Såhär 3,5 månader senare

 ”Åh, nu är ni i bebisbubblan” sa alla till mig när vi kommit hem från BB. Om de med bebisbubblan menade ångestbubblan hade de rätt. Men det var nog inte alls det de menade. Men jag var då inte i någon härlig bebisbubbla. Jag hade panik, ångest, oro och saknade mitt gamla liv. Den oerhörda omställning det var att få barn fullkomligt golvade mig. Jag trodde jag var förberedd, men antagligen inte tillräckligt mycket. Jag var så orolig för henne och minsta röda prick gjorde att jag gick in i panikmode. Som rutinmänniska var det kaosartat att leva med en bebis som inte hade några rutiner. Där allt bara var just kaos och utan stringens. 

Efter en svår förlossning var jag i fysiskt dåligt skick, men psykiskt mycket värre. Oron över min egna kropps läkning upptog så mycket tid att jag hade svårt att ta in att jag fått barn. Sömnbristen och blodbristen gjorde mig så oerhört matt, trött och känslig och varje sekund dividerade jag med mig själv huruvida jag knöt an till bebisen eller inte. I detta töcken av negativa känslor kände jag mig så olycklig och trodde att jag aldrig skulle älska henne och aldrig mer bli lycklig. Vilken tur att jag hade så fel. Nu när hon är mitt livs sol. Men då kändes det inte så. Estrids åtta första veckor var kämpiga och vid vecka 7 åkte David iväg på en jobbresa. Jag var så jävla trött, förvirrad och olycklig. Estrids två första månader minns jag knappt något av och nu i efterhand känns det så förbaskat sorgligt. Jag kan minnas hur jag gick på barnvagnspromenader och bara grät av utmattning och oro. Jag försöker vara snäll mot mig själv och acceptera att min förlossning blev som den blev och att tiden efter blev som den blev. Men det är ändå ett litet sting av sorg att jag inte fick den där lyckoexplosionen. Att jag, istället för att mysa på BB, fick lugnande tabletter och sovmedicin och Estrid sov på sköterskornas mage hela natten. Jag brottades mycket med tankar som varför just jag? Varför fick inte jag det lite enklare? Men så pratar man med andra och då visar det sig att de inte heller befann sig i någon bebisbubbla. Att de också brottades med tankar kring anknytning, anpassning till det nya livet och saknad av det gamla. Det känns så sorgligt att samhället fortsätter spä på bilden av den lyckliga nyförlösta modern. Hon finns såklart! Men alla mödrar är långt ifrån henne. Många mödrar, och fäder, har det mer kämpigt i början men ingen vågar prata om det. Det är fortfarande så fult. 

Idag blir Estrid 3,5 månad och jag kan för mitt liv inte förstå vad jag där i början var så orolig för. Oftast går dagarna om en dans, jag känner mig självsäker som mamma och litar fullkomligt på min egen instinkt. Frustrationen jag då kände inför att hon aldrig log kan jag knappt minnas när hon nu ler, jollrar och snackar med mig hela dagarna. Tankarna om att min bebis aldrig kommer att bli stor, att vi aldrig mer kommer att få sova, hon kommer aldrig äta barnmat, vi kommer aldrig mer göra något av det vi gjorde för. Det blev ju (såklart) inte så. Det blev hur bra som helst. Jag ska verkligen inte pracka på gravida vänner min dystra version av den första tiden. Men jag vill ändå vara ärlig med om att det kan kännas så. En av mina vänner fick barn samtidigt som mig och till henne kunde jag vara brutalt ärligt och det räddade livet på mig. För jag var ju inte ensam om de här jobbiga och kletiga tankarna. 

Att få barn, det enklaste och mest naturliga i världen. Men samtidigt så svårt, utmattande och alldeles alldeles underbart. 

