Brev till Yves

Jag ser på bloggarna att folk går tillbaka till arbetet idag. Jag är lyckligt lottad som har en givmild chef. Han tyckte vi alla jobbat så hårt och bra så han stängde kontoret fram till 7 januari. Jag njuter av min ledighet. Nu när jag kommit ner i varv kan jag märka att hösten och vintern varit jobbig och intensiv. Jag sover hur mycket som helst och gör inte så mycket mer. Jag gör bara precis det jag känner för. Inga måsten, ingen stress utan bara lugn och ro, glädje och njutning.

Jag specialiserar mig på familjevåld och sexualbrott och driver samarbetsprojekt med framförallt tre olika kvinnojourer. Det är en ynnest att få jobba med de frågor jag känner så starkt inför. Men det är också tungt. Alla dessa slag, glåpord, blåmärken och tårar. Ibland får jag lyssna på berättelser som vittnar om sådan ondska att jag omedelbart måste stänga av för att inte tårarna ska komma. Självklart försöker man att lämna arbetet på arbetet, men det är inte alltid så enkelt. Därför kom denna julledighet som en skänk från ovan. Jag måste ta hand om mig själv. Om jag förfaller hjälper jag varken mig själv eller ”mina” kvinnor och tjejer. 

Så jag yogar, promenerar, läser, ser film, kollar serier och sover middag. Idag ska jag göra glass och baka bröd. Precis lagom ambitionsnivå för denna dag. Imorgon åker vi på en liten utflykt så idag blir en riktig kurardag inomhus. 

Boken på bilden fick jag av mina föräldrar för några veckor sedan. Den består av texter som Yves Saint Laurens livskamrat Pierre Bergé skrev till sin älskare under drygt ett år efter att Laurent dog. Denna bok beskrivs inte som en sorgedagbok utan som lyriska verser i en kärlekshyllning. Denna bok ska jag läsa idag. Jag känner mig precis på humör för stora känslor och en och annan tår.