Idag var vi och träffade vår barnmorska igen. Hon mätte magen och den växte som den ska, 26 prima centimeter. Hon tog blodtryck och det var fint och bra. Hon kollade mitt kiss och hittade inget socker i kisset och allt var prima ballerina. Men likväl gick jag därifrån med en lite halvdeppig känsla. Det är något med den här gravidprocessen som får mig att känna mig som om jag granskas under lupp. På ett sätt vill jag leva efter devisen ”hur svårt kan det vara, kvinnor har gjort detta i alla tider” då det på många sätt känns som att få barn bara är sunt förnuft. En annan del av mig blir lite stressad av allt man ska tänka på. Ät si, tänk så, gör så, rör på dig, ät rätt, äta mycket frukt, undvik frukt. Man blir helt enkelt lite nedslagen ibland.
För någonstans där i bakhuvudet maler en känsla av att ”om” något är fel eller blir fel så kanske det är mitt fel. Kanske var det på grund av chevrébiten jag råkade få i mig, eller så rörde jag på mig för lite eller så var det alla lussebullarnas fel. Samtidigt pickar en annan känsla, den som säger att den enda som känner min kropp är jag. Den enda som verkligen kan veta är ju jag. Att jag borde lita på min intuition och att jag som barnets moder instinktivt vet rätt från fel.
Hur var det för er? Var ni chilla genom graviditeten? Hur fick er barnmorska er att känna?
