En dag i Estrids liv

Estrid, solen i mitt liv! Som hon skänker mig skratt, glädje och en känsla av att det inte kan vara sant att man kan älska ett barn så mycket. Hon är ett finurligt litet barn, bestämd och självsäker, oberoende och kärleksfull, omtänksam och nyfiken på världen. Jag tänkte bjuda in er på en dag i Estrids liv. En alldeles vanlig, men ändå så ovanlig dag. Den börjar i bilen. Fönstret ska alltid vara nere. För hon vill ha lite luft. Sen njuter hon när vinden blåser på hennes ansikte och så tar hon av sig strumporna och låter tårna få lite luft också.

I affären är det hon som handlar. Hon går alltid direkt till kundvagnarna och tar den lilla vagnen. Hon är den som lyfter ner tunga juicepaket och så säger hon till mig, med en blick som om jag är helt dum, ”Jag är jättestark om armarna”. Hon försöker sig också på en fuling när vi handlar. Då går hon fram till något som ser extra gott ut och säger med gullig röst ”köpa den mamma?”. Och oftast säger modern nej.

Hon vill gärna hjälpa till att bära. Hon kan själv och det är viktigt för henne att få visa att hon klarar själv. Och jag låter henne göra saker själv så mycket det bara går. Estrid bär med starka armar hela vägen fram till bilen och lyfter upp i bagageluckan.

Våra ärenden fortsätter hit till Direkten, i byggnaden gud glömde. Kronprinsen. Där står vi i kö, vilket är ganska tråkigt tycker Estrid. Men hon står kvar och vaktar noga mitt körkort som hon sedan räcker över till personen i kassan. För det är ju så man gör när man hämtar ut paket.

Sen blir det mer bärande. En liten stund tills det kanske ändå blir för tungt. Då gör vi en kompromiss och bär vars ett paket. När man gör många ärenden och samtidigt har sommarlov blir man väldigt hungrig på något extra gott till lunch. Jag frågar Estrid vad hon vill äta. ”Pissa”. Så ja, pizza blir det.

Vi kör till via Napoli, men den öppnar först om en kvart. Då går vi en liten promenad. Säger hej till pensionärer som vilar på bänkar och frågar dem vad de heter. Berit tycker Estrid är söt och Estrid säger ”tack”. Berit säger då att Estrid är väluppfostrad och jag säger ”tack”. Malliga i stegen går vi tillbaka till restaurangen. På sommaren sitter man ute även om det är lite frysligt, tur då att det finns filtar. Estrid beställer ”jos tack” och den smakar ”jättegott mamma, som glass”. Vi köper var sin pizza och sitter och pratar. Det finns så många fina och finurliga tankar i Estrid och att prata med henne är verkligen det roligaste jag vet. Vi pratar om vår resa till Grekland och vad mormor och morfar gör nu. När träffar vi Paula och jag berättar hur man gör juice.

Vi äter maten och drick våran dryck. Juicen som faktiskt smakar som glass. Italiensk och lite trögflytande, med päronsmak. Jag dricker mineralvatten men Estrid vill inte smaka för det vattnet är så ”starkt”. Kolsyra sticker ju på tungan. När man laddat batterierna får man spring i benen. Det är sen gammalt. Då är det tur att man kan möta upp Caroline med familj och leka av sig.

Upp och ner för kullarna, balansgång och massa omgångar på rutschkanan. Vattenpaus, lufta tårna och sen massa mer spring.

Och kurragömma och ”ser du mig” tusen gånger. Och jag ser dig Estrid. Jag ser dig varje sekund av varje dag. Jag ser ingen annan än dig.

Dagens höjdpunkt är glasspausen när man får mjukglass med godis på. Den delar vi på med var sin sked och mellan tuggorna sluter Estrid ögonen och säger ”mmmm”. Och utbrister ”mamma, den är jättegod”. Och jag vill ge henne 7.000 glassar bara för att jag älskar henne så när hon sluter ögonen och säger ”mmmmm”.

Även vanliga dagar tar slut och mammorna och pappan klär på, borstar av, torkar av och packar ihop. Kram och hej då, tack för idag och ses snart igen. Sen åker vi hem. Lagar middag, kollar Bolibompa, badar, jamsar, läser bok och släcker lampan. Jag sjunger en stund och säger ”god natt min älskling. Sov så gott. Mamma älskar dig och dröm söta drömmar”. Men då sover redan Estrid. Med en mage full av pizza och glass och kvällsmat. Ett huvud fyllt av minnen och upplevelser. Armar starka av att bära. Ben snabba av allt spring. Och jag kysser henne på ögonen, på kinden, på pannan och på munnen. Och tänker att aldrig kan väl någon ha älskat som jag älskar, fast jag vet egentligen att alla mammor och pappor älskar som jag älskar.

En helt vanlig, men ändå ovanlig, dag i min Estrids liv.