Author: Frida

Jag fick den här frågan från er av er när jag gjorde frågestund på insta. Jag kände att det var en så bra och så viktig fråga att jag ville dedikera ett helt blogginlägg till det. För det är verkligen sant att familjer kan trigga ätstörningar. Men när jag blev frisk och fick en bra och stark självkänsla började jag få insikter som jag inte hade innan. Förr var jag alltid av uppfattningen att jag blev hackad på, att ingen förstod mig eller som frågeställaren skrev “jag ska visa dem”. Men idag förstår jag att dessa känslor inte satt i min familjs agerande, det satt i mitt mående. Jag ska snart förklara vad jag menar.

Först vill jag prata om familjer som på riktigt hetsar ätstörningar och triggar dem. Det är familjer där någon alltid bantar, alltid kommenterar vad som är på din tallrik eller har åsikter om din kropp, ditt levende eller din vikt. Som frågar om du verkligen ska äta det där. Eller säger att det klädesplagget inte är smickrande på dig. Eller öppet talar illa om tjocka människor så att du får en känsla av dessa negativa tankar även riktas mot dig. Här finns bara tre alternativ. Det ena är att du talar med din familj och förklarar hur du känner, och hoppas att de ändrar sig. Det andra är att du tar avstånd från dem. Man måste inte vara med sin familj bara för att det är familj. Det tredje är när de inte ändrar sig och inte vill förstå dig, men du samtidigt vill ha dem i ditt liv, då måste du acceptera att du måste ändra dig. Du måste ändra dig på så sätt att du jobbar med dig själv så att du kan hålla deras negativitet på avstånd och inte låta det påverka dig.

Sen finns det familjer som menar väl men där det ändå blir fel. Där är det så lätt att straffa sin familj för att man själv mår så dåligt. Här känner jag att ärlighet varar längst. Jag tycker det är så skönt att jag har sagt till min familj att jag försöker gå ner i vikt men jag har samtidigt sagt att jag inte vill ha goda råd. Jag har börjat träna hos min pappa men sagt att jag inte vill att utmanar mig på träningen. För ett enda “kom igen, fem till kan du” kan få mig att packa ihop mina grejor och gå hem. För i mitt huvud är det kritik. Men i verkligheten är det inte det. I verkligheten är det min pappa som peppar mig som han gör med alla sina motionärer. Om det sitter i mitt huvud så är det mitt ansvar att sätta gränser.

När jag avbokade pappas träning senast för att det ösregnade så peppade familjen i gruppchatten. Kom igen, du klarar det tjoades det. Jag tog det som kritik. Om jag nu inte gör det så är jag dålig. Eller jag ska säga att gamla jag tog det som kritik. Nya jag tog det som en familj som försökte peppa men att det inte funkar på mig och det är helt ok.

Med en bakgrund med ätstörningar är det så enkelt att tro att allt är kritik. För ätstörningar är så ofta grundade i kontrollbehov och ett behov av förbättring för att man inte är tillräckligt bra. Men ens familj, vänner eller partner kan inte göra en frisk. De kan finnas som ett underbart stöd på vägen, men arbetet måste man göra själv. Att gå den långa resan in i ett harmoniskt liv med en stark självkänsla, måste man göra själv. Därför är det också du som måste ta kontrollen över relationerna i ditt liv. Och samtidigt ta kontroll över hur du tar emot saker som sägs till dig. När man mår dåligt kan man vara extremt självupptagen och tro att en en blick, ett skratt eller en kommentar handlar om en själv. I verkligheten har det noll med en själv att göra. I denna självupptagenhet är det enkelt att gå runt och tro att x triggar ens ätstörningar. Men faktiskt så är det du som triggar dina ätstörningar genom att tillskriva x åsikter som hen inte har.

Om faktum dock är att någon i din familj på riktigt inte är snäll så behöver du inte ha den i ditt liv. Så svaret på frågan är kort och gott, du ansvarar för att din familj inte ska kunna trigga din ätstörning. Och det ger du genom kommunikation och samtal med dem, att du ändrar ditt mindset och hur du tar emot deras ord eller så tar du avstånd.