vecka 32.

För två år sedan kände jag mig ensam och förvirrad. Jag hade förlorat några vänskaper inom kort tid och kände ett stort självhat. Känslan av att det var något fel på mig gjorde mig illamående. Jag kände skam. Men på samma sätt som jag en dag fick nog av min ätstörning fick jag också nog av denna usla kompissjälvkänsla. Jag orkade inte leva i detta tyck-synd-om-träsk en dag till. Jag drömde om att vara en person som andra ville vara med. Eftersom jag så länge känt mig som någon som ingen ville vara med. Jag kallade det skämtsamt att jag ville bli socialt utmattad efter en sommar fylld av cocktails, utflykter, middagar och happenings.

För några veckor sedan pustade och frustade jag och David frågade vad felet var. Och utan att tänka på vad jag manifesterade för två år sedan sa jag “usch jag känner mig alldeles socialt utmattad”. Knappt hade orden rullat över mina läppar förrän jag insåg vad jag faktiskt hade sagt. Jag var där. Jag var hon. Den här sommaren har varit tudelad. Men låt mig börja med det underbara. Den “sociala utmattningen”. Den är verkligen inte utmattande. Det har varit underbart! Vi har lärt känna nya människor, fått härliga kompisar att umgås med, jag har kommit igång med träningen och fått träningskompisar. Estrid har haft mycket tid med vänner. David har fått en golfkompis och mycket tid med sin konsertkompis. Jag har tankat energi av härliga tjejkvällar, jag och David har haft egentid med hotellvistelse både på Mossbylund och the Vault. Life has been good. Men för en introvert också dränerande.

Sommaren är också jävligt jobbig. There! I said it! Och särskilt en sommar som denna när vädret inte varit med oss. Det är enkelt att bara vara på stranden. Men med dåligt väder är det plötsligt väldigt många timmar att underhålla barn. Det lagas mat en triljon gånger, köket har varit konstant stökigt i veckor, det vänds på dynget, rutiner flyger iväg (inte kul för en rutinmänniska), “vad ska vi äta” är en fras som nu skapar aggression i mig och samtidigt… *in kommer andras semesterbilder på instagram*

Jämförelsen! Och vet du, jag brukar vara väldigt bra på att inte jämföra mig med andra. Jag ser det jag har istället för det jag inte har. Men denna sommaren har det varit lite svårare. Det har varit en gröt av perfektion som bombat mig och det har stundtals varit svårt att värja sig. Men jag vet att det är en “sanning” som skapas i min hjärna och som inte reflekterar verkligheten det allra minsta.

En annan reflektion jag gör är hur min arbetssituation har varit. Jag har inte jobbat fullt ut. Men jag har inte heller varit ledig. Jag har lagt upp saker på instagram och TikTok de flesta dagar, men samtidigt inte lagt mycket krut på att skapa content. Och följarna är inte inne på insta. Ni njuter ju också semester. Och när instagram gjort om sin algoritm, vilken vi alla hatar, har det blivit tråkigare att vara influencer. Mindre engagemang, färre som ser ens material och en feed fylld av innehåll jag inte är ett dugg intresserad av. Men detta mellanläge av lite jobb lite ledighet har skapat en frustration i mig.

Denna vecka är Estrids sista sommarlovsvecka. Sedan går hon tillbaka till fritids och jag går äntligen tillbaka till jobbet. Jag är redo! Så redo! För rutiner, inspiration, tystnad, kreativitet, att skapa, skriva, filma och ostört få arbeta.

MEN! Trots att mina reflektioner här handlar mycket om sommarens utmaningar vill jag landa där jag började. Det jag drömde mest om, en full sociala kalender, är nu en verklighet. och varje gång jag inser att jag nu lever i en verklighet jag en gång bara kunde drömma om vill jag spricka av lycka. För jag VET att konceptet “kvinnan jag vill vara” är något som funkar gång på gång på gång. Och nu ska det bli ren njutning att ostört få titta på hur kvinnan jag vill vara kan utvecklas i höst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *