Igår åkte jag och Estrid stadsbuss för första gången! Ända tills nu har jag klarat mig till fots eller så har vi åkt med bilen, men nu var det dags. Buss 5 ut till oma och opa (det är då mina morföräldrar). I denna föräldralediga dimma är det skönt att varje dag ha ett litet projekt, så man kommer ut en sväng. Min oma hade lagat det hon alltid lagar när jag kommer. I över 20 år har hon lagat biffar, sås, potatis och blomkål till mig. Det är min absoluta favoriträtt. Nu för tiden frågar hon inte ens vad jag vill äta. Hon konstaterar bara att då blir det biffar då va? Och ja, jag vill alltid ha de där biffarna. Som smakar barndom och trygghet. Mormorsmys.
Min mormor har en liten grodsamling och det var med stor fascination Estrid tog sig an kompisarna. De fanns i alla storlekar och en groda var till och med större, till hennes stora förtjusning. Det känns nästan surrealistiskt att se sitt eget barn i bäddsoffan man själv sov i som barn, eller att oma plockade fram mjukisdjur som även jag lekte med som lilltös. Hela det här circle of life blir så himla påtagligt.
Bara 80 års åldersskillnad och vad gör väl det när man kelar och busar?
Här ler Estrid mot min mormor för hon är verkligen den allra gulligaste i hela världen. Min mormor är den kortaste jag vet och så pratar hon med jättegullig röst. Hon älskar att Estrid heter Viola i mellannamn och frågar alltid hur ”das kleine Blumschen” mår och det är så sött så sött så sött!