No Responses

  1. Cathrine skriver:

    Underbara Frida! Jag vet ingen ärligare än du, och jag älskar att du berättar det ingen annan vågar tala om (det är "deras fel" att du ens tänker tanken att känna sorg över hur det blev). Men jag förstår att man säkert själv har en egen bild av hur man vill det ska bli också. Jag tror iaf att både du och David kommer att få en finare relation till er dotter än flera andra kommer att få, just för att du är så sann mot dig själv! <3

  2. Caroline skriver:

    Vad skönt att du skriver om det här! Jag tyckte att de första månaderna var jättejobbiga! Kändes som att ingen förstod hur jag kände utan bara sa åt mig att passa på att njuuuuta. Jag trodde också att jag var förberedd men jag fick nästan en chock för det blev en sån stor omställning. Jag hade ångest inför nätterna eftersom jag inte visste hur eller om jag skulle få sova. Jag tyckte det var extremt jobbigt att andra höll min son och jag vågade heller inte säga det till någon. Jag var allt annat än lycklig och kände mig mest ensam. Jag fick barn nära en vän men det kändes inte som om hon förstod hur jag kände utan verkade mest känna sig obekväm när jag berättade. Kanske var hon sådär lycklig. Jag kan fortfarande känna mig ensam i perioder, men inte alls som i början. Kan också tänka tillbaka nu och undra varför jag var så nervös och orolig. Nu känner jag mig inte alls så orolig och man gör ju så gott man kan.
    Vad skönt att höra att du mår bättre nu! Berättade du för andra att du mådde dåligt eller förstod folk det?
    Kram på dig

  3. Frida Svensson skriver:

    Vi är ju oftast inte ensamma om att det är tufft att få barn. Det ÄR tufft. Men samhället vi lever i har skapat en bild om att en riktig mamma, ja hon är redig, lycklig och gillar läget. Jag hade också ångest inför nätterna, och kan faktiskt fortfarande ha det. Eller mest om kvällarna. Kan jag slappna av? Har hon somnat in för natten? Jag blir så ledsen för din skull att du kände dig ensam och inte hade någon att prata med. Kunde du prata med din partner eller föräldrar? Jag var väldigt öppen inför min partner, familj och vissa nära vänner och fick jättelikt stöd. Och nu kan jag knappt minnas hur "hemskt" det var där i början. Men jag vill ändå minnas hur hemskt det var så att jag inte blir en av alla de som bara minns det rosenskimrande och därmed stressar nya föräldrar.

  4. Frida Svensson skriver:

    Tack min vän! Det var en slitig tid men nu är det (nästan alltid) så himla härligt. Just nu ligger hon och David och sover och jag väntar som på spänn för att hon ska vakna för jag vill ju hänga med henne. Min lilla glädjespridare och bästa vän!

  5. Caroline skriver:

    Jag pratade mest med min sambo. Andra som kom på besök o som jag träffade var mer intresserad av min son. Nu låter jag kanske bitter, men så kändes det iaf. Jag vet att jag själv kanske skulle ha sagt något men jag orkade inte prata om det även om jag ville. Vad skönt att du fick så mycket stöd från familj o vänner och att du vågade prata om det. Har du skrivit nåt mer om din förlossning här på bloggen?
    Jag förstår din känsla inför kvällarna, jag känner också så fortfarande men bara ibland.
    Vilken härlig dag ni verkar ha haft 🙂
    Nu ska jag nog också sätta mig en stund på balkongen och hoppas, hoppas på att min son kommer fortsätta sova några timmar till 😉

  6. Frida Svensson skriver:

    ändå skönt att du mår bättre nu. om du menar en förlossningsberättelse så har jag inte gjort det. nu känns det för länge sedan och just då var det så kaosigt så jag fick inte till det. njuuuut nu på balkongen. det är sommar, vi har goa ungar och allt är gött! 🙂

  7. Caroline skriver:

    Tack för du tar dig tid att svara! Jag e glad att jag hittat din härliga och ärliga blogg 😉 Kram

  8. Frida Svensson skriver:

    och jag är så himla glad och tacksam för att du kommenterar så ofta! ÄLSKAR att få kommentarer. Det är ju dem som gör bloggen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *