Idag är det den tionde annandagen som min familj får uppleva utan delar av några älskade. Människor som stod mig nära gick bort i tsunamin och på ett sätt känns det som en evighet sedan. På ett annat sätt känns det som det hände för bara ett andetag sedan. Nu på tv:n visar SVT minnesstund från Khao Lak och jag har ännu inte riktigt bestämt mig om jag vill se eller bara värja mig. Tsunamin slet itu min familj på alla möjliga sätt och efter blev inget någonsin sig likt. Jag, möjligen till skillnad från min familj, upplevde att vi alla bar vår sorg inom oss och att vi aldrig riktigt delade den. Inte förrän många år senare. Det slet itu att alla gick i ensamhet och sörjde och plågades. Nu, tio år senare, kan vi dela sorgen och som familj är vi ännu starkare än någonsin.
Det är än idag svårt att prata om tsunamin och att återuppleva minnena från den första tiden efter den 26:e december 2004. Tiden läker aldrig några sår, tiden gör bara att man lär sig leva med sorgen. Man slutar aldrig sakna och undra hur det kunde ha blivit. Om bara…
Ganska kort efter tsunamin åkte jag med min syster och våra föräldrar på en egen minnesresa till Khao Lak. Att mina föräldrar tog det beslutet är ett av de viktigaste beslut de någonsin tagit. För vi skapade en början, ett avslut, nya minnen och någon form av mening. Livet måste ju gå vidare och vi får alla våra sorger att bära. Livet går vidare oavsett om man vill eller inte för det går inte att stanna klockan. Vända tillbaka, dra tillbaka.
Idag ska jag hedra 10-årsdagen på det enda sätt jag kan, och det är att leva mitt liv. Fullt ut.
den tionde annandagen
Du kanske också gillar...
Lugnet är återställt
I natt stod jag på flygplatsen och tittade på skärmen och när Davids plan hade landat övergick pirret i magen till bubblande. Jag tröttnar inte på den där känslan man har när man möter någon på flygplatsen, eller själv blir mött. Återföreningar på flygplatser är det absolut vackraste jag vet. Nu är David äntligen hemma och … Continued
100 happy days
Via bloggen a beautiful mess såg jag denna utmaning. 100 happy days. Tanken är att varje dag, i hundra dagar, publicera en bild på något som gör dig glad. Jag tycker det verkar vara en fenomenal idé. Din bild ska du sen dela på instagram, twitter eller Facebook med haschtaggen #100happydays. Vi lever i en … Continued
Så var vi tre igen
Det har varit en prövande vecka om en säger så. Utvecklingsfas, allmänt missnöje, mycket vyssjande, skrikande och ingen är gladare än jag att David äntligen är hemma. Det är en mycket bestämd och svårflörtad ung dam vi har här hemma. Inte alls särskilt olik sin mamma, och trots att jag också är bestämd och svårflörtad … Continued
Systerskap
En av de största gåvorna i livet har jag fått. Det vill jag skriva om idag. Jag vill skriva om systerskapet jag har med min syster Paula. Paula är min lillasyster. 3,5 års skillnad mellan oss och oceaner av kärlek mellan oss. Paula är på många sätt väldigt olik mig. Jag är den långa hon … Continued
Ont i knät
Jag har alltid varit den ”som inte kan springa”. Den som inte ens kunde springa till bussen. Genom en tidning fick jag olika löparscheman och tänkte att det skulle bli mitt sommarprojekt. Jag började superlångtsamt och enkelt för att sakta bygga upp det. Häromveckan kom jag upp i hela 7 km, vilka jag sprang under … Continued
En magisk tvättstund
Vi kör maskin efter maskin och inget får tvättas i något parfymerat. Allt är yttepyttelitet och jag kan inte riktigt förstå att det är kläder som ska passa en bebis. Min bebis. Vår nya familjemedlem. Alla de små strumporna som nätt och jämt går att vika över tvättställets rem. För de är ju så små. … Continued
