När allt hänger på en tillväxtkontroll

I morse vaknade vi till en rosasprakande och solig himmel och eftersom vi skulle gå på ultraljudsbesök just idag kändes det så fint att solen lös på oss.

Vi åt gofrukost med nybakat bröd, goda pålägg, morgontidning och en hel del fjärilar i magen. Idag skulle vi få en ny chans att se vår lilla bebis och försöka se om det gick att se könet denna gång. Vilket tillslut gick….

Jag upplevde det första ultraljudet som ganska så traumatiskt faktiskt. Jag kände mig utsatt och osäker, jag blev skräckslagen av att bara kunna ligga där och vänta medans barnmorskan ”letade fel”. Sen hjälpte det inte att barnmorskan var tvär, sur och forcerad. Jag kände att det fanns ett behov hos mig att få gå på ett nytt ultraljud och få en mer positiv upplevelse. Denna gång hade vi en himla go barnmorska och jag kände mig mycket gladare och lugnare.

Efter en runda på stan, lite shopping och besök till mataffären kom vi tillslut hem. Glada, rusiga och kanske lite chockade över att vi kan ha gått bananas på bebiskläder. Någon timme senare ringde min familj på dörren för adventsfika, genderrevealing och söndagsmiddag. Vi har haft en underbar dag och kväll med hela familjen samlad. Nu är jag så otroligt trött. Redo för ytterligare några jobbveckor innan det blir en lång och skön julledighet.

Vad blev det då? Det blev en tös! En liten bestämd liten trollunge som väger över 800 gram och är runt en 25 centimeter. David går runt och mumlar om ”sina töser” och jag är så lycklig. Självklart spelar könet ingen roll, vi älskar ju personen krypis, men nu kan vi på allvar prata namn och få ytterligare en sak som skapar en starkare anknytning till bebisen.

Nu blir det agenda, te och jag ska verkligen sträcka ut mig (det börjar bli lite trångt i mig ibland) under alla täckena. Imorgon blir det vattengympa, måndagsmorgon och bara två dagar kvar tills vi går på julbord med jobbet!