Det är tur att man i början lever dag för dag, ibland minut för minut, för om man skulle börja tänka på att man nu är någons mamma för alltid så är det lätt att man skulle bli alldeles skräckslagen. Vilket ansvar man har tagit på sig när man valde att sätta ett barn till världen. Å andra sidan är det också det mest fantastiska äventyret. Tänk allt jag och denna lilla tös kommer hitta på. Vem kommer hon bli? Vilka intressen får hon? Hur kommer hon se ut? Kommer de där blågrå ögonen bli bruna som mamma och pappas? Även om jag vet att den här spädbarnstiden är försvinnande kort, och att man verkligen ska njuta av den, kan jag inte låta bli att längta lite framåt. Hur blir det när hon kommunicerar, pratar, kryper och sen går? Vilket äventyr vi är på!
Idag smiter jag till vårdcentralen och kollar blodtryck och blodvärde. Tur att David fortfarande är hemma så han kan vara med henne. Man vill ju inte så gärna ta med en spädis till en plats där alla är sjuka. Sen har Davids 2,5 vecka gått och på måndag börjar han jobba igen. Då ska jag och lilla tösen fly solo. Men det ska nog gå bra. Hon är verkligen en snäll bebis. Inte mycket gnäll eller gråt och hon är förnöjd. Förutom när hon är hungrig. Då blir det ett jäkla liv och man får mata fort som attans.
Imorgon fyller hon tre veckor. Och jag ska sätta mig ned med David och titta honom djupt i ögonen för barnet behöver få ett namn!
