Jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Kanske se om det finns någon där ute som känner som jag. I natt var en jobbig natt. Krypis var orolig och kunde inte somna i sitt babynest. Hon sover alltid i nestet mellan oss men hur jag än gjorde så fick hon ingen ro. Stackars David har blivit jättesjuk och fick sova på soffan i natt och håller sig undan krypis för att inte smitta henne. Därför kändes natten extra lång och ensam. Som ett paket på posten var ju tröttheten i morse stor och jag kände mig så himla himla ledsen.
Den där ledsamheten har suttit kvar hela dagen och genomsyrat allt. Hon vill vara nära nära hela tiden och man är som fastklistrad med sin bebis. Och jag har förstått att det är vanligt och att många bebisar har stort behov av närhet. Men hur länge? Det är svårt att känna glädje i sin föräldraledighet när man känner sig fångad av barnet. Och så känner man ju såklart sig himla dum som känner just så. Men man kan ju verkligen inte göra något. Hon somnar i min famn och så lägger jag henne i nästet så att jag kan fixa lite medans hon sover, men sekunden jag lägger henne i nestet vaknar hon upp och blir ledsen. Och så är man tillbaka på ruta ett igen.
UPPDATERING: Hmmm, hon har nu sovit själv i nestet i hela 40 minuter. Kanske sömnbristen gör att jag ser på livet med lite mörkare blick än vad som är nödvändigt. Nu har vi ju det riktigt fridfullt!
T sov bara på oss i början, sen på armen och numera bredvid oss. Var också orolig för PSD men vad gör man? Dessutom är det ju så i många kulturer att man samsover länge länge.
Jag avskydde att vara föräldraledig. Har aldrig varit så ensam som då. Bodde i en stad där jag inte kände någon med en sambo som var borta ca 11 timmar om dagen. T ville vara nära nära nästan jämt. Räknade dagarna tills jag skulle börja jobba igen.
Angående bärsele o dylikt kan jag rekommendera ergobaby. Mkt skönare än babybjörn! Jag använde även sjal i början, tyckte det var väldigt skönt att bära i. Jag har en sjal och en meitai (hybrid mellan sjal och sele) att låna ut om du vill testa.
Det här kommer du att skratta åt: I ett moment av fruktansvärd trötthet och desperation kastade jag en apelsin på maken. Han ställde den fruktansvärt dumma frågan varför jag inte diskat… Tyvärr träffade den olyckligt på ögonbrynet (fast det kändes bra just då…) Till saken hör att han har en enklare variant av blödarsjuka så han får sjukt stora blåmärken. Detta blir alltså en blåtira värdig vilken boxare som helst. Dagen efter skulle maken upp i rätten i ett misshandelsmål som målsägandebiträde. Say no more. Rätten höll på att skratta sig till döds när han på domarens fråga svarade att jag kastat frukt…
tack för din kommentar! jag måste erkänna att saker och ting lugnat ned sig lite här nu. vi har fått in det rätta flowet (oftast iallafall). Hon sover fint i sitt nest nu och jag hinner röja lite, få i mig lunch och få saker och ting gjorda. sen på kvällen, då är det en aktiv liten en men hon brukar somna in mellan 22-24, så det är helt ok. Jag är faktiskt jättenöjd med babybjörn, men är också sugen på en bärsele faktiskt. Tack för alla tipsen, guld värda! <3
Stor stor kram på dig!
Min var likadan! Kunde sitta i en fåtölj ett par timmar för minsta rörelse och hon vaknade. Man kände stressen växa över allt som behövdes göras!! Mitt allra bästa tips är att de aldrog kan få för mycket närhet. Lösningen är en ergonomisk bärsele eller bärsjal! Kunde städa, laga mat m.m medan hon sov gott i sjalen på magen. När hon var lite större fick hon sitta i sele på ryggen och sova middag. Sån lättnad!
Babybjörn är inte alls att rekommendera, det blir snabbt tungt och obekvämt. Testa ergobaby, tula, manduca m.fl. istället. På Knyt-an.se har de massor.
Det är nog mitt bästa tips ?
