Pannkaksladan – både hiss och diss

På vår semester gjorde vi många små roadtrips och en av våra små resor var till pannkaksladan i Höganäs. Och ja, jag vet knappt hur jag ska recensera detta. Det var rätt så dyrt till att börja med, men å andra sidan kostar själva stället inget i inträde och man får då fri tillgång till djuren. Det är alltså en pannkaksbuffé som serveras och handen på hjärtat så var det sådär. Nästan lite smaklöst. Vem behöver tacopannkaka eller coca-colapannkaka? Och jag har verkligen inget emot sötsaker men fyra pannkakor, toppade med chokladmousse, grädde, sirap och godisbitar är bara too much. Vi gjorde lite en lite mer modest tallrik med sallad, lite bacon, en american panncake med lite lönnsirap och så en vanlig pannkaka med grädde och och sylt. Och inte ett endaste bär i sikte. En kvinna fnyste till och med föraktfullt mot min tallrik med lite sallad och sa ”sallad, nej jag tackar jag” och så gick hon med bestämda steg mot lönnsirapen. Så maten var ingen höjdare, men det var djuren.

Estrid älskar djur och är så modig. Jag och David är sådana riktiga citybor och något aviga med djur. Vi var i chock när Estrid klappade, matade, pussade och kramade djuren.

Med hjärtat i halsgropen fick jag man up och klappa hästen jag med. Även om pulsen slog i 190 och jag såg för mitt inre min hand försvinna in i bestens gap. Ni hör ju, jag är ju ingen större djurvän.

Det fanns en ”pippihäst” vilket självklart blev Estrids favorit.

Det här var dock favoriten. En åsneunge. Alltså den var SÅ söt. Till och med jag smället. Estrid gav den knäckebröd och gräs och klappade. Sen sprang hon och hämtade mer gräs, och mer gräs och mer gräs. Jag var så stolt över hur modig hon var och vilket fint hjärta hon har.

Hon lockade minsann fram fler åsnor.

Och så hämtade hon ännu mer gräs.

Hallå titta! Hon bara went there, in med handen rätt i munnen på åsnan. Och skrattade och älskade det. Jag satt med svettdroppar i pannan och försökte med profylaxandning hålla paniken i rösten tillbaka. Ok ok, fullt så illa var det inte men jag var i chock. Det var jag. Och särskilt med tanke på att Estrid är rädd för flugor (?) men inte ett åsnegap!

Det fanns får och alpackor, hästar, grisar, kaniner och höns. Och vi promenerade i solen och klappade, pratade och verkligen umgicks! Bästa tiden!

Estrid fick åka bil och jag blir så full i skratt av den här bilden. David hade varit på fotojobb på morgonen i Helsingborg. Jag och Estrid tog tåget dit och mötte upp David och sen körde vi ihop till Höganäs. Så David släpade runt på sin fotoryggsäck och den är enorm. Alltså väger ett ton! Jag var rädd att han skulle tippa bak när han satt bak på bilen och balanserade. De såg så roliga ut att jag mest stod vid sidan och skrattade. Estrid ville åka prick tre sekunder och ylade om att hon ville gå av. David försökte förklara att han minsann nu betalat 10 kronor för att hon ville åka, så nu fick hon faktiskt åka. Och då ylade hon än mer och ålade sig ur bilen. Sen satt David själv kvar i den något underdimensionerade bilen. Och så den där jäkla ryggsäcken. Det var kaos på bilbanan. Och jag bara skrattade.

När man ändå är i Höganäs måste man gå förbi outletsen, det är ett måste. Vi köpte lite porslin till vår samling Swedish grace och David hittade en Stenströmsskjorta till bröllopet. Till halva priset! Estrid hittade en spegel, jag hittade en soffa och det var frid och fröjd. Sen kom ett jättegulligt gammalt par och Estrid fick klappa deras hund. När paret skulle gå började Estrid följa med dem. Mannen sa skämtsamt ”ska du med oss hem” och Estrid bara ”ja” och tog mannen i handen. ALLTSÅ HALLÅ!!!!????!?!?!?! Dags att omgående ha ett snack om det här med okända män, gulliga hundar och följa med främlingar. Som tur var hade mannen i fråga ordning på det hela och sa till Estrid att det nog var bättre att hon stannade hos mamma. Men alltså….

Ja, inte en lugn stund med tvååringar. That’s for sure!