Varje gång vi är i familjen sommarhus åker vi förbi loppisen in mot stan. Varje gång så ber jag David om minst 20 ostörda minuter och sen går jag och läser på varenda bokrygg för att titta på dagens utbud. Böcker på loppis! Vilken dröm! Man hittar så vackra böcker och alltid inbundna. Böckerna kostar en tia styck och jag får alltid med mig ett gäng. Det känns så fint att köpa böcker på loppis för man börjar ju osökt fundera på vem som haft boken innan. Ibland finns det små anteckningar i böckerna. ”Till min allra käraste vän” kanske det står på första bladet. Ibland hittar jag små understrykningar, hundöron eller någon liten kommentar vid ett särskilt stycke i böckerna. Ibland står vem som ägt boken och när den köptes.
”Ing-Marie 1976”.
Bokbesatt, det är nog precis vad jag är. Häromdagen fixade jag ett nytt lånekort på Malmö stadsbibliotek. När jag höll kortet i min hand kändes det som jag hade tillgång till hela världen. Allt jag behöver veta, kunna eller lära mig finns i det där kortet. Jag tänkte på mitt allra första lånekort. Ett grönt kort är bibliotekarien med prydlig handstil skrev ner mitt namn, adress och personnummer och sen la hon det omsorgsfullt i en plastficka. Jag stoppade lånekortet i min lilla plånbok och sen var det min käraste ägodel. Jag lånade och läste, lånade om och läste om. En sommar läste jag 30 böcker. Det var det enda jag gjorde. Läste. Vid frukostbordet, i solstolen, på soffan, på mattan och i sängen långt efter läggdags. Det var och är det bästa jag vet.
Idag åker vi till hembygdsparken i Ängelholm för att träffa Davids familj och titta på alla djuren. Men först ska vi vakna till här hemma. Estrid äter frukost, jag dricker kaffe och David stökar i köket. På spisen står bullar och jäser och snart äter vi nybakade bullar. Semester, så himla himla underbart!