Och rosenskimrande är det i stunder, inte perioder ? njut och samla kraft i de bra stunderna! Första året är himla tufft och överväldigande på många sätt. Lycka till ?
Vad roligt att läsa att det blev bra ändå.=) Det är bara att komma ihåg lugnet, du gör det här för första gång, allting löser sig väl ändå.
Lycka till med allting=)
allt jag kan säga är…tack! tack för att du delar med dig och får mig att känna mig mindre ensam! så fint och stort! kram på dig!
Känner igen mig så väl. Vår dotter har alltid haft ett stort behov av närhet (även nu vid 14 månader så trivs hon bäst nära oss) och jag bestämde mig tidigt för att ge henne det. Speciellt första halvåret. Hon ammade länge och ofta och somnade i princip bara av amning (eller efter en lång kamp av vaggning som vi sällan orkade med). Så fort jag la ner henne i sitt babynest eller i vagnen så vaknade hon efter max 5 minuter. Det var bara famnen och bröstet som dög. Hon avvisade till och med nappen och använde mig som napp istället. Så jag spenderade otaliga timmar och dagar på soffan med henne vid bröstet. Det var tröttsamt och frustrerande ibland, men jag insåg ändå att detta bara är en kort period i livet och jag valde att släppa allt annat istället och ge dottern det hon behövde. Så, jag kämpade mig igenom dagar och nätter med både glädje och tårar, och vet du – det var värt det! För efter ett tag så började man vakna upp till synen av ett barn som log och skrattade åt en och då glömdes den där jobbiga natten bort direkt och hjärtat smältet. Ju större barnet blir desto mer får man tillbaka – och även om jobbiga dagar och nätter kan fortsätta (för oss är det först nu vi börjar se en förbättring med sömnen) så räcker det med ett leende, en kram eller en puss från dottern för att få energin tillbaka. Till sist vill jag säga – det är okej att gråta, att skratta, att älska livet och att tycka att det är olidligt ibland. För så är livet. Även när man har småbarn. ❤ KRAM!
TACK för din underbara kommentar! Det är så himla skönt att få veta att man inte är ensam. Att andra känner eller tänker samma som en själv! och som du säger, det går upp och ned. Ena dagen vill man kasta ut ungen andra dagen tittar man det ljuvliga underverket och bara vill ligga nära varenda sekund! =) Och som du skriver, ledsen blir man om man är trött. Din kommentar betyder så mycket! Kram!
Det låter ju som man klarar det när du skriver men FY FASEN vad det måste ha varit jobbigt med kolikbarn. I jämförelse med det skäms man ju nästan att man klagar. Jag blev så glad för din kommentar! Det känns så fint att få pepp och stöd av andra kvinnor där ute. Himla fint! <3 Jag mässade min mamma att jag kände mig ledsen och 20 minuter senare stod hon utanför dörren och så fick jag snacka av mig. Så skönt.
Och som du säger, jag är ju nybliven mamma. Det har bara gått drygt 4 veckor, jag kan inte ha så höga krav på varken henne eller mig! Kram på dig hjärtat!
tack för din kommentar! så fint att höra att det var liknande även för dig. Ibland behöver man ingen lösning, utan bara få höra "det blir bättre" och "du är inte ensam". kram på dig fina du!
Tack för din kommentar! Så skönt att vi kan dela dessa tankar och känslor! <3 Man får väl, som min mamma sa igår, tänka på att det går över. Och acceptera att såhär är spädbarnstiden. Så fint att vi i bloggvärlden kan dela detta. Det gör mig så glad!
