Självförtroende för mig är en rätt knepig grej faktiskt. Självförtroende är bara positivt för mig om självkänslan är lika stark. Om de två är i obalans så blir det inget bra alls. Självförtroende handlar om att jag tror på min kompetens och min förmåga att klara saker. Jag kan mäta mitt självförtroende genom att titta på resultat av olika slag. Framgångar på jobbet, en välfylld kalender eller träningsresultat som går framåt. Om självkänslan är stark spelar det ingen roll om de mätbara resultaten är bra eller mindre bra, jag mår fortfarande bra i mig själv. Men om självkänslan är ur balans så blir de mätbara resultaten det som styr huruvida man mår bra i sig själv. Och då är man verkligen ute på hal is. För det är så man behöver leverera, prestera och få bekräftelse för att må bra med sig själv. Det är så man jagar pengar, framgång, beröm och försöker skapa en känsla av värde genom mätbara resultat.
Jag hade en tid i mitt liv under den sena tonåren då mitt självförtroende var skyhögt men min självkänsla obefintlig. Det innebar att jag konstant behövde hitta snabb bekräftelse i form av komplimanger, uppmärksamhet och uppvaktning för att må bra. Jag kunde inte känna mitt eget självvärde för min självkänsla var så trasig. Då blev det ännu viktigare att jaga mätbara resultat. Det hela blev en ond spiral. Enda vägen ut var att stanna upp och jobba på självkänslan.
Om självkänslan är dålig är bra resultat avgörande för att må bra. Om man då skulle misslyckas med något, göra ett fel eller inte klara av något så mår man så himla dåligt. Om självkänslan är bra kan man rycka på axlarna vid motgångar och istället hantera sina framgångar som grädden på moset. Inte som något avgörande för ens välbefinnande.
