I det strävsamma bor den stora kärleken

På Odessa bilder hade vi varit tillsammans ungefär ett år. Det var Davids födelsedag och jag drog ut honom på äventyr. För varje grej fick han ledtrådar och sen hittade vi på massa tokigheter! Ett år som par, det är fem och ett halvt år sedan. Vi har varit tillsammans 6,5 år. Det är mer än hela låg- och mellanstadiet tillsammans. Det är en femtedel av Davids liv. Det är en oerhört lång tid. En ljuvlig tid, en prövande tid, en kärleksfull tid.

Jag upplever ofta att vår tid räds det strävsamma, vardagslunken och lugnet. Det bespottade vardagspusslet får gärna ta baksätet när kärleken beskrivs. Kärleken ska alltid vara ny, himlastormande och liderlig. För min del, kunde det inte vara längre bort från sanningen. För mig bor den stora kärleken i just det här strävsamma vardagslunket. Vetskapen om att vi är som berget och inte som en liten grushög. Att ha levt en femtedel av sitt liv med någon gör något särskilt med en. På många sätt har man blivit en enhet, fylld med minnen bara för oss, händelser som bara vi har varit med om och stunder som bara vi har kunnat skapa. Högt och lågt, himlastormande och uttråkat, rosaskimmrande och grått men ut kommer vi alltid med flaggan i topp.

Den här vetskapen om att vi är på riktigt. Vi hör ihop, vi bör vara ihop och vi har all tid att vara ihop gör mig så ödmjuk. Tänk att han har valt mig! Snabba förälskelser och hjärtskärande romanser ger fjärilar i magen och rosor på kinden, men en lång, stabil kärlek drabbar en. Det handlar om själen. Denna urstarka kärlek fyller en, luften man andas, minuterna på dygnet, jorden som snurrar. Den drabbar. Det är vackert. Vardagspusslet är den mest romantiska gest man kan göra för en annan människa.

För det är i det strävsamma den stora kärleken bor.