Äntligen har jag en stund framför datorn och jag känner mig frusen. Alla ljus är tända och jag har en kopp het glögg bredvid mig, men likväl känner jag mig frusen. Jag brukar alltid säga att jag är troende. Jag tror på Gud. Jag tror även på medmänskligheten och på människans godhet. Jag tror på snällhet och kärlek. Men i dessa tider kan tro av alla de slag vackla. Finns det verkligen en Gud när så mycket ondska finns runt omkring oss? Jag kan inte svara på det. Det enda jag med säkerhet vet är att de som utför onda gärningar i Guds namn har inget med Gud att göra. För i dessa handlingar finns varken godhet, kärlek eller medmänsklighet. Ej heller kärlek eller snällhet.
När livet känns snårigt och det känns som att man aldrig kommer ta sig ut hel på andra sidan är det skönt att tro. Det är väl lite det tro går ut. Tron på att det finns något gott för just en själv och att i tider av mörker finns det något som visar eller kommer att visa ljuset. För vissa är det gudatro, för andra familj eller vänner, tron på sin egen kraft eller vad det nu må vara. Det behöver inte vara så komplicerat. För mig behövs ingen kyrka eller ledare, ingen bok eller sång. För mig räcker tron. Det får mig att känna mig lite mindre ensam när världen känns så oerhört stor och jag så oerhört liten. Det ger mig tacksamhet över det jag har i mitt liv och förlåtelse när jag är för hård mot mig själv.
Har du någon typ av tro? 
Har nog aldrig sett mig som troende, men fick ett Oj jag trodde du var kristen! för ett par år sen och det sådde ett frö. Pappa var jude till del men inget han praktiserade, lite mat traditioner från farmor men inget mer. Jag är konfirmerad, våra barn är döpta och sjunger i kyrkokören. Mer och mer känner jag mig välkommen där, i kyrkan. finns sånt utrymme, för alla. Många barn, inga barn, vår familj är välkommen precis så som den är. vilket inte är överallt… å andra sidan så har vi INTE många barn för att vi är troende vilket är en förutfattad mening. Ja jag tror men jag är en nyfiken en!
Det viktigaste är ju faktiskt att man får lov att ha sin tro ifred. och likaså, sin icke-tro ifred. Det är inte alls bra när man har åsikter om hur andra tror. Intressant läsning om din familj. även jag har släktingar med judiskt påbrå. hur många barn har ni egentligen? =)
Vi har fem! och en sjätte som beräknas den 14 mars. Ja men eller hur en del vill vara väldigt öppna andra inte och jag kan faktiskt inte förstå varför man måste veta allt om alla hela tiden. vissa saker vill man ha privata. och för att vi äter middag på kyrkan i bland i samband med körövningar betyder det ju inte att vi är hardcore kristna för det ( inte för att det är något fel i det heller) å vad svårt det är att formulera men jag tror du vet vart jag vill komma!
jag förstår precis! det viktigaste är att er familj får vara precis hur mycket eller hur lite kristna ni vill och det finns ingen annan som har med det att göra. Jag älskar att ni har så många barn. Tröttsamt stundtals men alltid ett hus proppfullt med kärlek. I vilka åldrar är dem?
en är 7 en är 6 en är fyra en är tre och Idun är nu strax 18 månader <3
Är det bara jag som kan få känslan av att man döljer sin tro, för det är lite skämmigt ?
jag håller med. det kan vara stagmatiserande att säga att man är religiös.
Ja och kanske särskilt i dagens samhälle- tyärr