När jag var mitt i min förlossningsdepression grät jag mycket. Och jag försökte göra det i smyg så att Estrid inte skulle märka. Jag ville inte skrämma henne. Men psykologen sa att det är helt ok att gråta inför sitt barn. Att man där igenom visar att även mammor och pappor kan känna många olika känslor.
Igår när jag var en känslig liten viol kom det tårar. Estrid var så fin. ”Mamma är ledsen”. Ja mamma är ledsen men det känns snart bättre. Ibland är mammor glada och ibland är mammor ledsna. Och pappor. Och barnen. ”Estrid pussa och klappa”. Så gav hon mig blöta pussar och klappade på min kind och log och log.
Jag trodde jag skulle smälla av av stolthet. Vilken sagolikt fin och empatisk person vi har hemma hos oss. Hur kunde vi ha sådan tur att få denna alldeles underbara lilla människa i vår familj. Jag blir också stolt över mig och David för jag känner att vi är bra föräldrar. För henne. Ibland gör vi fel men på det stora hela måste vi gjort rätt eftersom vi fått en så snäll och empatisk liten gullunge.
Jag är stolt över henne ska ni veta. Stolt när hon går runt på crossfittävling bland män stora som hus och berättar för alla att hon ska byta blöja, eller när hon går till delikatessdisken på Malmborg och säger ”korv, tack” för hon vet att hon får en gratiskorv eller när vi säger hej då på föris och hon kramar sin bästis Betty hej då. Stark, modig, kärleksfull, omtänksam, envis och alldeles alldeles underbar.
