(Kan man verkligen få jetlag när man flyger från London!?!? Oavsett så är jag uppenbarligen mycket trött eftersom jag glömde publicera det här inlägget. Men den som väntar på något gott. Jag ger er ”min drömresa”)
Nu ska jag erkänna något om mig själv. Något ganska så sorgligt faktiskt. Något så sorgligt så att det kunde bli den sorgligaste beskrivning av en sorglig liten tant. Lite på samma nivå som synen av en ensam äldre herre som varsamt lägger sin hatt på stolen bredvid sig och i ensamhet och tystnad äter en bakelse på konditoriet. Nu kommer det. Jag är kvinnan som samlar på resereportage, men som inte vågar resa. Ahhh, det är så tragiskt på något sätt. Jag har i en stor och tjock pärm samlat resereportage från världens alla hörn. Så att när jag reser just dig ska jag ha alla de bästa tipsen. Problemet är att jag aldrig reser dit. Nu tänker ni, men Frida, du har ju precis varit i London. Ja, och det är det enda jag vågar, att resa med min mamma.
Men jag vill ju resa med David och Estrid, till nya platser, till sol och palmer, till snö och is, till skogen och djungeln. Men jag vågar inte. Jag vet inte varför, det är som en spärr. Att sätta mig ner och planera en resa känns som ett oöverstigligt hinder. Var ska jag börja? Hur mycket pengar kommer det kosta? Hur mycket måste jag hinna spara? Och framförallt ”tänk om något händer”. Vad kan hända tänker ni nu. Allt, tänker jag.
Jag måste ändra på detta. Det är absolut förbjudet att föra över detta på Estrid. Hon ska få växa genom mig, inte begränsas. Hon ska få möjligheten att se världen, inte bara ”Malmö med omnejd” förenklat uttryckt. Och jag har drömresor, så otroligt många! Jag vill åka till New York och känna pulsen, visa Estrid ishotellet i norr och ge henne chansen att åka skidor i ett härligt alplandskap. Jag vill se körsbärsblommorna blomma i Tokyo och karnevalen dansa fram i Brasilien. Jag vill se vilda djur på Afrikas savann och bada i turkosa hav. Barcelona, Washington, Kapstaden och New Delhi. Peru, Kenya, Bali och Frankrike. Mina urklipp sträcker sig runt hela jordklotet och själv sitter jag i Malmö och tittar på de här sorgliga reportagen.
Nu tycker ni kanske att jag är helt knäpp. Jag har ju rest massor med min familj och min sambo har varit över hela jorden i hur många länder som helst. Men likväl, det bara säger stopp i mig. Och jag vet att jag måste göra något åt detta. Jag vet bara inte riktigt hur ännu. Men det ska väl gå att klura ut det med. Eller vad tror ni?
Jag tror du är på god väg redan när du tänker att detta, det ska du inte föra över på Estrid. Som mamma vill man se sina barn växa och prova på, precis som du säger, och försöka låta bli att föra över sina nojor. (Själv fick jag lära mig att tampas med blodtörstiga spindlar som var min största fasa innan jag fick barn). Kanske börja med små resor först? En helg i Köpenhamn? En weekend på Bornholm? Man behöver ju inte slå till med New Delhi direkt, menar jag.
Haha ja du har så rätt. First I take Köpenhamn, Then I take new Delhi! Jag måste helt enkelt våga utmana mig själv för både min egen och estrids skull. Tack för en peppig och fin kommentar.
Ta tåget till mig du och Estrid. Det finns både Järvzoo och akutsjukhus i närheten. Efter att ha åkt tåg ensam med barn och överlevt, då kan ni båda åka till New Delhi nästa gång!!!
Välkomna ♡
Pst: är övertygad om att jag ska dö varje gång jag flyger. Fulgråter ALLTID på toa på Arlanda…..
Inte ska man väl behöva fulgråta? 😂 jag är konstigt nog inte alls flygrädd.
Haha ja, vad härligt! Jag ska verkligen våga mer nu! Känner det i varje cell i kroppen. 💕💕💕💕
Ja! Ja, man kan få jetlag när man flyger från London. Man kan t.o.m. få jetlag när man reser med bil och färjor från London. Jag får det i alla fall – varje gång och trots att det är med bil jag reser de flesta gångerna.
Och jag vet vad det beror på – i alla fall i mitt fall. Det är för att mitt hjärta är kvar i London! Varje gång! Och i värsta fall håller det i sig tills jag kommer dit nästa gång!
Du skriver så fint och trevligt i din blogg och det är roligt att läsa den!
Kram
Karin (gammal (?) arbetskamrat till din mamma)
Åh vad kul att du kommenterar Karin! Tack, vad glad jag blir! Vad söt du som får jetlag av ett kvarlämnat hjärta. Men visst är det svårt att slita sig därifrån? Man tröttnar ju aldrig! Hoppas du läser även framöver och kommentera gärna för det gör mig superduperglad! Stor kram på dig!
Kommer definitivt att läsa framöver (har redan läst en hel del sedan en tid tillbaka) och kommentera med för den delen. Senaste dagarna har varit ”fullbokade” så nu kan jag se fram emot att läsa om alla dina alla dina London-dagar. Kram
<3
Åh vad befriande att höra att det inte bara är jag som brottas med sådana där tankar… Kram!
you are not alone, I am here for you… trala la la la! =)