Festen igår var en blandning av massa härligt folk. En mix av muslimer, kristna, ateister och inte mindre än två religionslärare. Naturligt började vi prata om religion och det var en mycket intressant diskussion.
För egen del har jag sen en ung ålder varit något av en sökare. Letat efter en grupp att tillhöra och något att grabba tag i när blåsten tjuter. Det finns något så trösterikt i att vara troende. Och det är jag. Inte religiös, men troende. Livet är så komplext och så kort ställt i relation till naturen och jordens liv. Hur kan jag veta hur det verkligen är ställt när min existens är så begränsad? Att tro på Gud är mer än att tro ”på något”, det är mer definierat på något sätt.
Min tro är bara min och den är försiktig och inte alls särskilt omständlig. Jag går inte i kyrkan eller synagogan, jag ber inte dagligen, mina ungdomsår kan visa sig ha gjort mig förtjänt av en förstaklassbiljett ner till hin håle själv, utan min tro är mer som en vaggande famn. Något jag lutar mig mot när jag behöver känna att något säger det löser sig. Och det mänskliga. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Var en bra medmänniska och hjälp din nästa. Tro är på många sätt läran om solidaritet och läran om att vara sitt bästa jag. Det är trösterikt det här med Gud.
