Jag hade träffat David på en fest men kort därpå hade han lämnat landet. I 3 månader skulle han resa runt i Centralamerika. I 3 månader lovade jag att vänta. Vi skypade i timmar, vi skypade oss igenom alla svenska nätter och jag kom till jobbet med smala mullvadsögon och ett hjärta som var på bristningsgränsen. Vi var så kära, men vi hade knappt träffats. Vi hade bara Skype. Vi pratade i timmar, som lagt ihop säkert blev flera veckor. Oavbrutet prat. Det blev aldrig tyst. Det fanns alltid något att säga. Något att berätta.
Skrubbsår på knäna i barndomens äventyr, första kyssar, gamla kärlekar, vänskaper som gått i krasch och relationer som blivit ansträngda. Drömmar, hopp, ambitioner och farhågor. Allt delade vi. Han skulle komma hem i mars. Jag visste detta för det datumet var inskrivet i mitt hjärta som med permanent bläck. I mars skulle jag stå på Kastrups flygplats och vara precis sådär bedövande vacker som han mindes att jag var. Jag skulle vara lycklig och kär och möta honom med tårar, kyssar och blommor.
Den 11 februari, som var en lördag, knackade det på min lägenhetsdörr. Det var mycket tidigt på morgonen och jag ignorerade det. Jag blev lite rädd för innan man kom till min lägenhet behövde man ta sig igenom porttelefonen, och på den hade ingen ringt. Knack, knack. Två försynta knackningar hördes igen. Med enbart t-shirt och en såndär skön bomullstrosa man har på sig när man har mens, stegade jag upp. Gårdagens mascara var nedkletad på kinderna och håret stod som en kaskad kring huvudet.
Jag öppnade dörren.
En man med huva, som står med ryggen mot mig, vänder sig om och tar ner huvan och det är David! Här kunde lyckan vara total om det inte är så att jag hatar överraskningar och alla mina planer om att vara supermodell på flygplatsen hade nu gått om intet. Istället står jag där, gapandes och med en sladdrig mormorstrosa och tuttarna slänger sig fritt under den gamla t-shirten som pappa vann när han sprang Göteborgsvarvet för 15 år sedan. Jag är inte vacker, jag bär enbart mormorstrosan och det är inte mars.
Jahaja, men kom in då.
Jag var så chockad. Så förtvivlad. Så arg. I 3 månader hade jag väntat på den här människan och den stora behållningen för mig var drömmen om den stora återföreningen på flygplatsen. David snuvade mig på den. Han trodde han var världens mest romantiska, men uppenbarligen kände han mig då inte särskilt väl. Efter några timmars tystnad, trevade min hand över till hans. Ska du inte ändå ta och stanna lite?
Det gjorde han och nu är det 6,5 år sedan han klev in genom dörren på Falsterbogatan och aldrig klev han ut. Den 11 februari, en tidig jäkla morgon, förändrades hela livet. I det ögonblicket gick jag från att vara jag till att vara vi.
