Ett magiskt bröllop i Tåssjö

Igår var vi på ett alldeles magiskt bröllop i Tåssjö. Davids barndomsvänner Michaela och Jonas gifte sig äntligen med varandra. Och bröllopet var varmt, avslappnande och speglade detta par till det yttersta.

Jag hade på mig en rosa klänning, men som sprack när jag satte mig i bilen. Det gjorde inte under för mitt självförtroende. But hey ho, vad ska man göra? Min lemurdress fick rycka in som plan B och med min rosa/röda glitterbomb från Karl Lagerfeldt och ett par enkla strappy heels blev det ändå rätt så bra. Håret var flätat i en lång utbakad fläta och i flätan hade jag satt ner hårnålar med strass och pärlor. Hemskt festligt. På min insta finns en bättre bild av frisyren om du är nyfiken.

Men åh så romantiskt allt var. Jonas och Michaela strålade verkligen. De har en fantastisk familj och det finns inget hem som är så fyllt av kärlek som deras. Efter en och en halv veckas regn kändes det som ett smått mirakel att solen lös och det blev den vackraste av sommardagar.

Efter vigseln ville alla krama om brudparet och kasta rosenblad och självklart, prata en massa minnen.

Det här kompisgänget har hängt ihop i olika konstellationer sen de var barn. Men efter 10 år som Davids bättre hälft känner jag hur de här människorna även blivit mina kompisar och vänner.

Bubbel, välkomstmingel och sedan middag.

Till bords hade jag bland annat Magnus och Otto, två finfina karlar om du frågar mig. Vi var i Tåssjö lägerskola som det här gänget varit i hur många gånger som helst. Nostalgin var hög och självklart gick bröllopet i temat ”skola. Vi hade rast, gymnastik, biologiprov och annat skoj. Jag älskade även våra dricksglas. All dryck serverades i fina glasburkar med ens namn på. Hur fin idé? Efter middag samlade vi oss i lag för gymnastiken.

Glitterbomben!! <3 <3 <3

Michaela var en bohemisk dröm i spets och blomsterkrans. När vi gick ner till platsen där vi skulle ha gymnastik var solen på väg ned. Den gjorde gräset krispigt grönt och solen brännande gul. Det fanns en liten brygga ut mot solnedgången och jag haffade brudparet för att knäppa av några bilder. Omgivningen var så otroligt romantisk att jag bara inte kunde hålla mig.

Vilket drömlandskap!

Ut mot bryggan!

Så kära de är! Gud vad de två älskar varandra.

Idris! <3

När vi kom tillbaka efter fotograferingen var gymnastiken i full gång. Hela havet stormade verkligen ska ni veta. Det blev både en och annan tackling och närgångna kamper om den sista stolen.

Det var en otrolig idyll igår ska ni veta. Män i krispigt blått och kvinnor i blommiga sommarklänningar.

Och min älskade David. Tänk att snart är även han och jag man och hustru. Otroligt!

Tävlingsinstinkten tog överhanden när David och brudgummens far gick i närkamp om sista stolen. David gick vinnande ur det, men vaknade i morse med en något blåare och svullnare fot. Dör.

Det finns något så bohemiskt 70-taligt över Michaela. Hon är en av de starkare kvinnorna jag vet, och samtidigt så finns det en så vacker skörhet i henne uppenbarelse. Men låt inte den romantiska klänningen lura er. Hon är en krigare på insidan. Men igår var det något med luggen, de lösa lockarna och den flortunn spetsklänningen som var helt magiskt.

Vi spottade gröna grodor i lag och mitt lag vann. Jag var sämst. Herrgud vad jag spottar kort. My mama tought me manners! Men jag var en sjujäkla coach ska ni veta. Jag gapade på killarna i mitt lag om magstöd grabbar, MAGSTÖD!

Ni ser ju! Praktexemplar av hur man använder den rätta dosen saliv och magstöd.

Efter lekar och frågestund (vi har ännu inte fått veta svaret på var snigelns penis sitter) återsamlades vi vid långborden. Kaffe, tal, tårta och härliga samtal. Kvällen avslutades med att Michaelas före detta, pappan till hennes äldsta son, gjorde en Haka. En nya zeeländsk krigsdans från Maorifolket, som Khatene tillhör. När han i skenet från de tända ljusen tog av sig sin skjorta och med bar överkropp tillägnade krigsdansen till brudparet grät jag så axlarna skakade. Han dansade och skrek mot månen, han dansade för livet, för naturen, för kärleken. Michaelas två söner har två olika pappor, men papporna vårdar och älskar pojkarna som vore den ena den andres son. Kahtene dansade för deras gemensamma barn och jag fick trycka händerna mot bröstet för det bultade för hårt. Så som Michaela, Jonas och Khatene har det med varandra och med sina gemensamma barn borde alla familjer ha. Den kärleken är brinnande, stark och kommer från människor med den största empatin, den största omtanken och den största omsorgen någon skulle kunna ha.

Det var en ära att få dela Michaela och Jonas bröllopsdag. Och nu när jag skrivit klart inlägg får jag trycka handen mot bröstet igen för igår skapades minnen som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.