Lilla gumman jag vill bara ge dig en stor kram. Min stora kille kunde inte sova utan mig dom första åtta månaderna… Han sov på min mage eller i vagnen om den rullade. Kändes ibland som jag var gravid i 17 månader. Att vara föräldraledig är det mest krävande jag gjort ( dubbel akademisk examen var "a walk in the park") Det är underbart med bäbisar men asjobbigt!!! Mitt lågvattenmärke i trötthet var när sonen var ca ett, jag var gravid igen, 14 månader mellan grabbarna, maken var bortrest och jag hade i princip varit vaken 1 1/2 dygn. Lösningen blev att ta med alla handdukar, badlakan, badrumsmattor och filtar vi ägde, in i badrummet, där jag lindade in allt man kunde slå sig på, låste in mig och sonen och sov på golvet i två timmar. Men det gick det oxå ;-D Rosaskimrande dagar får man lika många som dom trötta. Dom trötta dagarna se bara till att ta hand om dig. Det är helt ok att bara vara oduschad, i morgonrock med tofs, ständigt bärandes. Dagen efter glider du runt med en nöjd bebbe i vagnen iförd klackar och latte. Du är helt normal, precis som många andra. Ledsen blir man om man är trött. Sov när Krypis sover, vila så mycket du kan. Allt annat kan vänta. <3 <3 <3
Helt normala tankar..=) Det är ju längesen, men nånting minns man. Dotter är nu 12 år och sonen 9. Dottern var kolikbarn. Fastlimad i mig 24/7, ammade oavbrutet så att hon blev gigantisk, men ändå ropade hon från 20.00 till 03.00 första tre månader. Minns inte så mycket av den tiden pga sömnbrist, men minns känslan av en vacker januaridag då hon va 3½ månader. Plötsligt hajade jag på att hon had ligat på en filt ensam och nöjd en halv timme!!! =) Vilken lycka alltså!=) Efter det orkade man inte bry så grömt mera om tänder och dåliga sömnrutiner..
Tre år senare föddes sonen och han var tyst, nöjd och lycklig 24/7..=) Med första barn ville man att de ska kunna krypa och gå med samma, med andra ville man bara att de skulle hållas stilla och på en plats! =)
Försök njuta av denna härliga tiden då hon faktisk vill ha dig nära och behöver inte ännu uppforska världen. Baby-tiden far så fort förbi. Fråga efter hjälp så du får sova emellan, det behövs..=)
Ifall hon tycker om att sova på magen eller på vissa ställningar kan betyda också att hon har lite sjukan mage. Kolla vad du själv äter då. Ingen kaffe, kolhydratdryck, vit mjöl, lite socker, lite kål och ärter.. i princip allt vad kan orsaka magaknipor eller svullen mage åt dig. Prova en vecka, skriv up vad du äter, och skriv up också hur flickan sover, kanske du hittar ett ledtråd. Det finns också D-vitamindroppar som är vattenbaserade, de funkade bättre för mina barn.
Men ta ingen panik, räkna till tio och lugn ner dig! Du är en nybliven mamma, man lär sig endast efter livet. Jag med mina två unga tonåringar kämpar fortfarande varenda dag,..=)
Har det så bra!=)
Tycker inte spädbarnstiden blir rosenskimrande någonsin. Alla mina tre barn har velat bokstavligen sova på mig, i alla fall de första tre månaderna. Sen vände det. Tänker att er lilla Krypis går igenom en fas då hon har stort behov av närhet. Förhoppningsvis är det en kort period för er och att det snart vänder.
Jag känner mig rätt begränsad eftersom hon inte vill vara hos någon annan. Linus går ju bra även om det ska protesteras. Det är rätt jobbigt om det är något jag skulle vilja göra eller behöver göra något. Men jag tänker att det går över. Det kommer ju inte vara såhär för alltid. Även om hon varit mammig sen hon föddes typ.
Vi samsover och har gjort från första stund. Hon vill inte sova själv. Min första tjej "bodde" på mig i två månader och BVC sa hela tiden att hon växer ifrån dig. Grabben ville inte sova hos mig alls utan ville somna själv från dag 1. Tuva vägrar sova själv och vaknar alltid när jag lagt ner henne så jag har suttit med henne i famnen när hon sovit – i FYRA MÅNADER!! Det är att vara låst!! På nätterna låg vi på sidan mot varandra under samma täcke och det gör vi fortfarande. Men på dagarna ligger hon i sängen nu och går jag därifrån sover hon max 30 min o ligger jag jämte och bara håller handen på henne kan hon sova i 3 timmar.
Så du är inte ensam om att ha det så här!! Det trodde jag att jag var…