprang! Hon flög fram 500 meter och kom i mål med ett stort leende över läpparna. Och hon fick sin första medalj! ”En tung som inte var en chokladpeng”. Hon ville sova med sin medalj bredvid sig igår kväll. <3 Väldigt fint att se att hur mycket det betydde för henne.
Klockan 14.05 var det dags för mig. Startskottet gick och jag började springa. Jag försökte hålla nere tempot men kände att jag drog på lite väl snabbt för att alla andra var så himla snabba. Det gjorde att loppet kändes väldigt tungt redan från början. Nästan omedelbart insåg jag att jag hamnade sist och det kändes ok. Jag tänkte att det kommer säkert vara människor som tar ut sig och börjar gå och som jag kan springa förbi. Men efter ett tag insåg jag att det nog inte skulle bli så. Då började hjärnspökena. Jag var stressad över att vara sist, jag skämdes (?) inför åskådarna och de löpare som sprang halvmaraton som sprang förbi mig. Och för att jag göra saken värre så funktionären på cykel, som ska cykla längst bak på loppet, låg en meter ifrån mig under 10 km! Snacka om psykning! Jag hade henne bokstavligen flåsande i nacken.
Jag hade bestämt mig för att jag inte fick gå. Om jag började gå var jag tvungen att bryta. Men efter 7,5 km gick det inte längre. Mina ben var SÅ stumma och mitt smalben gjorde så ont så jag var tvungen att gå. Jag gick en km i rask fart. De sista 1,5 km växlade jag mellan att springa och gå. Då hade min vad börjat krampa men jag kämpade på. Jag kom in sist i mål, typ när folk börjar packa ihop och gå hem. Men när jag hörde min familj tjoa så började jag också tjoa. Och då började alla andra också tjoa. Och jag, sist i loppet, var den enda som fick en krans för den hade David fixat till mig. Han fixade en till Estrid också! <3
Efter loppet var det blandade känslor. Jag hade ju inte klarat det. Jag hade inte sprungit hela vägen. Det kändes som jag hade misslyckats. Jag hade negativa känslor från att ha legat sist hela loppet och haft cyklisten som psykade mig hela vägen. Och jag mådde fysiskt inte så bra. Jag hade tagit ut mig rejält så jag mådde rätt kass när vi kom hem. Svag, yr, illamående och konstig i kroppen. La mig på sängen och somnade bums. Efter två resorb, en timmes sömn och en varm dusch kände jag mig bättre. Pizza i soffan framför en film och delad godispåse med Estrid gjorde det hela bättre.
Hur känner jag mig idag efter loppet då? Först och främst har jag en djävulsk träningsvärk! =) Men jag känner mig väldigt glad. Varför började jag springa till att börja med? Jo, jag ville bli lika duktig på att springa som Estrid. Jag ville vara en förebild för henne. Och det var jag igår. Det är en sak att säga ”det gör inget om man kommer sist, det viktiga är att man hade roligt och gjorde sitt egna bästa”. Det är en helt annan att kunna visa det!
Jag kände igår att nä, nu ska jag inte jogga mer. Det var nog inte för mig. Idag känner jag att jooooo, klart jag ska ut igen! Jag ska bara ta mig förbi mina ömmande smalben och träningsvärk.
Jag vill också passa på att rikta ett STORT tack till alla er som peppade mig igår. HERREGUD vad ni var engagerade. FB, SMS, instagram det bara vällde in pepp, hejarop, glädje och lyckönskningar. Stort stort tack för det! Jag kände mig som OS-Frida igår! Och faktiskt, även i OS är det någon som måste komma sist…! 😉
Jag är grymt imponerad! Av att du sprang 7,5 km, att du ställde upp i ett lopp överhuvudtaget och att du inte gav upp! Själv tragglar jag på med mitt program med målet att springa 30 minuter alt. 5 km – har två veckor kvar.. Men jag springer på stigar i skogen där jag minimerar risken att möta någon… Nästa steg är att springa där det är mer folk..
Kram!
Frida! Du är en sådan fantastik inspiration för så många och att ta sig an en utmaning som denna, ge sitt allt och klara den är beundransvärt. Jag vet hur det är att springa lopp, gör det ofta och har upplevt alla känslor du beskriver men vet du vad? Du har vuxit så mycket genom att genomföra loppet och kommer att känna dig oövervinnerlig och fylld med energi. Och vaddå inte sprang hela tiden? Spelar roll! Du genomförde loppet med bravur! Och klart att du ska fortsätta springa. Löpning är som livet bara väldigt komprimerat! Så vila kroppen nu, njut av din prestation och dra på dig dojjorna och ge dig ut om en vecka igen när kroppen återhämtat sig. Kram och hurra för dig!
Frida! Du tog dig igenom det! Även om du var tvungen att gå e del så tog du dig igenom det!! Och att inte bryta när du kände som du kände är en stor seger!!
Jag tänkte på dig igår😊 Låg med mitt axellås o ont i halsen på det, annars hade jag kommit o hejat på dig.
BRA JOBBAT!!!!
Kramar
Lisa
Men vad grym du är! Kämpa på! Jag och sambon gjorde ett cykellopp för något år sedan, var hopplöst sist, och stängde alla vätskestationer men vad gör det! Någon måste vara sist med och då har man kämpat desto mer! Kriga på, det blir bara lättare! 🙂
Väldigt bra gjort. Springa, gå, whatever, en mil är en jätteprestation.
Så grym du är! En mil är verkligen en prestation. Väldigt imponerad av dig o fantastiskt fint att få krans i mål!!
Wow! Stort grattis till en tuff och modig kvinna! Vilken fantastisk förebild du är, inte bara för din dotter!